Du kanske undrar varför jag skriver till Dig när jag kanske inte tror att Du finns. Men jag har läst boken om Dig. Du verkar vilja människorna väl. I varje fall straffar Du oss ganska ordentligt när Du ser oss vandra villovägar. Jag tänker till exempel på den där gången när Du så blev rasande över vår ondska att du skickade en enorm översvämning som tog död på praktiskt taget alla människor och djur utom den där Gubben Noak som Bellman sedermera förevigade i en sång.

Nu ska jag framföra några nya inopportuna synpunkter.

I praktiskt taget alla samhällen utom nittonhundratalets västerländska har det funnits massor med tjänare av olika slag, hembiträden, chaufförer, drängar, trädgårdsmästare, tvätterskor och så vidare. De av oss som i modern tid har fått uppleva kulturer utanför den västerländska har sett att man där – utom kanske i de forna kommunistländerna – tagit det som en självklar sak att en normal medelklassfamilj har ett antal tjänare med olika uppgifter i hemmet.

Föreställningen att strutsen stoppar huvudet i sanden för att gömma sig är enligt herr Google felaktig. Det kan jag tro. Strutsar kan nog inte vara så dumma. Det kan bara människor. Men människorna stoppar inte huvudet i sanden för att gömma sig utan för att slippa utsätta sina sinnen för intryck av verkligheten.

Det grasserar för mycket önsketänkande för min smak, både i allmänhet och kanske i synnerhet i krigstider. Till exempel drömmer en uppburen DN-journalist, vars namn jag inte ska nämna eftersom han bara är en i mängden, om ett lämpligt straff för diktatorn Putin eftersom Putin är så ond, ond. Måtte det gå honom som andra tyranner, till exempel så här:

Den westfaliska freden som ingicks år 1648 gjorde slut på det trettioåriga kriget och introducerade en ny doktrin i relationerna mellan länder nämligen föreställningen att länder har en okränkbar rätt till suveränitet. Suveränitet betyder att länderna oberoende av alla mätbara kvaliteter, till exempel storlek, folkmängd, naturresurser och så vidare, har en sorts existensrätt som är lika stor för alla länder. Westfaliska freden stipulerade således ett slags värdegrund för nationer som påminner om vår tids svenska statliga värdegrund för människor som säger att alla människor är lika. Tanken var att de länder som skrev på fredstraktatet, som tog fem år att utforma och består av 128 paragrafer, för all framtid skulle respektera andra länders suveränitet och därför inte kriga mer.

Nu har jag haft fel så många gånger att jag är nöjd att kunna pigga upp mig med ett glatt budskap. Du kan själv kontrollera mina uppgifter genom ett enkelt gastrologiskt experiment. Instruktioner följer.

I valet mellan demokrati och diktatur väljer jag nästan alltid demokrati. Jo, det kan finnas undantag, till exempel när general Pinochet i Chile tillfälligt tog över kommandot från den folkvalde socialisten Allende. Annars hade Chile nog varit ett Kuba eller ett Venezuela vid det här laget.

Kriget mellan Ryssland och Ukraina är rimligtvis inte bra för någon. De första dagarna trodde man – jag i alla fall – att det låg en möjlig uppsida för Putin i att snabbt få Ukraina att ge sig för att han skulle framstå som Moder Rysslands oövervinnerlige härskare. Sedan skulle han i lugn och ro, fast under västs protestvrål, kunna ge sig på övriga randstater såsom de baltiska för att tvinga bort utländska militärer. Det var nog det som var meningen från början, åtminstone att döma av hans ofta framförda geopolitiska uttalanden under de senaste decennierna.

Världen uppför sig inte som man hade vant sig och man gör därför hela tiden felaktiga bedömningar. Själv hade jag aldrig trott att Ryssland skulle invadera Ukraina, i varje fall inte på så bred front. Och när Ryssland faktiskt invaderade så trodde jag att Ukraina skulle bli en lätt match för de ryska stridskrafterna. Så där fick jag fel igen.

