Hur ska man förstå woke-budskapen i dagens reklam?

År 1957 publicerades Sven Lindqvists småskrift Reklamen är livsfarlig. Det var hans debut som samhällskritiker.

Efter mordet på gangsterrapparen Einár skrev jag en lång artikel där jag bland annat försökte förstå kulturetablissemangets bisarra fascination för de nysvenska, kriminella gängen i Orten. För medierna handlar det självklart till viss del om sensationsjakt och ”klickhoreri”. Gängkrigsporr, liksom våldsporr i allmänhet, lockar läsare.

En skitstorm har blåst upp efter att den omtyckte komikern Dave Chappelle skämtat vanvördigt om transpersoner. Så får man inte göra, menar transaktivisterna. Det är ”transfobiskt”.

I stå upp-showen The Closer, som hade premiär 5 oktober på Netflix, säger Chappelle bland annat att han och Harry Potter-författaren J.K. Rownling står sida vid sida som ”team TERF”.

TERF:are är sådana fördomsfulla, inskränkta och elaka människor som menar att män inte kan föda barn och kvinnor inte kan drabbas av prostatacancer. En upprörande åsikt!

I en krönika idag kommenterar Bitte Assarmo en intervju som Sveriges Radio gjort med influencern Vahid ”Friluftsbaba” Demic.

I intervjun påstår Vahid att det finns en ”vithetsnorm” i friluftslivet. Nysvenskar tvekar att vandra i skogen och och paddla kanot i sjön av rädsla för att för att drabbas av negativa kommentarer på sociala medier.

En av vår tids stora frågor är massinvandringen och västvärldens dramatiska demografiska förändring. Mina samtal på podden Tankar från framtiden med de före detta kommunistledarna Nils Littorin och Robert Mathiasson har gjort mig nyfiken på invandringskritiken från vänster. Hur ser den ut?

Sedan ett tag tillbaka pågår en debatt om gangsterrappens påverkan på lyssnarna. Debatten har fått ny aktualitet efter mordet på rapparen Einár. Kritikerna menar att musiken inspirerar lyssnarna att anamma en kriminell livsstil, medan apologeterna menar att musiken endast skildrar en verklighet, utan att påverka den.

Debatten anknyter till den större frågan om konstens förmåga att påverka. Kan konsten förändra vårt sätt att tänka och handla?

Sveriges television är i stor sorg efter att en av deras främsta favoriter, rapparen Nils Einár Grönberg, har skjutits tills döds i stadsdelen Hammarby Sjöstad. Inte ens om ett statsöverhuvud eller minister blivit dödad hade händelsen kunnat ges större utrymme i svt:s Morgonstudio än till denne rappare vars låtar handlat om att försköna livet i gängkriminalitet med fokus på narkotikahandel, snabba pengar och skjutningar.  

Det tragiska mordet på den framgångsrike gangsterrapparen Nils ”Einár” Grönberg ger mig en anledning att åter ta upp frågan om blattar och svennar.

På TikTok, YouTube, Instagram med flera plattformar förekommer en populär kortfilmsgenre. En amatörskådespelare, oftast en ung man, spelar växelvis blatte och svenne. De två rollerna ställs inför olika situationer och reagerar enligt ett för målgruppen förutsägbart mönster. (Exempel här och här)

Ett samhälles dominerande ideologi är den härskande klassens ideologi, menade Karl Marx. Låt oss ponera att han hade rätt. Vilken är då den härskande klassen i Sverige idag?

Av vissa kallas den ”den nya klassen”, en term som myntades av den socialistiske dissidenten Milovan Djilas (1911-1995) för att beskriva hur en privilegierad partibyråkrati ersatte bourgeoisien i de realsocialistiska staterna. (Läs Den nya klassen, 1955)

En till synes ytlig underhållningsprodukt kanske inte kan ge oss en transformerande konstnärlig upplevelse, men den kan avslöja något om den härskande klassen och den kulturella hegemonin vårt samhälle. Det betyder inte att personer, som förrått sin egen klass, inifrån systemet skickar oss hemliga meddelanden (även om jag inte utesluter att sådant kan förekomma). Jag tror snarare att kulturproducenterna har internaliserat maktens ideologi: det är luften de andas.

Jag nämnde i ett tidigare inlägg (16/10 2021) att Saudiarabiens kronprins Mohammed bin Salman av många hyllas som fritänkare och reformator.

I en intervju för tevekanalen Al-Arabiya (27/4 2021) sa prinsen att det saudiska rättsväsendet inte kommer att utdöma straff som inte har stöd i särskilt pålitliga hadither, så kallade ”mutawatir”.

För ett tag sedan skrev jag ett inlägg (14/9 2021) med anledning av en biografi om den konservative tänkaren Tage Lindbom: I otakt med tidsandan. Det är sonen Tomas som skrivit boken. Jag hade då inte läst den, men tog tillfället i akt att kommentera Tages religion. Det sägs ibland – sonen gör det i biografin – att Tage var ”muslim”.

