En vanlig fråga i de här spalterna är: ”Hur kan alla de som röstar på de gamla partierna undgå att se alla problem som invandringen fört med sig? De måste väl vara mer eller mindre blinda när de nu fortsätter att rösta på de partier som har och har haft ansvaret för utvecklingen?” Det är en berättigad fråga. Jag skall försöka beskriva vad som gör denna brist på synförmåga förklarlig.
Strax före lunch den 14:e augusti i år kollapsade en stor sektion av en motorvägsbro i  Genua, Italien. Det var känt för experter på brounderhåll att bron inte var i bästa skick, men för alla andra, för den stora allmänheten, var raset en fullständigt oväntad katastrof. (Korrosionsangrepp på armeringen föreslogs tidigt kunna vara en orsak).

I Sverige liksom i andra västeuropeiska länder, där allmänhetens majoritet inte kan se några större problem för samhällenas funktionssätt, kommer förändringen, när den väl kommer, med samma häftighet och vara lika oförutsedd som broraset i Neapel. Förändringen, i form olika slags oönskade politiska och andra misslyckanden kommer, antingen vi vill eller inte.

Det som nu händer i Frankrike kan förklara vilka spänningar som håller på att byggas upp och därmed vilka sprickor som sakta kryper ut i de bärande strukturerna.

I ett överreglerat land med en trött ekonomi och ett – trots alla partibyten och alla andra manövrer- förlegat partisystem, var Macrons framgång ett tecken på att den gamla strukturen höll på att brista. Korrosionsangreppen hade gått långt.

På en av våra otaliga båtresor till Helsingfors var det mycket folk ombord. Min fru och jag hade i en av restaurangerna placerats vid ett bord för fyra. Där satt redan ett par i vår egen ålder.

Finnar. Vi hälsade på varandra men sedan fortsatte samtalen på varsitt språk. Jag började tycka det var löjligt att sitta med min visserligen begränsade men dock användbara kunskap i finska och inte försöka få i gång ett samtal.

Så jag vände mig mot dem. ”Mitä mielenkiintoista nykyään on Helsingissä?” (Vad finns det för intressant nuförtiden i Helsingfors.) Mannen svarade, överraskad och förvånad: ”Det vet inte vi. Vi reser bara via Helsingfors. Vi bor i östra Finland och har varit och hälsat på släktningar och vänner i Stockholm och runtomkring. Vi vet mer on Stockholm än om Helsingfors”.

Sedan satt det finska paret och jag och pratade under hela måltiden och jag fick veta mycket om deras liv i Sverige och Finland. (Min fru kan inte finska – jag fick ge henne lite snabba sammanfattningar då och då).

Deras historia var mycket typisk. (Kolla här! Och försök sedan få se hela filmen – med inte bara en gripande historia utan också intagande musik /Lyssna!/ Kai Latvalehto, sonen, den ena huvudpersonen, växte upp i Göteborg men fick flytta tillbaka till Finland medan han förfarande var barn. I ett program om Finland i finsk television har han på sig en tröja med texten Hemma på Hisingen!).

I lördags (17/11) lät tre hundra tusen fransmän sina bilar blockera all trafik i flera timmar. Varför? Och vilka stod bakom denna manifestation?

Det fanns ingen ledning, ingen organisation och därför inte heller någon motpart som regeringen skulle kunna ha förhandlat med. Rörelsen, kallad de gula västarna (deltagarna hade på sig gula reflexvästar), hade uppstått på och med hjälp av sociala medier. Regeringen stod handfallen.

Varför? Den utlösande händelsen var regeringens beslut att höja skatten på drivmedel med motsvarande ca 30 öre. Det är ju inte en obetydlighet, men ändå inte särskilt mycket. Men det var droppen. Många upprepade: ”Vi har fått nog. Vi kan köpa allt mindre för våra pengar, men staten fortsätter att höja skatterna.”

Tidigare hade också hastigheten på 90-vägarna sänkts till 80. Också det uppfattar de bilberoende fransmännen, främst de som bor i mindre städer och på landsbygden, som riktat mot dem.

Kommer detta att upprepas i Sverige? Vi har sett – hittills svaga – tecken på det. Också här har det protesterats mot höjda skatter på transportmedel, men tämligen hovsamt. Någon reaktion, dvs. någon oro för protester, har inte märkts från politikerhåll.

För ett drygt tiotal år sedan gjorde jag en ny bekantskap. Det var en man, knappt hälften så gammal som jag. Han har följt mig sedan dess.

Han kom till stan från en landsortsstad. Uppväxt var han i en framträdande familj med en far som förutom att han var förmögen också umgicks med de politiska makthavarna i huvudstaden.

