Den svenska coronapolitiken har gjort många insiktsfulla bedömare medvetna – i en del fall skulle jag kanske säga ”ännu mer” medvetna – om den svenska byråkratins förlamande grepp över stora delar av vår tillvaro. Den framväxande insikten är att det officiella Sverige inte tycks klara ens rätt enkla uppgifter såsom att (i våras) få fram tester och skyddsmaterial och (nu) vaccin i tillfredsställande kvantiteter.

Coronapandemin är intressant på det sättet att den presenterar oss för problem för vilka vi – där ”vi” betyder såväl enskilda människor som ”ansvariga” myndigheter – saknar etablerade lösningar och därför tvingas experimentera och liksom treva oss fram. Frågan är vilka regler som gäller för det svenska experimenterandet och trevandet. Vilken är Sveriges problemlösningsalgoritm?

Jag kanske har missförstått vad som sker omkring mig men det känns som om algoritmen lyder så här:

Att friskolor gör vinster och ibland delar ut pengar till sina ägare är en het potatis som svenska politiker har svårt att hantera. En del vill förbjuda den heta potatisen, andra säger att äsch, det är väl inte så farligt med vinst, vi kan väl tala om något annat? Vi kan väl tala om att förstatliga den kommunala skolan i stället? Andra åter menar att vinsterna är ofarliga, värre är att friskolorna inte har så många behöriga lärare.

Det förefaller mig osannolikt att sådana debattörer ska kunna komma fram till något praktiskt som kan lösa den svenska skolans problem.

Jag lyckas inte riktigt reta upp mig över att ett antal ministrar med livvakter eller på egen hand gett sig ut i julhandeln för att hämta en klocka som varit på lagning eller för att köpa en julklapp till mamma. Jo visst, de har själva uppmanat svenska folket att låta bli att göra det som de själva alltså valt att göra, nämligen att ge sig ut i helghandeln. Ja, det är olämpligt att ledare bryter mot regler de själva föreskrivit. Så klart att de är hycklare och ovärdiga att leda landet.

När jag var statsanställd, lönegradsinplacerad och fackansluten siare på dåvarande Sekretariatet för Framtidsstudier hade jag många givande diskussioner med min begåvade och tolerante chef, sedermera professorn vid Linköpings universitet, socialdemokraten Lars Ingelstam.

Det här var på åttiotalet och den unika tillväxtepok i Sveriges historia som brukar kallas rekordåren hade just tagit slut. Rekordperioden pågick från andra världskriget slut fram till början av sjuttiotalet när ”oljekrisen” inträffade. Oljekrisen berodde på att ett antal oljeproducerande länder bildat kartell och höjt priset på oljan vilket skapade oro och elände världen över. Oljekrisen blev den syndabock som fick bära skulden för att rekordåren var över.

Nyligen skrev jag en krönika om den svenska tilliten. Jag påstod att den visserligen funnits men att folk numera missförstår dess karaktär. De tror att tilliten var ett slags dumsnällhet av samma typ som välfärdsstaten så ofta tillämpar när domstolarna ger straffrabatter till återkommande våldsverkare och ensamkommande afghanska barn ständigt får förlängda frister för att erhålla PUT. I själva verket, hävdade jag, var det tillitssamhälle som jag upplevde som barn visserligen tillitsfullt i bemärkelsen att man ofta inte behövde låsa ytterdörren men i övrigt ett strängt samhälle:

Jeff Bezos – världens rikaste man med 189 miljarder dollar (vilket motsvarar runt en tredjedel av Sveriges BNP) på banken – har världens rikaste ex-fru, MacKenzie Scott (bilden), som är god för 62 miljarder dollar. Fru Scott har på senare tid blivit världsberömd inte bara för att hon är ex till världens rikaste man och för att hon är författare utan framför allt för att hon planerar att ge bort nästan alla sina pengar till välgörenheter. Hon skiljde sig från Jeff rätt nyligen och har ännu inte fått upp farten på donationerna – det är svårare än du tror att göra av med riktigt mycket pengar – men hon har i år förmått spendera fyra miljarder dollar vilket är ungefär vad Sida, som ändå har lång erfarenhet och 675 helårsarbetare, årligen lyckas dela ut.

Den moderna västerländska demokratin är troligen en avbild av den moderna marknadsekonomin som står på en massa ben varav jag vill framhäva tre. Det första benet är konkurrensen mellan producenterna. Konkurrensen handlar om att ge kunderna den bästa valutan för pengarna. Producenterna motsvaras inom demokratin av partierna. Partierna konkurrerar med varandra men inte om kundernas, som nu uppträder som väljare, pengar utan om deras röster.

Det andra benet är kundernas respektive väljarnas rätt att handplocka helt fritt bland de konkurrerande leverantörerna. Ingen obehörig påverkan tillåts. Om kunderna och väljarna otillbörligen kunde påverkas skulle konkurrensen mellan producenter och partier snedvridas. Framför allt är det viktigt att dessa leverantörer förhindras att begränsa konkurrensen genom att bilda konkurrenshämmande karteller eller oligopol.