Ett års erfarenheter av coronapandemin har lärt oss att saker och ting kan ändra sig snabbt. EU skulle samordna den europeiska vaccinförsörjningen men sommaren 2020 såg coronat ut att dra sig tillbaka och därför hade EU ingen brådska i förhandlingarna med läkemedelsbolagen utan ägnade sig åt att pruta vilket gjorde att relationerna med vaccinproducenterna surnade. Gradvis förändrades hela bilden. Coronats andra våg gjorde folk desperata att få fram vaccin och det blev slagsmål mellan länderna om doserna.

Israels ledare Netanyahu blev internationell vinnare – per nu – för att Pfizer öst vaccin över landet vilket påstås åtminstone delvis bero på att Netanyahu visat statsmannakonst som i det här fallet betydde att använda all sin diplomatiska talang samt mobiltelefonen för att kontakta och tjata på Pfizers verkställande direktör.

Karl XII:s vansinniga politiska projekt – det stora nordiska kriget – utarmade Sverige. När kungen dog år 1718 saknade Sverige både styrsel och trovärdig ledning. ”Epokens moraliska legitimitet var slut”, skrev jag i en historiebok 1986. Under de följande 54 åren, fram till Gustav III:s revolution år 1772, handlade svensk politik om att administrera ständigt återkommande kriser. Det påminner om den moderna svenska historien sedan något årtionde eller mer.

Jag har alltid haft en dov motvilja mot sagan om Kejsarens nya kläder även om jag i grunden, liksom alla andra, ansett sagan genial. Det jag inte gillat är tanken att en hel stadsbefolkning, som ser sin kejsare vandra naken på gatorna, av rädsla för sina jobb och sin heder, i stället för att flina nedlåtande mot kejsaren, tvärtom fjäskigt hylla honom för hans flotta klädstil, att en sådan stadsbefolkning plötsligt, bara för att ett oskyldigt barn hävdar att kejsaren de facto är naken, ska byta åsikt i en klackvändning och utan vidare erkänna barnets uppfattning som sin egen. Hundratusentals köpenhamnare mot en sexåring och sexåringens uppfattning får hux flux gälla som sanning, hur sannolikt är det? (Jag erkänner att vår tid, som är tokigare än H. C. Andersens, konstruerat något liknande när vi hyllar Miljögretas ambitioner att forma världens miljöpolitik.)

När jag exercerar mina käpphästar – till exempel att PK-ismens enda syfte är att försörja PK-ister – får jag ibland höra tvivel från eftertänksamma människor. De säger att jodå, visst ligger det snöda materiella egenintresset hos systemets administratörer bakom mycket av politikerväldets expansion, men det är väl inte bara det? Det finns väl även, i varje fall i botten, någon god vilja att göra bra saker? Det existerar trots allt socialsekreterare som vill hjälpa människor till ett bättre liv.

En aforism som följt mig genom livet kommer från Ordspråksboken 29:18 och lyder ”Där profetia icke finnes, där bliver folket tygellöst”. I King James engelska bibel är motsvarigheten ”Where there is no vision, the people perish”.

Det där kan säkert tolkas på hundratals olika sätt och vad författaren kung Salomo (bilden) egentligen menade vet vi förstås inte men vi kan ju gissa. En profetia är en utsägelse om framtiden. En vision är en bild av framtiden. Vad Salomo avsåg var troligen kunskap om framtiden eller snarare, eftersom kunskap om framtiden inte finns, att folk hade en känsla av vad framtiden bar i sitt sköte.

Det var inte mer än högst tio eller kanske bara sju år sedan jag på allvar började fundera över PK-ismen. Dessförinnan såg jag den inte. Jag såg bara en massa stolliga idéer utan uppenbart inre sammanhang som jag trodde skulle försvinna av sig själva när folk skrattat färdigt åt barnsligheterna.

En tossig idé som i och för sig varit med några år är att västerlandets välstånd skulle bestå av resurser som stulits från u-länder. Den teorin slog igenom på 1970-talet och förklarade att kolonialismen var en konspiration under ledning av drottning Victoria av Storbritannien som gick ut på att med våld och list och för sin egen bekvämlighet stjäla andras egendom.