Trots det – eller kanske just därför – råkade han illa ut. Han trodde väl att han skulle kunna fjädra sig som i hemstaden. Men hans öde, som han sedan öppenhjärtigt berättade om, blev färgrikt och fängslande.

Oftast dröjde han vid, och utmålade i detalj en fängslande kärlekshistoria med en societetskvinna, från det första mötet då han tyckte att hon kunde upphöja en man till något gudalikt till slutet, då han liknade henne vid en prostituerad som sålde sina tjänster billigt på gatan.

Lika färgrikt beskrev han de politiska makthavarna. Han liknade presidenten vid en bov och dennes premiärminister vid en bög.

Mannen jag beskriver är Catullus. Han levde för ungefär 2 000 år sedan, men han har överlevt i sina drygt 100 bevarade dikter. Att läsa honom är som att lyssna till snacket på Roms gator för två årtusenden sedan. Gör det!

Sverigebilden och dess vårdande har blivit allt viktigare för våra makthavare. Allteftersom alltfler sprickor i den glatta ytan har avslöjats har man blivit tvungen att ta till rena lögner för att försvara den bild man anser vara önskvärd.

Och det önskvärda är att bilden är vacker därför att man känner sig ansvarig för tillståndet i landet. Det är man också. Ylva Johansson försökte följaktligen lögnaktigt påstå att antalet våldtäkter sjunker och sjunker, år efter år. Hon blev förstås tvungen att backa.

Andra förhållanden är svårare att ta avstånd från. Antisemitismen har blivit alltmer påtaglig. Mest öppet skyltar nynazisterna med denna vanföreställning. Det är inte bara en avskyvärd hållning. Den grundar sig också på en mycket snedvriden verklighetsuppfattning. Denna snedvridna verklighetsbild omfattar i vissa kretsar inte bara judar, utan också alla som tillhör majoriteten av vita män:

Vad gäller universitetsvärlden tror jag emellertid att man är alldeles fel ute. Det är inte ”vithet” som inom akademin har gett mest utdelning när det gäller ”makt och privilegier”. Istället är det judiskhet. Som många studier visat är, inte minst vid spetsuniversiteten i USA, judar statistiskt sett väldigt överrepresenterade. Eftersom jag själv tillhör denna minoritet kan jag gå i god för hur ofta det är man stöter på personer från denna lilla minoritet på olika maktpositioner inom akademin. För att ta några siffror från USA: Medan den judiska befolkningsgruppen enbart utgör knappt 3 procent av befolkningen, så står man för 20 procent av professorerna vid de ledande universiteten, 37 procent av de som erhållit USA:s ”National medal for science”, 25 procent av landets nobelpristagare i litteratur och häpnadsväckande 40 procent av nobelpristagarna i de vetenskapliga disciplinerna. (Bo Rothstein GP 26/18 2018.)

Regeringsförhandlingarna har hållit på ett tag. Inget har hänt. Inget verkar hända på ytterligare ett tag. Vad beror det på?

Den vanligaste förklaringen pekar på den dubbla låsning som utgår från mittenpartiernas vägran att ens ta emot ett passivt stöd från SD och samtidigt vägra att ha något att göra med S. Detta senare uttryckt framförallt av Annie Lööf.

Och naturligtvis. Med dessa förutsättningar blir det svårt att räkna ihop en majoritet. Men detta låsta läge kan inte vara någon överraskning. Inte heller är det något som skedde av misstag i valrörelsens överhettade debattklimat. Så orutinerade och valhänta är inte våra politiker.

Läget är avsiktligt skapat. Det är ett sätt att i det fördolda fortsätta med en politik som man inte öppet törs visa för väljarna.

I själva verket vill man inte ha makt. Man söker ett sätt att smita från ansvaret utan att denna önskan blir för uppenbar.

Här är deras – förvisso ur snävt partiegoistiskt perspektiv – rationella kalkyl.

Sjukvården, skolan och polisen är i kris. Den kommer att bli värre som en följd bland annat av ökande brist på personal. Bostadspolitiken har efter årtionden av försummelser hamnat i ett läge där den aktivt motverkar ett länge uttalat mål: att alla, inte bara de mest välbeställda, skall ha en bostad. Detta är omöjligt av olika skäl, men främst därför att tillväxten per invånare är så urusel – i botten bland EU-länderna.

I fredags måste jag ta en sen båt från landet in till Dalarö. Jag var ensam i mörkret på bryggan. Båten var försenad. Medan jag väntade gick jag in i väntkuren och plockade bland de böcker som folk tröttnat på och lagt ut till andra att låna. Jag hittad en bok av Dieter Strand, mångårig medarbetare på Aftonbladet. Under sina år där skrev han över tusen kolumner, som de kallades.

