Opinionstexter skrivna av Det Goda Samhällets skribenter och gästskribenter.
Det skedde i På spåret (8/1). Eftersom jag är finansiär till SVT förslår jag nya regler för tävlingen:
– Alla som skriker och gapar i buren, gapskrattar, brister ut i sång, står upp och lever rövare, vrålar svordomar samt slår på glaset med båda händerna klipps bort och portas.
Har du husdjur men inga barn? Då är du en dålig människa – i alla fall om påve Franciskus får säga sitt. De som väljer husdjur istället för barn, eller bara skaffar ett barn och därefter husdjur, är själviska människor som ”gör oss sämre” och ”tar ifrån oss vår mänsklighet”.
Om det mot förmodan bland alla de högt bildade och begåvade personer som läser denna blogg finns någon som inte känner till begreppet flagellant kan Wikipedia erbjuda upplysning:
Flagellanter (av latinets flagellare, gissla) kallades medlemmarna av vissa medeltida brödraskap som trodde sig genom kroppens gisslande kunna förvärva syndaförlåtelse. De uppträdde för första gången i Perugia 1260 och spred sig snabbt över hela Europa.
Flagellantismen är enligt min mening svaret på den fråga som en av de högt bildade och begåvade läsarna ställt till mig. Frågan lyder som följer:
Dagens Nyheter gör nu en artikelserie om inkomstklyftor. Den presenteras bland annat med orden:
”När vissa vandrar i egen ägd skog värd tiotals miljoner kronor, behöver andra hjälp av Frälsningsarmén för att kunna ge julklappar till barnen.
Dagen före nyårsafton dog ännu en människa av skottskador, i Linköping. Den ”antirasistiske” forskaren Tobias Hübinette erkänner på sin blogg att förra året kommer ”att gå till historien som de blodigaste hittills i svensk fredstid vad gäller antalet personer som dödats med skjutvapen…”
För några år sen hade Västtrafik en kampanj där man satte upp klisterlappar på bussar, med texten: ”Säg Hej! till varandra”. Jag vet inte om det inspirerade någon att heja, eller om det fick motsatt effekt. Ett spontant ”Hej” under sådana omständigheter kunde ju tolkas som att man jobbade åt Västtrafik, eller drev något högskoleprojekt för att kartlägga ”hej-svars-frekvensen”. I Norrtälje hände det faktiskt att kommunen skickade ut rödklädda ”Hej-sägare” på stan för att bekräfta vanligt folk och få tillfälle att demonstrera ett ”inkluderande förhållningssätt”.
På trettondagsafton roade jag mig med att surfa tillbaka till 2015 då ”migrationskrisen” drabbade oss. Året då allt sunt förnuft försvann från den svenska offentligheten.
Samtliga medier serverade oss en vattnig soppa ihopkokad på naiva förhoppningar, konstruerade solskenshistorier, inbillade framgångsfaktorer och rena lögner, presenterade som absoluta sanningar.
Steven Jörsäter skrev nyss en tänkvärd artikel om den grad av uppskattning som det officiella Sverige riktar mot fyra distinkt olika om än delvis överlappande sociala grupper, nämligen antivaxare, minoriteteter (till exempel sexuella avvikare), klimataktivister och invandringsivrare.
Vi befinner oss här på jorden som rusar fram genom rymden med en hastighet av 1 674,4 kilometer i timmen. Men känner vi fartvinden och vinddraget? Nej!
SVT är i blåsväder igen, efter att ha gjort ett nerslag vid en bensinmack i Globenområdet i Stockholm. Med anledning av det rekordhöga dieselpriset ställde de frågan om det är rimligt att höja priset så kraftigt för klimatets skull. En kvinna svarade med stort eftertryck, och ett mycket belåtet leende, att det absolut var rimligt – alla gånger. Men var hon verkligen slumpmässigt utvald?
På nyårsafton släpptes säsong fyra av Cobra Kai. Teveserien (Netflix) är en fortsättning på filmtrilogin om Karate Kid (den första kom 1984). Två karatelärare (sensei) står mot varandra, den onde John Kreese som leder Cobra Kai och den gode Miyagi. Kreese lär sina elever att vara aggressiva och brutala. Hans motto är ”Strike First, Strike Hard, No Mercy”. Mr. Miyagi däremot menar att karate bara ska användas i självförsvar och med behärskning.
Under de senaste två åren har jag skrivit något tjogtal texter om coronat. Entusiastiskt och självkritiskt började jag nyss leta upp dessa krönikor för att jämföra med dagens facit i frågan om hur coronat bör bekämpas. Det har hänt en del. Två års tidigare i världshistorien troligen oöverträffade medicinsk forskning har genomförts, åtskilliga vacciner har tagits fram på nästan försumbar tid. Det finns hur mycket statistik och erfarenheter som helst. Mänskligheten har i denna fråga samlat på sig medicinsk kunskap som aldrig förr.
Det sägs ofta, av feminister, att kvinnor har ett behov av kvinnliga förebilder på olika höga positioner. Detta för att vi kvinnor, som tydligen är mindre begåvade än män, ska förstå att ”vi också kan”. I alla fall om vi blir inkvoterade på grund av kön istället för kompetens. Men inte annars.
Idag är det den 6 januari och trettondag jul, den trettonde dagen efter juldagen. Julen är alltså inte slut ännu. Så här skrev en utländsk betraktare år 1893 om den svenska julen:
Hela Sverige hängifver sig åt jultidens glädje. Först kommer julaftonen, så juldagen, därefter annandagen, sedan tredjedag jul; under alla dessa fyra dagar fortgår julfirandet. Därefter mattas festandet något, men det upphör icke. Det kommer igen med slägtbjudning och middagar på sista dagen af det gamla året samt på nyårsdagen och så åter den 6 Januari, en helgdag, som svenskarna kalla trettondag jul. Den dagen och aftonen förut firas ofta nästan lika mycket som, själfva julaftonen och juldagen, och icke förrän den 13 Januari eller tjugondag jul anser en äkta svensk familj firandet af julen väl öfverstökadt.
Natten mellan den 20 och 21 augusti 1968 satt det socialdemokratiska statsrådet Krister Wickman och arbetade på finansdepartementet. För att något hålla undan tröttheten lyssnade han på musik från radio Hilversum. Musiken bröts av en nyhetssändning som berättade att sovjetiska styrkor börjat invadera Tjeckoslovakien. Han satte sig att ringa runt till de övriga i regeringen.
Jag menar att jag hela livet tagit kurser i kritiska vithets- och rasstudier både genom att läsa hyllmeter efter hyllmeter av forsknings- och debattlitteratur i dithörande saker och genom att tillbringa minst tio år av mitt yrkesliv med att inom biståndssvängen iaktta min egen vita kultur konfrontera så kallade rasifierade kulturer. Hela frågan är så känslig att ömhudade personer flyr undan i raketfart när den närmar sig. Det är en måhända förståelig men feg och djupt olycklig utväg eftersom den mänskliga kunskapen och förståelsen aldrig kan utvecklas om folk inte törs prata med varandra.
På loppis hittade jag en röd sångbok. Den visade sig vara utgiven av ett rött ungdomsförbund, nämligen Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund (SSU), bildat 1917.
Boken hette Till luta och gitarr. Sånger för möten och samkväm. Tryckt 1942.
The Wall Street Journal har ofta klargörande artiklar. Häromdagen publicerades en redogörelse av John F. Cogan från Hoover Institution vid Stanford för det amerikanska välfärdsindustriella komplexets utveckling. För mig känns det som att ha hittat Rosetta-stenen (som upptäcktes år 1799 under Napoleons fälttåg i Egypten och gjorde det möjligt att tolka hieroglyferna eftersom stenen innehöll samma text på grekiska). Cogans diagram ovan visar de federala amerikanska välfärdsutgifterna som andel av BNP sedan 1950 samt tillika för militärutgifterna och alla andra federala utgifter ihopklumpade.
Den stora invandringen till Sverige, med en topp 2015, har lett till många svårigheter ekonomiskt och socialt på olika håll i Sverige. Bland de hårdast drabbade har Filipstads kommun varit. Sveriges television har granskat situationen i staden med motiveringen att statistik av olika slag – också för befolkningsutveckling och arbetslöshet – visar hur allvarligt läget är.