Då och då lyssnar jag på anglosaxiska opinionsbildare på YouTube – förbannat vare dess namn men kanalen gör fin nytta – för att se om de kommit på något som jag inte har kommit på. Några av mina favoriter detta halvår är Douglas Murray, Victor Davis Hanson, Brett Weinstein och Jordan B. Peterson. Nyss lyssnade jag på det här samtalet på nästan två timmar – fast jag snabbspolade en del longörer – mellan Murray och Peterson.

Den tredje augusti 1492 avseglade den italienskfödde Cristovoro Colombo med sina tre fartyg Santa Maria, Niña och Pinta på uppdrag av Spaniens kungahus västerut för att hitta sjövägen till Indiens, Japans och andra asiatiska områdens rikedomar. Åtta månader senare återvände han en båt fattigare till Spanien och hyllades kungligt för upptäckterna av ön Hispaniola – numera Haiti och Dominikanska Republiken –  och Kuba. Santa Maria hade gått på grund på en sandstrand i Hispaniola och virket använts för att bygga en spansk befästning som bemannades av en del av fartygets besättning. Dessa tvingades alltså stanna kvar i det okända landet.

För några år sedan undrade förre Scaniachefen och dåvarande ordföranden i Svenskt Näringsliv Leif Östling vad skattebetalarna får för sina skatter. ”Vad fan får jag för pengarna?” sa han närmare bestämt och för det blev han petad som ordförande i den främsta svenska företagarorganisationen. Det var en deplattformering som hette duga innan man ens visste att det hette deplattformering.

Att fråga sig vad man får för sina pengar när man lämnar dem ifrån sig är en naturlig och vällovlig sedvänja. Varenda svensk gör det antagligen flera gånger om dagen. På ICA-hyllorna hänger lappar som anger varornas kilopris innan frågan ens är ställd.

När jag för trettiofem år sedan i historieboken På Spaning efter Moder Sveas Själ myntade begreppet Politikerväldet var avsikterna rent deskriptiva. Jag ville bara hitta en lämplig beteckning på vår historiska era. Jag tyckte att ”Demokratins tidevarv” och sådant som man kan finna i skolböcker i historia var för fjäskigt och självförhärligande. Jag gjorde det självklara, nämligen identifierade den lilla grupp på något tiotusental personer varav de flesta inte har något att säga till om men som trots sin antalsmässiga ringhet kontrollerar ungefär halva bruttonationalprodukten. Ingen grupp i Sverige har så mycket makt och inflytande över vad som sker i landet, sa jag mig, och därför föll det sig naturligt att kalla hela epoken för Politikerväldet.

Häromdagen reste jag med tåg från Stockholm till Åre. Under resan såg jag välfärdsstaten i aktion två gånger. Några mil söder om Sundsvall stannade tåget och tågbefälet frågade i högtalarna om det fanns någon läkare eller annan sjukvårdspersonal på tåget för det hade inträffat ett sjukfall i vagn tre. Om det mobiliserades någon läkare eller sjuksköterska fick resenärerna aldrig reda på men fem minuter senare meddelades att det skulle bli en försening ty tåget väntade på att det skulle komma en ambulans att ta hand om sjukfallet. Herregud, tänkte jag, full av misstro mot landstingsregionernas allmänna såsighet. Kan de inte vaccinera folk så kan de väl inte skicka ambulanser så här ute i ödemarken. Men där hade jag fel för ungefär femton minuter senare var sjukfallet omhändertaget av ambulanspersonalen och tåget kunde rulla vidare mot Sundsvall.

Det är numera en rätt allmän föreställning att något grundläggande håller på att hända i världen, kanske framför allt i det västerländska samhället. Nu ska jag inte tala om framväxten av artificiell intelligens eller om klimatomställning eller något annat som tidningarna är fulla av utan om västerlandets förändrade syn på sig själv och omständigheterna. Robert Skidelsky (bilden), överhusledamot och världsberömd författare till en biografi över John Maynard Keynes (tillika min lärare på Johns Hopkins University) säger så här: