Globalister finns i bemärkelsen mäktiga personer, i huvudsak män knutna till stora amerikanska bolag, som kontrollerar betydelsefulla institutioner som exempelvis WEF och WHO och därigenom kan bestämma över mycket bara därför bara för att någon internationellt fastställd beslutsordning inte är etablerad, till exempel vilka medicinska rutiner världens hälsosystem ska följa nästa gång en viruspandemi bryter ut.

För tre år sedan startade covid-pandemin. Skräck och förvirring utbröt medan människorna försökte tänka ut hur de skulle hantera den nya utmaningen. Vid en samlad bedömning har jag kommit fram till att detta var en olycklig reaktion. Vi borde inte ha tänkt. Det hade varit bättre om vi inte försökt hitta lösningar utan lufsat på som vanligt.

I Sverige finns organisationer, sammanslutningar, föreningar och klubbar för nästan alla utom för oss som inte gillar PK-ismen. Det har sina randiga orsaker. Men innan man kan förklara detta tillstånd måste man definiera PK-ismen.

Det kalla kriget pågick under nästan ett halvt sekel efter andra världskrigets slut men bröt liksom aldrig ut. Att USA var den av historien korade vinnaren fick sådana som jag lära oss genom tusentals dagliga signaler som för det mesta var så självklara att man aldrig behövde uppmärksamma dem. De bara fanns. Man såg aldrig sovjetiska filmer. Engelska var första utländska språket. Man hade jeans. Liksom USA hade Sverige demokrati, ett överlägset statsskick. Vi hade rättsstat och fri företagsamhet.

För några år sedan tog min fru och jag för vana att knäppa på Rapport klockan 19.30 för att se nyhetssändningen som vi snabbt döpte om till ”Dagens Mord” för att framhålla programmets karaktär. På ganska kort tid har morden komplementerats med andra slags redogörelser av samma typ. Igår hade en knarkhandlare fritagits vid ett fejkat tandläkarbesök i Södertälje och var nu internationellt efterlyst. Djärvt och vågat och polisen framstod som helt borttappad. Dessutom hade två av varandra oberoende föräldrar tagit livet av sina spädbarn.

P-pillret fyller vid det här laget ungefär sextio år. Det godkändes i maj 1960 av läkemedelsmyndigheten Food and Drug Administration i USA. Så mycket nytta och glädje som pillret medfört så borde tillfället kanske motivera en klang- och jubelföreställning. Men jag får en allt starkare känsla av att, som det hela utvecklats, så är det framför allt männen som får nyttan och glädjen medan kvinnorna ej sällan utsätts – eller kanske väljer att utsätta sig för – för krångel och ångest.

Låt mig redan från början be om ursäkt ty här ska presenteras ett litet potpourri av uppfattningar om den eventuellt förestående klimatkatastrofen. Men eftersom jag citerar ur källor som själva verkar vara potpourrier så är mina källangivelser inte så mycket att lita på och därför undviker jag dem. Det gör inget. Jag vore mer intresserad av en bruttolista över någorlunda trovärdiga förhållningssätt till en möjlig katastrof, vilket detta inte är, så att man finge ett slags motsvarighet till den kanon över svensk litteratur som inte heller verkar vara så lätt att åstadkomma.

Sedan nästan femtio år tillbaka har jag tjatat om att den samhällsbeskrivning som gällt sedan demokratins genombrott – det vill säga att den viktigaste konflikten stod mellan å ena sidan kapitalet, å den andra arbetarklassen – inte längre stämmer. I stället, har jag påstått, har den avgörande konflikten i samhället förflyttats så att det nu går mellan å ena sidan politikerväldet med vidhängande välfärdsindustriellt komplex, å den andra den nettoskattebetalande medelklassen.

I de nedre tonåren tyckte jag mycket om att rida. Jag gillade hästar och läste allt om djuret. Jag kunde svaret på 10 000-kronorsfrågan om hästar som en tjej på teve missade i finalen. (Programledare Baehrendtz frågade efter namnen på de tre hingstar som räknas som anfäder till det engelska fullblodet. De hette Herod, Eclipse och Matchem.)

Alma mater betyder ungefär “hulda moder” eller ”själsmoder” på latin. Uttrycket används som beteckning på den skola eller universitet eller annat läroställe som en elev anser har gett honom det största lyftet under hans karriär som student. Mina tio år i den internationella biståndsbranschen var min alma mater, vida överlägsen de övriga framstående skolor som jag har haft förmånen att bevista.