Äntligen har man slopat den destruktiva och samhällsfarliga straffrabatten för unga brottslingar, den grupp som numera kallas ”unga myndiga” (hur många olika definitioner kan man egentligen uppfinna för att befria vuxna människor från egenansvar?). Eftersom straffrabatten aldrig skulle ha införts överhuvudtaget kan man naturligtvis bara nicka gillande till beslutet.
Förra årets mest lästa text på Det Goda Samhället var en text jag skrev med anledning av Anders Zorn-utställningen på Nationalmuseum. Expressen hade valt att skicka dit en recensent som dels föraktar och hatar Zorn, dels saknar all förståelse för svenskarnas kärlek till sitt kulturarv. Jag tror inte det är en slump att just den texten fick så många läsningar.
Den 2 november avslöjade British Medical Journal (BMJ) allvarliga brister och sannolikt forskningsfusk i den fas-III-studie som låg till grund för godkännandet av Pfizers covidvaccin hösten 2020. BMJ är en av väldens äldsta och mest ansedda medicinska tidskrifter, och artikeln byggde bland annat på direkta vittnesmål från en forskare som arbetade med studien.
Häromdagen fick jag ett brev från en läsare som satte fingret på en sak som många observerat men inte alla formulerat:
Jag råkade igår lyssna på Sveriges Radio om hur polisen och det sociala tar hand om minderåriga brottslingar/snattare/småkriminella. En hel del har uppenbarligen förändrats.
En vän påpekade att allt det där som politiker kallar för utmaningar, till exempel utanförskapet, gängkriminaliteten och de allt sämre skolresultaten, inte borde kallas för utmaningar eftersom de beror på bakomliggande orsaker som inte alls låter sig påverkas av sådana motåtgärder som politikerna brukar komma med, det vill säga nya miljardskyfflingar och fler förbud. De verkliga utmaningarna, sa han, är två potentiellt mycket skadliga åsiktsriktningar eller ideologier.
Jaså, sa jag, vilka är de?
Jag känner ej så många i staden där jag bor. Men den senaste tiden har alla jag känner haft skjutningar utanför sin bostad. Dessa personer bor i lägenheter i rika områden. Folk skjuter ej i luften för att fira sina bröllop heller. De skjuter sina kulor in i människor. Nu börjar politikerna säga att de ska lösa problemen med skjutningar och bombdåd. Exempelvis är det vad Moderaterna och Socialdemokraterna brukar tala om.
Jag hängde rätt mycket på det näraliggande biblioteket i Enskededalen när dottern var liten, för cirka 30 år sedan.
Vid den tiden var Dalen inget riskområde utan man vågade sig fortfarande dit. Men det blev för stökigt med tiden. Då var det ett gäng unga zig… förlåt, romer som hade förskansat sig därinne och terroriserade stället.
Nu har jag i två dagar pekat på några av centraliseringens faror (jo, jag vet att det ibland är bra, till och med nödvändigt, med centralisering, men nu handlar det inte om sådana situationer). Tjänstepersoner såsom lärare och bibliotekarier som tidigare hade avsevärd auktoritet i sina yrkesroller har under senare decennier i ökande grad utsatts för uppifrånstyrning från exempelvis Skolinspektionen. I min tidigare karriär som organisationskonsult stötte jag ofta på sådant inom den offentliga sektorn. Jag har kunnat konstatera vad som brukar hända när man – till exempel jag i egenskap av organisationskonsult – ska försöka vända en sådan olycklig trend.
180 poliser ska flyttas från andra platser i landet till Stockholm för att härstädes under sex månader hjälpa till med att stävja den skenande brottsligheten och skjutningarna. De ska bland annat komma från Göteborg, som dras med en egen mycket hög gängbrottslighet.
Jag blev så tagen av vad jag skrev igår att jag ska säga det igen fast i annat perspektiv. Budskapet grundades på en förmodan att det kan bli svårt för regeringen att förverkliga sitt planerade tillträdesförbud till biblioteken för stökiga och störande element. Vi får se hur det går. Den nya lagen ska börja gälla den första juli.
Ett nytt år har sett dagens ljus. Hur kommer 2022 att bli, jämfört med de senaste åren? Den som lever får se. Men just den här dagen, den första på året, väljer jag att inte fundera alltför mycket utan istället njuta av dagen. Det känns alltid lite festligt att börja ett nytt år.
DET GODA SAMHÄLLET 