Den 18 februari 1943 höll Joseph Goebbels sitt kanske mest prisade tal. Det hette ”Det totala kriget är det kortaste kriget”. Bakgrunden var att Nazityskland nyligen lidit två avgörande förluster. Slaget vid el-Alamein förlorades den 11 november 1942 och den andra februari 1943 hade fältmarskalk Paulus kapitulerat vid Stalingrad.

Coronakommissionens slutrapport kom häromdagen. Regeringen får kritik för att ha gett Folkhälsomyndigheten alltför stort inflytande i början av pandemin. Regeringen skulle ha bestämt mer själv. Ha! Hallengren?

Men det är inte detta som särskilt stör mig. Det som stör mig är att man återigen ser exempel på bristande kompetens från myndigheters sida. En del av inkompetensen beror nog på politiskt korrekt inställsamhet och fjäsk för politiker men jag blir alltmer övertygad om att det till största delen handlar om slarv, hafs, sjabbel och vårdslöshet. Svenska ämbetsmän består av naturliga skäl alltmer av människor som i skolor och på universitet vant sig att det är större att tänka fritt än att tänka rätt, folk som inte lärt sig att respektera ens elementa som det sunda förnuftet och språkläran.

Eftersom ingen förutom möjligen Putin själv vet vad han har för planer känns det angeläget att spekulera i varje fall något litet vad framtiden kan bära i sitt sköte för Sverige. Att Putin kan komma att kasta lystna blickar Gotland är ganska naturligt. Putin har flera gånger sagt att han vill återställa de gränser Europa hade före Sovjetunionens fall och även om han inte menat detta på allvar så finns risken. De gamla sovjetstater han helst vill lägga händerna på är förutom Ukraina, där jobbet möjligtvis redan verkar klart, de baltiska länderna. De baltiska staterna var sovjetväldets pärlor. Om höga officerare hade tur vid pensioneringen kunde de få förflyttning till Estland. Dessutom är Estland, Lettland och Litauen de mest västvänliga av sovjetstaterna och just därför kanske Putin skulle gilla att ockupera dem för att få tyst på dem. Med det vill jag säga att Baltikum kanske ligger näst på tur efter Ukraina.

Lennart Bengtsson skickar ibland ut relevanta observationer som är så självklara att man skäms över att inte själv ha uppmärksammat dem. Exempelvis skrev han nyligen följande:

I sport och idrott är det fortfarande OK att vara duktig och svenska folket glädjer sig idag över alla de fina prestationerna i vinterolympiaden i Peking (Beijing).

Varför låter man inte tävlingsandan sprida sig till fler områden – även till sådan som dagens förhärskande PK-anda vill sätta stopp för, som till exempel att få vara duktig i skolan?

Statsminister Andersson sa häromdagen – apropå ett eventuellt tillflöde av ukrainska krigsflyktingar – att Sverige hade gjort sitt när det gäller storskaligt flyktingmottagande. Hon tänkte på jättevågen av migranter från Mellanöstern 2015. Nu får andra länder ta över stafetten sa hon ungefär.

Många människor undrar hur det kommer sig att framstående näringslivspersoner så engagerat bejakar den gröna omställningen. Vi har ju vant oss vid att näringslivet består av kapitalister som vill göra vinster vilket går på tvärs mot hela hållbarhetstänkandet som liksom alla politiskt korrekta idéer går ut på att politiken ska bestämma saker som aldrig skulle uppstå av sig själva, till exempel idén att vissa människor mår bra av att i unga år få statens hjälp att med hormoner, kirurgi och psykhjälp byta kön. Motsägelsen är att kapitalismen går ut på att producera sådant som folk vill betala för vilket endast i ringa mån gäller för hållbarhetsgrejor ty annars hade det inte behövts någon politik för att säkerställa förverkligandet av det gröna samhället.