I västerländska (och andra) medier hyllas nu Saudiarabiens kronprins Mohammed bin Salman som religiös fritänkare och reformator. Detta efter en intervju i tevekanalen Al-Arabiya (27/4 2021), där han sa att han inte följer wahhabismen.

När jag läser Nya testamentet får jag intrycket att lärjungarna och de första kristna, ännu skakade av korsfästelsen av deras älskade Messias, föreställde sig att han skulle komma tillbaka när som helst. Liksom de hade sett honom fara upp till himlen, skulle de se honom fara ner:

Superman var länge, sedan han först såg världens ljus i tidningen Action Comics 1938, en symbol för den starke mannen. Han beundrades av pojkar och unga män. Under andra världskriget blev han en en del av den amerikanska propagandan och tidningarna delades ut till soldaterna vid fronterna. På omslagen mörbultade och förödmjukade han både tyskar och japaner.

På sociala medier cirkulerar en uppgift om att det arabiska språket använder samma ord för ”mörkhyad”, i detta fall afrikaner, som för ”slav”.

Stämmer det?

Nej, detta är en myt. Det arabiska ordet för slav är ”abd” och ordet för mörkhyad (det som man i äldre svenska texter kallade ”neger”) är ”zinji”.

Islam betyder underkastelse, den som har underkastat sig Gud. Vilken gud? För att räknas som muslim måste du underkasta dig Muhammeds gud, alltså den gud som beskrivs i Koranen och i berättelserna om den arabiske profeten Muhammed.

”Slavhandeln är en del av berättelsen om Sverige”, säger den miljöpartistiske ledaren Märta Stenevi till Dagens Nyheter (8/10 2021).

Det är viktigt, menar hon, att öka kunskapen om Sveriges roll i den transatlantiska slavhandeln. I detta syfte ska regeringen ge 1,7 miljoner skattekronor till Forum för levande historia.

I gårdagens Dagens Nyheter (9/10 2021) berättas om flera judiska familjer som har lämnat Malmö. De känner sig inte trygga i staden på grund av det växande judehatet. Paret Yarin och Ester säger till tidningen att deras dotter utsatts för judehat i skolan.

För och främst måste jag – för dem som inte vet vem jag är – erkänna att jag inte är historiker. Jag är helt och hållet amatör. Det jag kan har jag lärt mig genom att se på YouTube-videor och lyssna på poddar. Och så har jag läst några böcker också, men det är inte många.

Igår skrev jag om innebörden av begreppet ”jihad” i den islamiska läran. Jag försökte visa att det inte finns någon motsättning mellan andlig jihad och jihad med svärdet, det vill säga heligt krig. Det är snarare så att den andliga kampen, att rena sig från kärlek till det världsliga, är en förutsättning för att kunna offra sitt sitt liv för Gud.

Det råder stor förvirring om vad ordet jihad betyder och hur det används av muslimer. Jag får ofta frågor om jihad både i kommentarerna på Det Goda Samhället och på andra ställen. Islams kritiker säger att ordet betyder heligt krig, medan många av islams försvarare påstår att det betyder en andlig kamp för att förbättra sig själv.

Minns ni att jag nyligen (28/9 2021) skrev ett inlägg om konstnärerna Aguéli och Zorn? Jag har nu fått ett svar från en representant för det tvångsfinansierade konstetablissemanget.

Representanten förklarade att Aguéli och Zorn har ”två helt olika förhållanden till måleriet”. Han menade alltså att jag inte är tillräckligt lärd i konstens mysterier och därför inte bör uttala mig.

I antologin Sensations of Eternity (2021) har Oliver Fotros presenterat ett urval av Ivan Aguélis essäer i översättning från franska till engelska.

Aguéli (1869-1917) var en svensk konstnär, orientalist och journalist som konverterade till islam.

Ständigt denne Ivan Aguéli! Jag återkommer till honom gång på gång. Som jag skrev för några dagar sedan håller jag på med en bok om konstnären där jag försöker reda ut hans ”panislamistiska manifest” som han skrev 1904.

Ivan Aguélis (1869-1917) konst har aldrig intresserat mig. Jag förstår inte vad som är märkvärdigt med den. Jag har framför allt intresserat mig för hans tankar. Då jag var muslim var han en förebild för mig eftersom han konverterat till islam. Idag granskar jag kritiskt hans tankar om både religion och politik.

De senaste dagarna har jag läst på lite om hur greker och romare betraktade sig själva och andra folk. Jag tittade på en intressant intervju med den israeliske forskaren Benjamin Isaac, som skrivit boken The Invention of Racism in Classical Antiquity (2004).

Jag håller på att skriva en essä om konstnären Ivan Aguéli (1869-1917). Medan jag läste på upptäckte jag något som ingen nämnt tidigare. Jag tänkte dela min upptäckt med er.

Aguéli var en avantgardistisk konstnär och en del av sin tids ”counterculture”. Han studerade konst i Paris på 1890-talet. Där levde han bohemiskt, hängde med ”coola” kändisar, konspirerade med anarkister och var medlem i olika ockultistiska sällskap.