Livet är fullt av mysterier eller i varje fall oförklarade händelser som genom det blotta töcken som omger dem ger människan ett mått av obehag, mig i alla fall. Så har jag exempelvis problem med det ryska anfallet på Ukraina i februari 2022. Hur kunde ryssarna åka på en sådan nit redan från början? De hade räknat med att underkuva Ukraina på någon vecka, stridsvagnsbesättningarna påstods ha packat finuniformer till den stora segerparaden som skulle anordnas i Kiev. Men nu är kriget inne på andra året och det finns inget slut i sikte. Hur kunde ryssarna felbedöma sina krigschanser så kapitalt?

Karl Marx hade, sammanfattningsvis, två grundidéer, nämligen att:

1. kapitalismen skulle gå under på grund av sina inre drivkrafter samt att
2. socialismen skulle komma i dess ställe.

I morse läste jag morgontidningen vilket i det här fallet betyder Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet, inte för att just dessa är de mest stimulerande nyhetsmedia jag kan tänka mig utan för att det är i dem, plus några andra, som den officiella samhällsdebatten förs. Det betyder att man har hygglig pejl på den socialt acceptabla diskursen i vårt samhälle ifall man genomögnar dessa blaskor. Man får då också reda på sidoinformation som kan vara användbar när man kalibrerar sina egna uppfattningar mot verkligheten, till exempel att sju av tio väljare tycker att Sverige är ett sämre land än för tjugo år sedan.

Den här artikeln publicerades för sex år sedan. En läsare bad mig nyss att publicera den en gång till ty hon hade slarvat bort den. Här kommer den alltså igen i serien Gamla Favoriter.

Det här är en lite uppgiven kommentar till en debatt som pågår just nu och har väckt en del uppmärksamhet. Debatten handlar om huruvida barn i Sverige svälter för att deras föräldrar är så fattiga att de inte har råd att köpa mat och att barnen därför äter extra i skolan på måndagar efter den av ekonomin påtvingade helgfastan.

Skam till sägandes var det först i relativt modern tid, kanske för tjugo år sedan, som jag började förstå självregleringens samhälleligt avgörande betydelse. Man kan kanske gå så långt som till att säga att det är företagens förmåga till självreglering som avgör hur pass framgångsrikt ett samhälles näringsliv har möjligheter att bli.

Ett föredrag med ovanstående rubrik, som jag fått mig tillskickat av den kände meteorologen Lennart Bengtsson, hölls häromdagen i London av Lord Frost på GWPF:s årsmöte. Lord Frost (bilden) är en bemärkt person i Storbritannien där han varit regeringsmedlem, ambassadör och chefsförhandlare mot EU utan att för den skull göra anspråk på akademiska meriter i det ämne föredraget berörde, nämligen klimatpolitikens framtid eller kanske klimatpolitikens fördärvliga inflytande.

Det kan inte vara så roligt att jobba på Svenska institutet nu för tiden, framför allt inte om man har någon sorts ansvar för verksamheten. På myndighetens hemsida står på mest framskjutna plats att ”Svenska institutet bygger relationer och skapar förtroende för Sverige i världen”. Jojatackarja.

Min portugisiskafröken som inte besväras av några politiskt korrekta uppfattningar och jag satt och ömkade oss över den västerländska skolans förfall. Vår grundläggande men ännu inte fullständigt bevisade hypotes var att nedgången gäller de flesta länder i den västerländska kulturkretsen, alltså de länder som hämtar praktiskt taget allt sitt tänkande från USA.

Det finns numera att slags konsensus bland internationella bedömare (vilket brukar betyda anglosaxiska akademiker som håller långa föredrag på YouTube) att Ukrainakriget visar på avgörande förändringar i världens maktförhållanden. Jag är inte säker på att Sverige haft någon seriös utrikespolitik sedan andra världskriget då vi fegt men förnuftigt höll Sverige borta från stridigheterna. Däremot har vi haft en hel del oseriös utrikespolitik (som lär ha tagit sin början när Göran Persson upptäckte att han liksom förbundskansler Helmuth Kohl gillade att äta smör och då lärde sig engelska och kom att uppskatta utrikespolitikens fördelar och möjligheter).

Låt mig få vara lite skeptisk även om jag vet att det inte vinner mig några vänner. Det som skiljer en normalt upprörd samhällsförbättrare från en skeptiker är att den förre inte aktar för rov att, om det finns anledning, misstänka Sveriges sex hundra miljardärer för egennyttigt och ljusskyggt beteende medan den senare inte ens drar sig för tanken att till och med fattiga och eftersatta barn kan vara korrupta.

Den har krönikan publicerade jag för åtta år sedan. Det handlar om en katalansk bank som vill gör reklam för sig. Enligt min uppfattning lyckades banken över hövan. Stycket heter An die Freude, texten skrevs av Friedrich Shiller 1785 och musiken av Beethoven. Detta stycke om fem minuter är, om jag fattar rätt, fjärde satsen i Beethovens nionde symfoni.

