Filosofen Wittgenstein säger på ett berömt ställe som är fullt lika oklart som hans övriga skriverier att man måste tiga om det som man inte kan tala om. Vad kan man inte tala om? Själv har jag svårt att tala om filosofens utsaga eftersom jag inte förstår den, men kan jag inte diskutera den trots det?  

Det är mycket förutom just detta som jag inte förstår men ändå inte underlåter att tala om. Exempelvis kan jag inte begripa varför Sverige inte stramar åt invandringen. Den leder till numera erkänt besvärliga sociala och ekonomiska problem men likafullt – och trots vad som påstås – ligger landet öppet. Varför gör de politiska beslutsfattarna på detta viset? 

Amerikanska forskare kommer ibland fram till saker som jag – och troligen många andra – för länge sedan noterat och dokumenterat. För detta får de amerikanska forskarna ära, berömmelse och då och då ett nobelpris. Skillnaden mellan mig och dem är att jag inte orkar skriva böcker på fyrahundra sidor för att förklara något som känns självklart eller banalt.

Ett exempel är ekonomipristagaren Angus Deaton som belönades för upptäckten att u-landsbistånd oftast är skadligt för det mottagande landet. I just det fallet var skillnaden inte så stor för jag hade förutom en massa artiklar faktiskt skrivit en bok, visserligen en roman i stället för en vetenskaplig avhandling, där tesen presenterades (Genom ekluten, Atlantis, 1980, 249 sidor). 

Har du tänkt på att när den offentliga sektorn ska skäras ned på grund av brist på budgetmedel så är det aldrig de högre nivåerna som drabbas? Det är alltid personalen längst ned i frontlinjen mot medborgarna som får ta smällen. Om exempelvis skolan har problem tänker man aldrig på att lägga ned de centrala skolmyndigheterna – Skolverket och Skolinspektionen – trots att de både kostar själva och åsamkar hela skolväsendet avsevärda och onödiga kostnader. Tänk bara på Skolinspektionens Barn- och elevombud som skrämmer lärare att inte disciplinera elever av rädsla för att bli anmäld till myndigheten. Vad kostar inte det? 

Jag vet inte om det är romantik eller samhällsvetenskap men jag tror att svenskarna fram till för några decennier sedan på det hela taget var ett homogent och hederligt folk som var noga med att uppfylla sina plikter och att inte ligga andra till last. Det var därför Sverige kunde bygga ett stort, vittomfattande och generöst välfärdssystem. Svenskarna hade inga ambitioner att blåsa systemet. Ju mindre folk avser att missbruka ett välfärdssystem desto mer heltäckande kan det göras.

Ungefär så mycket hade nog både du och jag fattat för länge sedan. Men nu har jag gjort en närliggande observation som även du kanske gjort, nämligen att svenska staten, som aldrig kunnat föreställa sig att någon skulle vilja lura systemet, därför aldrig besvärat sig något särskilt med att inrätta kontroller.  

Det råder stor dramatik kring Arbetsförmedlingen vilket fyller mig med lika delar skadeglädje och förtvivlan när jag inser att de ansvariga, våra ledare, är precis så borttappade som vi åskådare och finansiärer länge haft anledning att förmoda.

Men det kanske mest plågsamma för en utomstående betraktare, en så kallad medborgare, är – förutom insikten är att han själv så småningom måste betala räkningen för politikernas förvirring och missgrepp – är att skeendet är så svårt att förstå om man ska nöja sig med vad media rapporterar.

Av serendipitet, det vill säga turen att hitta något bra som jag inte visste att jag letade efter, snubblade jag över en fem år gammal norsk vetenskaplig kriminologisk studie av forskarna Skardhamar och Aaltonen som visar att det som bestämmer en migrants grad av brottslighet jämfört med ursprungsbefolkningen inte, som Morgan Johansson och Stefan Löfven tror, är levnadsförhållandena i utsatta områden i invandringslandet utan kriminella mönster i ursprungslandet. 

Fram till för kanske ett år sedan vara den officiella svenska attityden till invandringen urskuldande och konstruktiv. Åtminstone sedan migrantvågen 2015 erkändes det öppet av beslutsfattare och andra viktiga personer att migrationen medförde problem till vilka man alltså förhöll sig på två sätt.  

För det första försökte man hitta förmildrande omständigheter som skulle få problemen att framstå som mindre problematiska. Ett typexempel är justitieminister Morgan Johanssons återkommande uttalanden om att det inte är något särskilt med migranters brottslighet eftersom svenskar varit lika kriminella om även de bott i Rinkeby och Vivalla.  

Tänk dig att du står med ena foten på en platta och med den andra foten på en annan platta. Plattorna verkar stabila. Du kan lätt flytta din tyngdpunkt från ena sidan till den andra. Om du vill kan du balansera på den ena eller den andra foten. 

Så börjar plattorna långsamt röra sig iväg från varandra. I början kan du fortfarande balansera och välja tyngdpunkt men snart förlorar du din handlingsfrihet. När fötterna kommit för långt från varandra har du tappat kontrollen. Snart hamnar du i spagat och är i praktiken helt hjälplös. 

Statsminister Stefan Löfven har sagt i teve att den i Sverige tilltagande invandringsbaserade brottsligheten liksom smugit sig på utan att han märkt något samt att den brottsligheten förresten inte har något med invandring att göra ty om det vore svenska barn som vuxit upp i utanförskapsområdena så skulle kriminaliteten varit densamma.

Statsministern har fått mycket skäll för dessa uttalanden. Det tycker jag är orättvist eftersom den sortens uppfattningar under lång tid varit och fortfarande är gängse svensk ideologi. Inget politiskt parti, jag tror inte ens sverigedemokraterna, har ifrågasatt att den faktiskt existerande brottslighet, som numera inte längre kan sopas under mattan, beror på socioekonomiska faktorer, till exempel trångboddhet och bidragsberoende, som förekommer särskilt koncentrerat i utanförskapsområden.

Jag ogillar Greta Thunberg. Det är inte individen Thunberg jag ogillar, även om hon verkar nog så fanatisk och bitsk, utan symbolen Thunberg. Hon symboliserar alla ofördragsamma svärmare som utan hänsyn till andra människor vill göra om världen i enlighet med en frälsningslära som hon och de andra svärmarna bestämt sig för att följa.

Vårt samhälle styrs till stor del av ovetenskapliga dogmer som till skillnad från det sunda förnuftet kan utnyttjas av skumma intressen för att driva egennyttiga ärenden.

Vi vet till exempel barn och ungdomar numera lider långt mer än tidigare av ett antal neuropsykiatriska störningar, till exempel ADHD. Huruvida ADHD existerar eller inte är oklart. Åkomman finns definitivt i bemärkelsen att en kår av psykiatriker försörjer sig på att diagnosticera sjukdomen och att läkemedelsbolag tjänar bra på att sälja mediciner för att bekämpa den (och därtill att skolelever kan få gynnad behandling i skolan med hänvisning till en diagnos varför landets BUP-kliniker har månadslånga köer).

En kommentator ställde nyligen rubrikens fråga och erbjöd två alternativa svar som något omskrivna löd så här:

Vi är de som delar historia med varandra. Vi är de som vet vilken bygd våra förfäder kom från.

Jag utgick ifrån att den där bygden låg någonstans i Sverige, inte i Eritrea. Alternativet formulerades så här:

Vi är de som identifierar oss enbart med vår plånbok som nettoskattebetalare.

Förenta Nationerna har nästan 200 medlemmar. Det betyder att organisationen styrs av nästan 200 nationella politikergrupper varav en del är demokratiskt tillsatta genom val och andra tillsatta på något annat vis. Deras minsta gemensamma nämnare, som styr FN, är att de vill behålla, säkra och utveckla sin makt. De menar att världen, i varje fall deras egna länder, blir bättre på det sättet.

Det är troligen en sociologisk järnlag att makthavare är benfast övertygade om att allt blir bättre om de själva får bestämma lite mer.

En viktig fråga gäller relationen mellan å ena sidan de gamla socialisterna och deras ideologi socialismen och å den andra vår tids politikervälde med dess ideologi PK-ismen. En del tänkare hävdar att socialismen muterade till politikerväldet. Andra bedömare – som jag – menar att dessa rörelser är helt olika djur. Hur kan en rörelse som existerar för industriproletariatets skull vara densamma som den som för socialsekreterarnas talan?

Men idag ska jag inte vara så doktrinär utan medge att släktskap finns. När socialistpartier bildades i olika länder under 1800-talets andra hälft upptäckte de snart ett behov av att sluta sig samman internationellt för att kunna samarbeta och lösa gemensamma problem och eventuella konflikter. På det viset uppstod den socialistiska Internationalen som under diverse krångel och förvecklingar, exempelvis Sovjetunionens uppkomst, namnbyten samt uteslutningar och inval fungerat som ett slags tankesmedja för medlemspartierna.