Så sent som i måndags kunde man tro att ett tillfälligt lugn skulle ersätta den febriga diplomatiska verksamheten kring Ukrainafrågan ty i söndags hade Macron lovande telefonsamtal med både Putin, två gånger, och Biden där parterna överenskom att utrikesministrarna Lavrov och Blinken skulle träffas kommande torsdag och sedan fick man se. Men lugnet räckte bara några timmar för sedan slängde Putin in en burk olja i brasan genom att först säga sig överväga att erkänna de ryskvänliga separatistområdena Luhansk och Donetsk som självständiga stater och strax därefter faktiskt göra det. Jag kan tänka mig olika tolkningar. Men först en repetition av spelordningen. (Om det blir några ministersamtal på torsdag förefaller oklart.)

Sedan 1990, efter Sovjetunionens sammanbrott, har Nato fått ett antal nya östeuropeiska medlemmar som gränsar eller nästan gränsar till Ryssland (de rostfärgade länderna på kartan från The Wall Street Journal).

Statsministern verkar ha bestämt att höstens val till stor del ska handla om skolan. Hon räknar med att nå framgångar genom att driva en ”offensiv” mot ”marknadsskolan” och att ”ta tillbaka den demokratiska kontrollen”. Ansatsen kan säkert tilltala sådana som blir avundsjuka på nyrika kapitalister – vem blir inte det? – men den är irrelevant för den som är intresserad av att skolan blir bättre. Förklaringen till att några blivit rika på sina skolor är ju i allmänhet att de lyckats få många elever för att elevernas föräldrar föreställer sig att resultatet blir bra just i de skolorna. Jo, jag vet, det kan delvis bero på glädjebetyg och på att bara helsvenska elever släppts in.

Mina ögon har i modern tid, det vill säga under de senaste åren, öppnats för perspektiv som jag aldrig tidigare kunnat ta till mig. Jag tycker mig ha varit nog så cynisk och kritisk under flera decennier – och kanske fått ta en del smällar och uteblivet socialt avancemang för det – men jag har ändå haft en stabil klockartro på att Sverige i grunden har varit ett rättskaffens samhälle där hut skulle gå hem även om hutet tillfälligt förvisats av vilseledda men i grunden troligen snälla människor.

En av mina teoretiska käpphästar är att anslagsfinansierade, offentliga, omsättningsmaximerande organisationer sprider sorg och veklagan medan vinstmaximerande organisationer, i huvudsak privata företag, skapar fröjd och glädje.

Denna käpphäst är inte, som man skulle kunna tro, konstruerad av löst tyckande utan av solida observationer av verkligheten.

Hur länge Sverige var ett klan- eller släktsamhälle kan förstås diskuteras men på 1500-talet var det definitivt slut. Gustav Vasas kungagärning kan sammanfattas i ett, åtminstone synbarligen, enkelt koncept: att skapa en centraliserad stat utan konkurrerande pretendenter på makten i nationen. Exempelvis var socialiseringen av påvekyrkan och inrättandet av ett lutherskt samfund med statsanställda – och därmed mot staten lojala – präster en betydelsefull reform (som för övrigt behållits intill våra dagar med den obetydliga skillnaden att statsmedias journalister numera övertagit prästernas viktiga uppgift att uttyda och förklara samtiden för allmänheten).

I förrgår skrev jag om den svenska rekordårsperioden 1945 – 1970. Det var då ”den svenska modellen”, som i och för sig hade experimenterats fram före världskriget, tog riktig skruv och gjorde Sverige till ett internationellt föredöme. BNP-tillväxten var imponerande med i genomsnitt fem procent om året under hela kvartsseklet. Hur kunde det gå till?

Om jag blev ombedd att bli diktator i Sverige eller något annat land så skulle jag först ta en introduktionskurs med mediaträning hos Vladimir Putin av Ryssland. Man må tycka vad man vill om honom och hans politik men hans stil är mästerlig. Häromdagen kom en kort video med ett budskap till världen, särskilt västerlandets ledare och då i synnerhet Joe Biden. Budskapet var utformat som en välregisserad kuplett mellan honom själv och utrikesminister Sergei Lavrov. Lavrov visar också framfötterna som betydande karaktärsskådespelare.