Här är en kort introduktion:

Fram till 80-talet blev saker bara bättre och bättre i Sverige. Jag tror det hade med utvecklingen av välfärdssystemet att göra, det vill säga att stat och kommun tog över funktioner som tidigare legat helt på det civila samhället (typ att mormor sköter en stor del av barnomsorgen och att den pensionerade ingenjören vickar som mattelärare) innan folk hade vant sig av med att ansvara för sig själva. Förbättringen var inte planerad utan gick liksom av sig själv. Som genom något välvilligt kosmiskt inflytande samverkade det civila samhället med det offentliga systemet. Sverige kändes bra (bortsett från skatterna som år 1976 kostade socialdemokraterna regeringsmakten, en chock de aldrig glömmer).

Världspolitiken styrs till stor del av folk som på allvar (samt av egenintresse, men det talar man sällan om) tror att människans obändiga drift att för sin egen bekvämlighets skull bränna fossiler inom kort – en del säger inom tio år, andra tror att det i varje fall blir före nästa sekelskifte – kommer att göra jorden obeboelig genom uppvärmning, översvämningar, oväder, missväxt och säkert ett dussin andra besvärliga motgångar. Det kan hända att de har rätt. Jag vet inte. Min kristallkula tappar fokus på större avstånd än några månader. Ibland är den inte säker ens veckan ut. Den är väl att jämföra med SMHI i tillförlitlighet.

I början av nästa vecka ska den i varje fall till nyligen sverigedemokratiska riksdagsledamoten Elsa Widding KU-anmäla två liberala statsråd, Mats Persson och Johan Pehrson, för att dessa skulle ha förtalat Widding genom att citera vad media sagt om henne. Hon skulle ha hävdat, ungefär, att vaccin är farligt, att förintelsen inte inträffat, att det kan ligga något i konspirationsteorier om judar, att hon föraktar kunskap och fakta, att några temperaturförändringar inte inträffat etc.

Det tidiga artonhundratalets ludditer och deras filosofi – som gick ut på att de nya, effektiva textilmaskinerna slog ut arbetstillfällen och gjorde arbetarna till tiggare – har genom den hotfulla artificiella intelligensen åter kommit i hetluften. Skillnaden är bara att risken numera är så mycket större, menar dagens ludditer, eftersom AI är så mycket kraftfullare, intelligantare, snabbare och mångsidigare än vad ludditerna oroade sig över. Nu ryker inte bara enkla, manuella arbeten utan även sådana som kräver intellektuella insatser. Advokater, läkare, professorer och generaldirektörer sitter löst. Även jag i egenskap av före detta statsanställd framtidsforskare befinner mig i farozonen. Jag såg ingen annan råd är att be en AI att göra en framtidsstudie för att klarlägga konsekvenserna för mig av robotutvecklingen.

För ungefär femton år sedan utvecklade jag ett projekt baserat på uråldrig teknik för att rädda den svenska skolan undan det gradvisa förfallet. Utgångspunkten var att det på en skola finns både bra och dåliga lärare och att man (till exempel rektor) borde bygga ett system varigenom bra lärare hjälpte sämre lärare i deras professionella utveckling ungefär som jag föreställer mig att musiker i en orkester hjälper varandra att förkovras. Tillsammans med pedagogproffs utvecklade jag ett sådant system vars slutprodukt skulle vara ”certifierade” lärare.

Det påstås att den relativt nyuppfunnua artificiella intelligensen är det största som hänt mänskligheten sedan skapelsen. Man vet inte vem som skapat AI annat än att förnuftet säger oss att det knappt kan vara någon annan än AI:t självt eftersom det är osannolikt att någon lyckas göra en överlägsen variant av sig själv – inte ens Gud lyckades med det – om han nu ens försökte – medan det däremot blir ganska naturligt med misslyckanden om något försöker med något så djärvt som en uppgradering av människan.

Mina meriter när det gäller att avslöja och förtala den svenska socialstaten är oklanderliga. Här är en text om hur jag och förra frun för några årtionden sedan ansökte hos kommunen om importlicens för att adoptera barn. (Det slutade med att jag själv fick skriva den beslutspromemoria till myndigheten enligt vilken tillståndet beviljades.)

Vid det här laget har jag skrivit ungefär en krönika om dagen i tio år. För det mesta handlar de om det svenska samhället och våra särdrag. Ett lyckosamt svenskt särdrag är att det händer så lite och när det händer något så beror det inte på att någon i folket förankrad demokratisk rörelse med våld kastar ett etablerat system över ända utan på att landets styrande eliter har misskött landet till den grad att de inte förmår göra motstånd när de kommer friska krafter med nyttiga initiativ. Det är inte bondekrig, borgarrevolter eller revolutioner som skapar historisk förnyelse i Sverige utan den relativt fredliga kampen mellan inflytelserika grupper som inte längre orkar bråka med varandra. Karl XI tog adelns egendomar utan blodsutgjutelse och Gustav III genomförde sin franska revolution utan blodspillan (jo, han själv gick åt).