Den artificiella intelligensen – räknas till exempel ett flygplan som färdas femtio gånger så fort som en människa springer? räknas en hund som AI med tanke på att den kan minnas tusen gånger fler dofter än en människa? – har levt i fredlig samvaro med den äkta varan i ett halvt sekel utan annat gruff än när människan vid enstaka tillfällen muckat gräl genom att skriva nedlåtande böcker om robotarna i olika science fiction-böcker.

Det är inte så att jag gillar trängsel. Hong Kong och Gröna Lund fyller mig med fasa. Och jag är inte den ende som ogillar folksamlingar. Hur Google gör för att formulera synpunkter på allt vet jag inte men till påståendet ”världen är överbefolkad 2023” ger han 54 500 kommentarer medan ”världen är underbefolkad 2023” bara får 790 träffar.

Jag har märkt att folk ofta tar mycket illa vid sig om man anklagar dem – om man törs anklaga dem – för vidskepelse. ”Vidskepelse”, står det i Wikipedia, ”är en tankevilla om verklighetens beskaffenhet som inte baserar sig på kunskap eller förnuft”. En värre förolämpning kan man knappast rikta mot någon än att de tror på tomtar och troll. Jo, det skulle i så fall vara tomtar och förklaringar från Davos. Det är till och med värre än det där som en del uppretade afrikaner hotar att göra med din morsa.

Professorn emerita i spanska tillika Sveriges troligen uthålligaste, envetnaste och bitskaste skoldebattör Inger Enkvist är samtidigt så blid i tonen att den som läser hennes senaste bok Kunskap i kris – Ideologier i svensk skola på 2020-talet, jag till exempel, kan bli förvirrad och drivas till desperata åtgärder såsom att läsa boken två gånger (vilket inträffat i det här fallet och ganska lätt låter sig göras eftersom boken bara innehåller 168 sidor och dessutom gång på gång presenterar sitt huvudbudskap fast så milt att det riskerar att fläkta förbi som en sommarvind).

Det mesta som skrivs i tidningarna eller på annat sätt framförs i övriga medier – eller, för all del, i normala vardagssamtal – är ogenomtänkt och meningslöst. Men syftet är inte att den sortens diskurs alltid ska vara så himla djuplodande. Jag tror snarare att den sortens vardagspladder har en helt annorlunda mening, nämligen att göra livet, det vill säga umgänget människor emellan, någorlunda uthärdligt.

Det här med att maskinerna tar över alla jobb och gör oss alla arbetslösa har man oroat sig över i alla tider, numera med anledning av AI. Hittills har pessimisterna varit ute i ogjort väder. Kom ihåg att nationalekonomin brukar kallas ”den dystra vetenskapen”. Men kanske kan oron inte helt avfärdas. Den här uppsatsen publicerades ursprungligen i min bok Berättelsen om jobben från 1996. Den handlar just om en situation där maskinerna kan göra allt och människans arbete inte behövs. Vad ska politikerna då ta sig för? Texten publicerades på nytt för tre år sedan på den här sidan. Nu är den rykande aktuell med tanke på den senaste månadens internationella skriverier om artificiell intelligens och alla de faror som folk tror att den konstgjorda begåvningen skulle kunna medföra. Jag skrev en text om det häromdagen.

Tanken att människan skulle kunna förödas av sina egna framgångar, i det här fallet särskilt av sina tekniska innovationer, har nog funnits med oss ganska länge. I början av 1800-talet, när man i England började använda ångmaskiner för att driva tåg, varnade medicinare för att folk skulle bli vansinniga av att resa fortare än ungefär trettio kilometer i timmen. Arbetarrörelsen Ludditerna slängde som sabotage sina träskor i textilmaskinerna för att slippa förlora jobben till de mekaniska vävarna. Oron att människan genom att missbruka sitt förnuft till skadliga uppfinningar och på så vis beröva sig livsuppehället har legat och gnagt åtminstone sedan upplysningstiden.