Den här texten skrev jag för mer än 25 år sedan och publicerade i min kanske bästa bok Berättelsen om jobben, ett totalt negligerat verk. Texten försöker förklara de svenska ekonomiska rekordåren, det gyllne kvartsseklet 1945 – 1970. Förklaringen är att Sverige entusiastiskt byggde om allting. När det var klart sjönk tillväxten och ekonomin stagnerade vilket – felaktigt då enligt min teori – skylldes på 70-talets oljeprishöjningar från OPEC. Detta skriver jag om idag.

Det är för det mesta besvärande när ens egna uppfattningar inte överensstämmer med det som vetenskapen påstås ha fastlagt. Till exempel är jag vad som brukar kallas klimatskeptiker. Det betyder bland annat att jag inte är övertygad om att den nu pågående statsdirigerade energiomställningen är genomtänkt och vettig. Vad vetenskapen egentligen säger är något som forskningen ännu inte riktigt kunnat ådagalägga men det spelar ingen roll ty den allmänna meningen – och framför allt många ledande politikers mening – är att en i sakfrågan helt okunnig människa som Greta Thunberg kan fungera som vetenskapens språkrör. Det är när hon och hennes meningsfränder kommer med sina gälla uppmaningar att man måste lyssna på vetenskapen som jag blir besvärad.

Jag trodde länge att det svenska politikerväldet, inför åsynen av ett antal nationella problem som orsakats av deras egen härsklystnad, hybris och svärmiska idéer, till slut skulle återkalla sitt förnuft och bäst de kunde försöka reda upp situationen. Men ingen som betraktar den svenska politiken kan iaktta annat än pladder och låtsaslösningar.

Många förundrade människor – även jag – frågar sig vilka som kolporterar vår tids PK-propaganda. Att PK-ismen liksom socialismen, fast på ett helt annorlunda sätt, handlar om att ansamla och anrika statens makt har jag tjatat om så många gånger att om du tvivlar på det så kommer du inte att bli övertygad av ännu mer tjat så jag lämnar den frågan därhän. Jag helt enkelt bestämmer att PK-läran är vår tids dominerande ideologi (eller religion, men det är överkurs) och att PK-ismen handlar om mer makt till staten och därmed till det härskande politikerväldet.

Bilden visar en bit av superdatorn Cheyenne vid National Center for Atmospheric Research som enligt The Wall Street Journal ska förutsäga klimatet med hjälp av 5,34 kvadriljoner beräkningar. Om det handlar om så många beräkningar i timmen eller per år vet jag inte men jag fattar att det är fler än man skulle orka göra på sin miniräknare. Poängen i artikeln är att världen satsar ofattbara resurser på att försöka bygga alltmer sofistikerade datamodeller för att förutsäga klimatet och att man trots dessa investeringar egentligen inte kommit närmare svaret än tidigare men att jorden möjligen är mer känslig för koldioxid än man förut förmodade. Fast man vet inte och det kan vara tvärtom.

Jag har inte tänkt så mycket på det där med att folk med privata sjukvårdsförsäkringar de facto köper sig förtur framför patienter i den reguljära landstingsregionala kön. Men så hamnade jag på ett kafé i samspråk med en kvinna som var besjälad av ett flammande rättvisebegär och krävde förbud mot att privata sjukvårdsförsäkringsbolag köper sig förtursplatser för sina försäkringstagare på offentliga sjukhus. I förstone tycktes hennes argumentation övertygande. Det låter onekligen korrupt att man kan betala sig förbi en kö.

Det är inte så ofta jag finner anledning att ta islamiska extremister och utvisningsdömda imamer i försvar men nu är det dags.

En upprörd kampanj mot den svenska socialstaten pågår i islamistiska media. Sajten Doku, som ägnar sig åt att journalistiskt granska jihadismen, var först med att rapportera om denna rörelse. Så här beskriver Doku företeelsen: