Man tror att man begriper något och så plötsligt upptäcker man att det kanske ligger till på ett helt annorlunda sätt och så förundras man igen över hur lite man fattar. Åtminstone är det ofta så för mig.

Nyligen funderade jag över hur de utvecklingsfrämjande dygder som en gång för inte så länge sedan gjort Sverige framgångsrikt – flit, pålitlighet, ansvarskänsla, hederlighet, omtanke om familjen och annat sådant där – och frågade mig hur dessa dygder en gång kunnat ta kontroll över det kollektiva svenska medvetandet. Jag gissade, efter en läsning hos Adam Smith, att det var något sedan urminnes generationer nedärvt.

Jag tror att jag har framfört det här budskapet tidigare men jag är inte riktigt säker på att jag själv förstod. Sedan skulle jag beskriva saken för min portugisiskafröken och då framstod allt så mycket klarare. Det är inte klokt vad jag begriper bara jag förklarar.

Platon hävdade att demokrati ledde till tyranni eftersom demokratin försöker maximera individernas frihet vilket till slut lyckas. Därmed förintas det organiserade kollektiva samhällslivet eftersom alla ska förverkliga sin egen frihet och ingen bryr sig om något gemensamt. Då framträder en diktator som pekar med hela handen och slår ihjäl ett antal besvärliga personer för att återupprätta ordningen.

Det kan verka som om den här texten handlar om coronat. Det gör den inte. Coronat får bara tjäna som åskådningsexempel. Jag har skrivit alldeles för mycket om pandemin.

För närvarande pågår i vissa länder vad som ser ut som en andra våg av coronaspridning. Detta väcker stor uppmärksamhet i media och många regeringar planerar att genomföra åtgärder såsom förnyade nedstängningar. Den nya spridningen tycks följa ungefär samma mönster i alla berörda länder. Så här har antalet nya fall om dagen utvecklats i Island respektive Spanien:

Min portugisiskalärarinna, som har en universitetsexamen i historia, hade läst i brasilianska tidningar om koranbränningen i Malmö och de efterföljande kravallerna inklusive förnedringen av svensk polis som valde att retirera. Hur kan ni stå ut med sådant där? frågade hon. Vi har inget val, svarade jag. Våra ledare politikerna, som borde hantera situationen, kan inte det eftersom de är internt blockerade. Sedan försökte jag förklara hela situationen med en maktälskande socialdemokrati som låter sig styras av ett barnsligt miljöparti för att kunna behålla makten och en så kallad opposition som fortfarande befinner sig under socialdemokratisk förtrollning eftersom socialdemokraterna är det traditionella härskarpartiet vilket gör att oppositionspartierna inte törs tänka själva (eller också att deras företrädare egentligen tillhör samma samhällsklass som de gamla härskarna och därför inte har lust att tänka annorlunda).

Under SARS-CoV-2:s hittills korta levnad har världsopinionen angående pandemin och statliga motåtgärder förändrats ganska radikalt. Det började i februari med förvirring och förskräckta verop över en eventuellt ankommande digerdöd som skulle dra över hela världen. Tillsammans med sakkunniga räknade jag ut att flera hundratusen människor skulle dö i Sverige (vid det här laget har nästan 6 000 personer dött av eller med coronat).

Inför det perspektivet var det naturligt för politiker och myndigheter att välja kraftfulla motåtgärder i syfte att förhindra att folk träffades och därmed spred smittan. I många länder stängdes ekonomierna med drakoniska metoder.

Begreppet oikofobi lär ha myntats av den brittiske filosofen Roger Scruton (bilden) på 1990-talet. Oikofobi är motsatsen till xenofobi, främlingshat. Oikofobi är att ringakta, nedvärdera och förakta allt eget, det egna folket, den egna kulturen och nationen, de egna traditionerna. Få har formulerat sig så skamlöst oikofobiskt som Mona Sahlin:

Jag tror att det är lite det som gör många svenskar så avundsjuka på invandrargrupper. Ni har en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop er. Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana töntiga saker.

FN:s konvention om barns rättigheter – Barnkonventionen – blev svensk lag den första januari i år. Jag skrev om konventionen för första gången för fyra år sedan under rubriken Socialsekreterare i alla länder, förenen Eder!. Det var en travesti på uppmaningen Proletärer i alla länder, förenen Eder! från det Kommunistiska Manifestet.

Jag var redan från början instinktivt misstänksam mot Barnkonventionen eftersom den är full av lena ord som man anar vara Prussiluskans inlindade hotelser. Så här skrev jag till exempel:

Efter grundliga bibelstudier skrev jag en gång en bok om Gud och hur han tänker. Han skapade människan i Edens lustgård ty han ville att människan skulle leva i ett paradis. Till hans förvåning bröt människan mot den enda föreskrift han utfärdat varpå han kände sig tvungen att bestraffa människan. Han utvisade henne till denna världens jämmerdal.

Därmed hade Gud fått ett problem på halsen ty människan var på ett annat ställe än han planerat, således i jämmerdalen i stället för i lustgården. Han har sedan dess prövat tre strategier för att ställa saken till rätta, två misslyckade strategier som redovisas i Gamla respektive Nya Testamentet, samt en lyckad som presenteras i min bok (jodå, hur mycket vi än klagar är det moderna livet i västerlandet ett paradis jämfört med hur folk hade det förr).

Statsminister Löfven kom häromdagen med ett yttrande i riksdagen som har tolkats som ett senkommet erkännande av att det finns en koppling mellan invandring och brottslighet. Så här sa han:

Med en stor migration där vi inte klarar av integrationen, ja då följer också större risk för den typen av problem som vi ser. Det är glasklart.

Men betyder detta att statsministern börjar närma sig en sverigedemokratisk syn på invandringen? Inte ett steg, menar jag. Han står kvar och stampar på samma fläck.

Igår skrev jag, ungefär, att om vi ska föra in Sverige på rätta vägar är det första nödvändiga – om än otillräckliga – uppdraget att återupprätta statens våldsmonopol så att våldsmonopolisten polisen kan göra sitt jobb. Monstret från Jobs bok, som Thomas Hobbes använde som symbol för den oövervinnerliga våldsapparat som samhället behöver för att garantera medborgarnas trygghet och säkerhet, måste förmås att återuppstå från de döda.

Ursäkta, men jag tror inte på de svenska politikernas ambitioner att bekämpa exempelvis gängkriminaliteten. Deras utfästelser är på nivån att myndigheterna måste samarbeta mer så att socialen kan hålla tidigare allvarssamtal med barn och ungdomar i riskzonen. Jag hoppas att jag har fel men jag kan inte se att någon av våra politiker kommer ens i närheten av att erkänna – eller kanske snarare förstå – vad det handlar om.

Jag läste en trovärdig skildring av hur några ensamma poliser i en förort blivit omringade av ett gäng ilskna ungdomar som hotade att trycka upp en batong i arslet på poliserna om de inte försvann vilket de efter detta hot också gjorde. Den situationen är analog med vad som bekräftats i Rapportinslag där poliser i Rinkeby vittnar om att de inte törs gå ensamma till tunnelbanan för att åka hem efter jobbet. Den sammanfattande observationen är att polisen är räddare för buset än vad buset är för polisen.