Innan forskningsprojekt genomförs ska de ofta etikgranskas av Etikprövningsmyndighet. Under de senaste åren har varje år några dussin forskningsprojekt kommenterats i pressen. De granskade forskarna tycker i allmänhet att regelverket kring etikprövningen är onödigt strängt och jag håller med dem.

För några år sedan hade jag oturen att hamna i etikprövningens klor. Vi forskare fick visserligen rätt att genomföra vårt forskningsprojekt men det var med darr på ribban. Sammanfattningsvis var det enklare och billigare att klara av forskningen än etikprövningen.

Efter många års tjuvräder i överlägsna tänkares skrifter samt åtskilligt eget huvudbry har jag kommit fram till en teori om hur samhället fungerar. Teorin utgår från en hypotes om att alla människor är mer eller mindre egoistiskt lagda i bemärkelsen att de inte gärna bortser från vad som är gynnsamt för dem själva. Jag har till och med gått så långt att jag anställt vetenskapliga experiment för att belägga hypotesen. Jag har frågat folk om de, allt annat lika, skulle vilja ha högre lön. Sedan de försäkrat sig om att det inte ligger någon hund begraven i frågan har de enhälligt, fast var och en för sig, ställt sig positiva till en löneförhöjning.

När internet på 90-talet började slå igenom på allvar föreställde sig många, vilket verkade helt logiskt, att yttrandefriheten genom den tekniska utvecklingen var säkrad framöver. Internet hade etablerat en global anslagstavla där snart slags vem som helst kunde presentera sina tankar hur enfaldig, olämpliga eller geniala de än var.

Vid det här laget har jag läst kanske femtio slumpvist utvalda och sinsemellan motsägelsefulla artiklar om artificiell intelligens. Några säger att AI troligen kommer att bli världens undergång. (Kanske ligger det att människans DNA att föreställa sig att nya, överlägsna intelligenser som AI vill människan illa. Tanken är svårtillgänglig för mig eftersom nästan alla innovationer och andra förståndssprång som människan åstadkommit under åtminstone tiotusen år har varit välsignelser. Själv minns jag till exempel vilken plåga det var att gå till tandläkare för sextio år sedan.)

De antidemokratiska krafterna i Sverige är starkare än man tror. Man upptäcker dem om man vet var man ska leta. Det finns olika sökmetoder. Magdalena Andersson säger att hennes motståndare är antidemokratiska krafter eftersom de vill stoppa hennes lotterier. Men folk blir inte antidemokrater bara för att någon – Andersson till exempel – tillvitar dem despotiska åsikter. Det finns mer pricksäkra tillvägagångssätt. Ett är att lyssna på vad de säger. Det finns mer förakt för folkviljan än du kanske anar, framför allt bland de självgoda anhängarna av PK-ismen.

Igår skrev jag halvt raljerande om det folkombyte som många tror inom några årtionden kommer att förvandla nationalfolken i vissa europeiska länder – Sverige till exempel – till minoritetsfolk i och med att de trängs undan av invandrade människor som ser annorlunda ut och beter sig enligt normerna från en annan kultur än nationalfolkens.

Fransmannen Renaud Camus (bilden), enligt Wikipedia författare, framstående homofil och konspirationsteoretiker samt fascist påstås ha uppfunnit begreppet Folkutbyte i den moderna bemärkelse som innebär att det i ett antal europeiska länder inom några årtionden kommer att finnas fler muslimättlingar än folk med nationellt påbrå. Jag har inte besvärat mig med att ta reda på hur man räknar. Tänk dig en första invandrad generation som får två svenskfödda barn som i sin tur får två svenskfödda barn. Ska då nästa generation räknas som färdigutbytt eller som en del av ett pågående byte?

I takt med stigande ålder får de inledande hälsningsfraserna som sätter igång varje möte med en bekant – typ ”hur står det till?” eller ”hur mår du då?” – gradvis en ny karaktär. Inledningsvis är de en artig formalitet som inte förväntas få något seriöst svar. Visst finns det tråkmånsar som tar frågan på allvar och börjar berätta om sin borrelia eller artros men sådana träbockar lär sig snart att de längre blir tillfrågade om sitt hälsotillstånd.

Det är mycket möjligt, kanske till och med troligt, att den omskrivne grekiske filosofen Sokrates faktiskt existerade för några tusen år sedan och då var en liten, ful gubbe med en elak fru som hette Xantippa. I vilket fall som helst tillskrevs han – eller om det möjligen var någon annan som tillerkändes frasen – uttrycket gnothi seauton vilket ska betyda ”känn dig själv”. Man anar kanske inte kraften i denna paroll förrän man betänker att Sokrates samtida dömde honom till döden när han föreslog att talesättet även skulle gälla dem. De ville väl inte veta, kan tänka.

Sedan det senaste valet, som förde paradigmskiftespartierna till regeringsställning, har jag undrat om det kommer att bli något paradigmskifte (här till exempel ). Ju mer tiden går desto mer tveksam blir jag.