Utan att göra stor fanfar satte Anders Leion nyligen fingret på vad jag anser vara det senaste halvseklets dominerande tendens i svenskt samhällsliv. Så här skrev han:

Jag har ett ouppklarat förhållande till motsägelser. Å ena sidan är de störande moment som motverkar den eftersträvansvärda harmoni som borde karaktärisera kosmos (i varje fall om du frågar Aristoteles). Men just därför är de också stimulerande utmaningar, lite som suduko av fjortonde ordningen. Det vattnas i munnen vid tanken på att sätta tänderna i sådana motsägelser, ingå närkamp, få värsta banangreppet, bita till så det krasar i fanskapet och känna tillfredsställelsen av att veta att nu, din jävla motsägelse, är du död. Kosmos är återställt. I sådana lägen kan jag uppleva en erkännsam nick från Aristoteles.

I en ny opinionsundersökning från Ipsos den andel av de tillfrågade som underkänner regeringens arbete stigit från 43 till 55 procent sedan valet. Den andel som godkänner regeringen har sjunkit från 21 till 17 procent. På mindre än fyra månader. Vad hade väljarna föreställt sig? Hur stjärnögd kan man bli? Väntade sig väljarna ett femtiotal paradigmskiften över en kaffepaus?

Jag blir illa berörd och rentav förorättad av PK-istiska idéer. Så småningom har jag kommit fram till att detta är denna ideologis syfte, nämligen att skapa mentalt obehag för medelklassare.

Även jag har varit medlem i Folkpartiet eller om det då möjligen hette Liberalerna. Det var i alla fall just innan jag bytte parti och blev vänsterpartikommunist (vilket till stor del berodde på att jag svärmade för stora traktorer, grävskopor och andra kraftfordon som folkpartifjollorna såg ned på).

Utan att det noterades av en enda jordbo landade ett spaningstefat från Mars i kvällningen utanför Kungshamn strax invid Smögen. Två spaningsforskare klev ut, Darwin och Linné hette de, och öppnade sina förseglade instruktioner.

När man som jag redovisar en uppfattning om dagen och för det mesta skrytsamt tror sig ha rätt är det inte bara klädsamt utan närapå obligatoriskt att skamset – svans mellan benen och blick under lugg – öppet erkänna grova missbedömningar, särskilt när felsluten, som i det aktuella fallet, är resultatet inte av råa tankefel utan av fördomar eller, vilket ofta är samma sak, önsketänkande.

Många av de människor vars omdöme jag sätter allra högst har fel i en fundamental fråga, nämligen vilken som är den härskande klassen i Sverige. Jag tror att en korrekt uppfattning på denna punkt är nödvändig för förståelsen av vad som händer i nationen. Jag har en käpphäst som jag visserligen exercerat tidigare på denna manege men ändå inte tvekar att åter låta visa sina konster till den nytta det eventuellt kan ha.

Kulturen, alltså den påhittade värld av intryck och upplevelser som människor väver omkring sig för att få perspektiv på sina egna liv, står mycket närmare det konkreta jordelivet än vi normalt inser. Till exempel fick jag nyligen tillfälle att fördjupa mig i Sagan om Ringen och insåg att detta minsann inte var någon allegori över människolivet utan en så nära fotografisk avbildning som man kan komma.

Om några veckor har nuvarande regering suttit vid makten i ett halvår. Har den ännu åstadkommit något?

De flesta utlåtanden om framtiden blir fel, det måste även jag som gammal framtidsforskare vidhålla. Men en spaning som jag gjorde för ett halvsekel sedan verkar med sengångaraktigt och halvblind tröghet vara på väg att förverkligas fast betydligt långsammare än jag trodde. Det är att det välmående, homogena och fredliga välfärdslandet Sverige gradvis skulle förvandlas till en dualekonomi, alltså ett sådant samhällsbygge som vid det laget var legio i u-länderna där en del av befolkningen levde som på sophögar medan andra hade lön, motorfordon, Levisjeans och drack Coca-Cola.

I alla tider, alla kulturer, har människan oroat sig för saker, ibland med rätta, som till exempel när det gäller skeppsbrott, men också för visserligen elakartade men likafullt påhittade fantasifoster såsom vättar, troll, skogsrår, människoätande drakar och annat oknytt. Troligen har människan genom tiderna satsat större resurser på att bekämpa problem som inte finns än att ta itu med dem som det varit någon mening att försöka hantera. Jag skulle gissa att kampen mot häxeriet inklusive gudstjänster och teologisk forskning genom århundradena krävt betydligt större ansträngningar än vad som behövts för att utveckla bra antibiotika.