För några år sedan undrade förre Scaniachefen och dåvarande ordföranden i Svenskt Näringsliv Leif Östling vad skattebetalarna får för sina skatter. ”Vad fan får jag för pengarna?” sa han närmare bestämt och för det blev han petad som ordförande i den främsta svenska företagarorganisationen. Det var en deplattformering som hette duga innan man ens visste att det hette deplattformering.

Att fråga sig vad man får för sina pengar när man lämnar dem ifrån sig är en naturlig och vällovlig sedvänja. Varenda svensk gör det antagligen flera gånger om dagen. På ICA-hyllorna hänger lappar som anger varornas kilopris innan frågan ens är ställd.

När jag för trettiofem år sedan i historieboken På Spaning efter Moder Sveas Själ myntade begreppet Politikerväldet var avsikterna rent deskriptiva. Jag ville bara hitta en lämplig beteckning på vår historiska era. Jag tyckte att ”Demokratins tidevarv” och sådant som man kan finna i skolböcker i historia var för fjäskigt och självförhärligande. Jag gjorde det självklara, nämligen identifierade den lilla grupp på något tiotusental personer varav de flesta inte har något att säga till om men som trots sin antalsmässiga ringhet kontrollerar ungefär halva bruttonationalprodukten. Ingen grupp i Sverige har så mycket makt och inflytande över vad som sker i landet, sa jag mig, och därför föll det sig naturligt att kalla hela epoken för Politikerväldet.

Häromdagen reste jag med tåg från Stockholm till Åre. Under resan såg jag välfärdsstaten i aktion två gånger. Några mil söder om Sundsvall stannade tåget och tågbefälet frågade i högtalarna om det fanns någon läkare eller annan sjukvårdspersonal på tåget för det hade inträffat ett sjukfall i vagn tre. Om det mobiliserades någon läkare eller sjuksköterska fick resenärerna aldrig reda på men fem minuter senare meddelades att det skulle bli en försening ty tåget väntade på att det skulle komma en ambulans att ta hand om sjukfallet. Herregud, tänkte jag, full av misstro mot landstingsregionernas allmänna såsighet. Kan de inte vaccinera folk så kan de väl inte skicka ambulanser så här ute i ödemarken. Men där hade jag fel för ungefär femton minuter senare var sjukfallet omhändertaget av ambulanspersonalen och tåget kunde rulla vidare mot Sundsvall.

Det är numera en rätt allmän föreställning att något grundläggande håller på att hända i världen, kanske framför allt i det västerländska samhället. Nu ska jag inte tala om framväxten av artificiell intelligens eller om klimatomställning eller något annat som tidningarna är fulla av utan om västerlandets förändrade syn på sig själv och omständigheterna. Robert Skidelsky (bilden), överhusledamot och världsberömd författare till en biografi över John Maynard Keynes (tillika min lärare på Johns Hopkins University) säger så här:

Militärteoretikern von Clausewitz sa att kriget är politikens fortsättning med andra medel. I krig vet man i allmänhet vad man bråkar om. Åtminstone vet man – fast det är inte heller alltid sant, tänk bara på trettioåriga kriget där allianserna ständigt förnyades – vem som slåss mot vem. I krigets förstadium politiken är det ofta ännu mer förvirrat. Se bara på liberalpartiet, på vilken sida står det?

Under det förstadium till kriget som politiken utgör slåss man inte med svärd och kanoner utan med argument. När svenska politiker argumenterar blir det ofta larvigt eftersom de för det mesta står på samma sida och bara låtsas strida eller bara strider om obetydliga detaljer.

Det är ingenting särskilt med Jenny Nordberg, Svenska Dagbladets medarbetare i USA. Hon tänker som de flesta av sina kollegor, nämligen som en svensk besserwisser, men hon gjorde det just igår den 24 januari och på ett så pregnant sätt att jag inte kunde låta bli att sätta tänderna i stycket utan att särskilt vilja utpeka Nordberg.

Nordberg menar att det är dags att revidera och ändra det amerikanska statsskicket:

Det anses eftersträvansvärt att i debattexter som den här vara så objektiv som det går vilket betyder att stödja all argumentation på fakta – i kontroversiella fall helst bekräftade med fotnoter eller länkar till tillförlitliga källor – och sopa alla känslor under mattan eller, i särskilt lyckade fall, inte ha några. Kanske vore det bästa om alla opinionstexter författades med hjälp av artificiell intelligens.

Mitt, liksom troligen alla andras, politiska medvetandes fasta grund är föreställningen att demokrati och despoti är varandras motsatser och fiender. Despotin, till exempel i skepnad av Sovjetunionen, ville erövra demokratiska samhällen för att omvandla dem efter sitt eget beläte. Den här tankefiguren sitter så djupt att en sådan som jag har svårt att fatta att den påstådda oförenligheten mellan demokrati och despoti verkligen handlar om en tankefigur, det vill säga en mental konstruktion, snarare än ett oföränderligt fysiskt förhållande eller något slags naturlag. När USA år 2003 överföll despoten Saddam Husseins Irak var denna mentala konstruktionen de neokonservativa amerikanska ledarnas fyrbåk. Genom att utsläcka despotin personifierad av Hussein skulle de neokonservativa låta demokratin välla fram som en rättfärdighetens flod. Det var fint tänkt, men det blev inte så.

Häromdagen begav jag mig till forskningsfronten för att utvärdera situationen. Forskningsfronten ligger vid Angereds torg 9 i Angered i Jämställdhetsmyndighetens lokaler. Av pandemiska skäl uppsökte valde jag att uppsöka fronten elektroniskt snarare än fysiskt och det visade sig var en himla tur för den verkliga spjutspetsforskningen, upptäckte jag, bedrivs på ett annat ställe, nämligen vid Nationella sekretariatet för genusforskning på Universitetsplatsen 1 vid Göteborgs universitet – visserligen bara 14 kilometer i sydvästlig riktning enligt Google Earth men det hade känts snopet att klappa på fel port när man är så vetgirig och otålig som jag.

Några läsare har varit vänliga att kommentera en fundering som jag nyligen presenterade. Så här lät funderingen:

En grundläggande fråga med vilken jag i min barnslighet oavsiktligt retat upp en del nationalekonomer är hur marknader uppstår. Det är fundamentalt för nationalekonomin men helt bortglömt sedan Jean-Baptiste Say år 1803 skrev en uppsats i ärendet. Tänk dig en ekonomi som består av en fiskare och en bagare. Fiskaren fiskar två fiskar om dagen och bagaren bakar två bröd om dagen. De byter en fisk mot ett bröd och lever båda på en fisk plus ett bröd vardera om dagen. Ett system i jämvikt.