Häromdagen skrev Bitte Assarmo en text om den muslimska kvinnan som inte ville arbeta i skogen. För hon kunde inte bära byxor. Historien påminde mig om min tid som muslim.

Det finns en rörelse som kallas Tablighi Jamaat. Medlemmarna reser från moské till moské och predikar. När de kommer till ett ställe går de runt och knackar dörr för att kalla muslimerna till moskén. Efter bön och predikan äter man tillsammans och pratar om Allah och Muhammed och försöker få dem man hämtat dit att stanna så länge som möjligt. Man sover i moskén.

Paolo Roberto har torskat för sexköp. På sociala medier råder lynchstämning. Twittervänstern går loss på honom.

Det är samma vänster som är mer eller mindre tyst när ”nysvenska” gäng gruppvåldtar ”gammelsvenska” tjejer. Det är vedervärdiga övergrepp, ibland med rasistiska förtecken. Vänstern vill inte prata på riktigt om detta och vad det beror på. Därför har jag svårt att ta vänsterns upprördhet på allvar.

Det Roberto har gjort är olagligt i Sverige. Men han har inte våldtagit någon.

Vänstern vet förstås att det är riskfritt att säga i stort sett vad som helst om en vit man som Roberto. Att hata på Ahmed från Somalia eller Muhammed från Irak är inte lika lätt. Man kan bli misstänkt för att ha en rasistisk agenda. Man kan få fel sorts fans.

Häromdagen var jag på Stadsbiblioteket i Uppsala för att leta efter en bok. När jag gick där fick jag syn på en framställd hylla med skylten ”Kvinnliga författare”. Jag kunde inte låta bli att le.

Egentligen är ”författarinnor” en bättre beskrivning. För ”kvinnliga författare” skulle också kunna tolkas som författare som skriver på ett kvinnligt sätt. Men ordet ”författarinnor” tycks ha rensats ut ur språket.

Tänk om dessa författare ”identifierar sig som män”? Skylten kan då ses som ”fobisk” av något slag. Det borde stå ”Författare som identifierar sig som kvinnor”. För annars kan ju biologiska män som uppfattar sig som kvinnor känna sig exkluderade.

Efter så kallad ”genuskritik” plockar skattefinansierade SVT bort ett avsnitt av Alfons Åberg från Bolibompa-appen. Det kränkta pk-folket tillåts alltså diktera vad som ska visas på en medieplattform som vi alla betalar för.

Vänsteraktivisten Loan Sundman var tidigare med i något som kallas Researchgruppen, en mycket otäck grupp som fungerar som en underrättelsetjänst för att kartlägga folk som extremvänstern ser som fiender. Folk som de kallar högerextrema, fascister, rasister och så vidare. Researchgruppen har nära band till den militanta vänsterextremismen och flera av grundarna och medlemmarna är själva dömda för våldsbrott.

För sin insats inom Researchgruppen belönades Sundman och hennes kamrater med journalistpriset Guldspaden.

Islam är världens näst största religion. Enligt en studie från 2015 fanns det 1,8 miljarder muslimer, vilket utgör 24,1 procent av världens befolkning. De allra flesta av dessa blev muslimer vid födseln och har inte gjort något medvetet val. De blev muslimer innan de ens kunde uttala ordet muslim.

Eftersom muslimerna är så många påverkar de oss vare sig vi gillar det eller inte. Till exempel är vår yttrandefrihet i väst i praktiken inskränkt som en anpassning till sharia, islamisk lag. Den som ”förolämpar” islams profet Muhammed tar en stor risk.

Idag tänker många på första maj som arbetarrörelsens dag, men dagen är betydligt äldre än arbetarrörelsen.

Det som idag kallas för arbetarrörelsen har förresten föga med arbetare att göra. Det är i stället en rörelse som satt massinvandring och mångkulturalism före svenska arbetares intressen.

Men man bör inte låta dessa destruktiva krafter kapa vår gamla vårfest.

Igår den sista april skrev jag om att dansa runt vårelden. Jag berättade om att jag skulle tända en brasa, gå runt den och sjunga ”Så gå vi runt om en valborgsmässoeld” efter melodin ”Så gå vi runt om ett enerissnår”.

Fredagen den 24 april inleddes muslimernas fastemånad ramadan. Det har varit svårt att missa: i medierna är det mycket prat om hur jobbig ramadan kommer att bli i år på grund av corona. Det känns som man tycker synd om muslimerna som inte kan samlas i moskéerna i år. Jag såg inte samma typ av snyftreportage om hur synd det var om kristna som inte kunde fira påsk.

Det är vår i Uppsala, staden av evig ungdom. Av skräcken för den kinesiska febern märks inte mycket när man flanerar i Stadsträdgården. Här sitter glada människor överallt i klungor och pratar och skrattar, äter och dricker starka drycker. I media härskar döden, men här härskar livet. Vitsipporna lyser i gräset.

Kanske är dessa människor korkade och aningslösa? Kanske utsätter de andra för fara? Det är svårt att veta eftersom vi inte har så mycket kunskap om hur farlig den kinesiska febern egentligen är. Kanske kommer alla som är ute och njuter av solen att skämmas en dag? Kanske kommer de att ångra sig? Kanske inte. Kanske är det i stället alla dem som varnat om en ny digerdöd som kommer att få fel?

Jag har hållit på med yoga i drygt ett år. Det är en svår konst att bemästra och jag är fortfarande amatör. Jag har en yogalärare som tycker om att mässa formler på fornindiska, sanskrit. Vid ett tillfälle var det några tjejer som började fnissa. För det lät säkert konstigt i deras öron.

Ett växande fenomen på nätet just nu är videoklipp som visar dansande sjukvårdspersonal. De är ofta klädda i olika former av skyddsutrustning som förkläden och munskydd. Man hittar klippen på TikTok, Instagram med flera plattformar. Personalen i klippen, som är inspelade i flera olika länder men framför allt i USA och Storbritannien, ser ut att vara på sprudlande gott humör.

KULTUR Poeten Einar Askestad är väl värd att följa på Twitter. Han postar både kloka och underfundiga kommentarer och dikter. Igår postade han det här:

Notis (263). ”Under Elsa Beskows tid såg världen annorlunda ut och det avspeglar sig i böckerna. Det tar sig uttryck i en del ogrundade uppfattningar. Det visar också ett tydligt klassamhälle och könsroller som vi idag kan förfasa oss över.” (ur förord till nyutgåva)

Coronakrisen har gett Stefan Löfven ett gyllene tillfälle att posera som landsfader. Och vänstern verkar älska det. På sociala medier uppmanar de alla att lyssna på Löfven. Nu ska alla enas, heter det. Jag tvivlar på att de betett sig likadant om Jimmie Åkesson varit statsminister när den kinesiska febern drog in över landet.

I Aftonbladet (9/4) hängs stockholmare ut för att sitter ute i vårsolen och dricker öl på Medborgarplatsen. Det är bara vita på bilderna. Inga så kallade rasifierade. Det har blivit något av en sport att ”shama” coronasyndare. Men man shamar bara vita, alltså sådana som ser ut som äkta svennar. Jag tror inte att Aftonbladet skulle publicera en liknande uthängningsartikel med bilder på svensksomalier i Rinkeby.

Man kan undra om coronaviruset är rasistiskt. Det är nämligen så att i Storbritannien drabbas minoritetsgrupper med utomeuropeisk bakgrund hårdare än den vita majoritetsbefolkningen. Den brittiske YouTubern Sargon of Akkad (Carl Benjamin) skojade i en video nyligen (9/4 2020) om att viruset faktiskt kan vara rasistiskt eftersom det kommer från Kina och kineser ju kan vara ganska rasistiska, särskilt mot svarta. Västvärlden är sannolikt den minst rasistiska delen av världen.

I Sverige visar statistik att det invandrartäta utanförskapsområdena i Järva i Stockholm har stor smittspridning. Rinkeby-Kista är den stadsdel som har flest covid-19-smittade i relation till befolkningen. Många av dem som dött av sjukdomen är så kallade svensksomalier.

På nätet hittade jag en pdf-fil med en studie om hur medier rapporterade om svininfluensan för tio år sedan: ”Pandemin som kom av sig” (2010). Studien skrevs av två medieforskare, Marina Ghersetti och Tomas A. Odén. De hade tidigare skrivit om hur medierna betedde sig under tsunamikatastrofen 2004, samt under fågelinfluensan 2004–2006.

Den kinesiska febern har förstört påsken för många. Men även om febern hindrar oss från att samlas och skåla i för stora lag, så kan den inte hindra våren. För mig som ateist är påsken framför allt en vårfest.

Fredagen den 20 mars inföll vårdagjämningen. Dag och natt var lika långa, sedan blir dagarna längre än nätterna, fram tills sommarsolståndet då det vänder igen.

Fyra dagar efter vårdagjämningen var det tranafton, dagen då man välkomnade tranorna, och flyttfåglarna i allmänhet, tillbaka till Norden. Dagen efter tranafton var det Vårfrudagen eller jungfru Maria bebådelsedag.

Rasistjägarna sökte upp rasister i deras hem och tryckte upp kameror i ansiktet på dem. De skulle hängas ut och ”skammas”, som det heter på modern svenska. Men inte bara rasister, verkliga eller påhittade, utan även andra oliktänkare. Människor som inte rättar sig i ledet.

KULTUR Igår (6/4) skrev Bitte Assarmo en krönika om svensk punk. Idag är det många som sprider bilden av punken som någon slags vänsterrörelse som kämpade för ”solidaritet”. Nej, säger Bitte. Det handlade mest om att ha kul. Och att hata:

Då var det klimatskam. Folk som ”syndade” mot klimatguden skulle hängas ut på sociala medier och skämmas. Det som kallas ”shaming” på engelska. På sin blogg skriver etikdoktorn Ann Heberlein initierat om fenomenet i artikeln ”Med skammen som vapen” (11/3 2019).

Sverige verkar ha blivit en skamkultur:

Uthängningar på nätet i samband med #metoo, upprepade och återkommande drev, utdefinieringen av människor med ”fel” åsikter och de tvingande kraven på exempelvis ”flygskam” och ”köttskam” föranleder mig att spekulera i om Sverige inte snarare bör betecknas som en skamkultur.

När coronafebern drog in över vårt land skrev jag här på Det Goda Samhället (17/3 2020) att den kunde bli ett uppvaknande. Självklart är sjukdomen något ont som orsakar mänskligt lidande, men en bieffekt av detta onda kunde bli att globalismen förlorar inflytande. Jag skrev att när nationella regeringar nu visar musklerna ser medborgarna att man faktiskt har kontroll – om man vill.