Egentligen var de små reportage, omsorgsfullt formulerade och utformade. När jag nu läste om dem i den nyfunna boken fann jag att de fortfarande var läs- och minnesvärda.

Dieter Strand föddes i Tyskland, i Leipzig 1936, med en tysk mor och en svensk far. Han tillbringade sina sju första år i landet. En gång for Hitler förbi det hus de bodde i. ”Jag hade en sockerkaka i ugnen” svarade hans mamma när hon tillfrågades hur det var. Det var ju ett elegant sätt att avvisa Hitler utan att bli angripen av hans anhängare.

1943 tog sig familjen till Sverige. Några veckor senare bombades huset de hade bott i.

Under denna tid flydde också tyskar och österrikare för att rädda sig undan den nya regimen. Många hamnade i något nordiskt land. En hel generation av tidigare emigrerade européer kom sedan att dominera sina hemländers politiska liv, i främst Tyskland och Österrike men också på andra håll.

Korrekthetspisken – som åsiktskorridoren kallats av norrmännen – viner snabbt och hårt så fort någon gör sig skyldig till en överträdelse av den, kanske inte medvetet överenskomna, men ändå underförstådda normen. Samtidigt klagar många över det moderna livets alla krav som gör det svårt eller omöjligt att leva moraliskt godkänt.

Denna motsättning blir ofta skrattretande tydlig när uttalanden och beteenden ställs mot varandra. I senaste valrörelsen företräddes Mp i en TV-debatt av en ung kvinna som aggressivt angrep alla som, enligt hennes mening, på något sätt hade bidragit eller skulle komma att bidra till klimateländet. Samtidigt använde hon sina ledigheter till att semestra i fjärran land och besöka sin pojkvän i London. Hon cyklade inte till dessa resmål. En tidigare företrädare i partiet bemålade sin båt med giftig bottenfärg och tankade med fuldiesel, för att spara några skattekronor.

Dessa och liknande regelbrott utförda av dessa goda människor bemöttes och bemöts förstås med hån, men upprördheten var och är inte särskilt stor. Vem har inte irriterat sig på någon skatteregel? Och vem vill avstå från resor till varmare land?

Överträdelser av skatteregler och andra regler för uppförande, avsedda att befrämja ett moraliskt riktigt beteende, är oftast lätta att konstatera. Det finns andra, mer intressanta men också svårare att beskriva.

Macron har just möblerat om i sin regering, därtill tvingad av vikande opinionssiffror och viktiga ministrars – främst miljö- och inrikesministerns – avhopp från regeringen.

Samtidigt försäkrar Macron att hans planer för reformeringen av det franska samhället ligger fast. I korthet går de ut på att lösa upp de låsningar som ett alltför centraliserat och byråkratiserat system har medfört.

Dessa problem yttrar sig bland annat i en låg och – trots hittillsvarande reformer av arbetsmarknaden – snarare sjunkande ekonomisk tillväxt.

Samma problem har Putin. Ekonomin där klarar inte av påfrestningarna. I ett försök att minska dessa försökte regimen höja pensionsåldern till för oss modesta 65 år, men stötte på så mycket motstånd att den tvingades till eftergifter. (Livslängden är förvisso betydligt kortare i Ryssland).

Detta är avslöjande för båda dessa länders maktförhållanden. Båda systemen är centralistiska, vilket inte är något skydd mot folkliga meningsyttringar, tvärtom. Det mest byråkratiska och centraliserade systemet, det ryska, tvingades till reträtt. Än så länge framhärdar Macron – i motsats till tidigare franska regeringar som lätt vek sig för opinion och gatudemonstrationer. Förklaringen är hans trygga majoritet i parlamentet.

Bertil Ohlin (1899–1979) var professor i nationalekonomi på Handelshögskolan i Stockholm. Hans föreläsningar började med att han hastade in i föreläsningssalen, stressad. Han var samtidigt ledare för Folkpartiet 1944–1967, som partiet hette då. Sedan han satt sig till rätta hostade han sig igenom föreläsningen. Ofta återkom han till det tillfälle någon gång på tjugutalet då han träffat Keynes i Köpenhamn och rättat honom för någon felaktighet i dennes förkunnelse.

Han var fruktad. Att tenta för honom var något man bävade inför.

Det skulle ha varit mycket svårt om inte någon eller några studenter skrivit ett kompendium, som sammanfattade vad han sagt under tidigare kurser. Vid varje tentamen ställde han en kuggfråga, som de flesta – till hans hör- och synbara belåtenhet – inte kunde klara.

Hans mest minnesvärde politiska insats skedde när han 1968 stoppade Gunnar Strängs förslag om att avskaffa hyresregleringen. Ohlin kallade det ”fördelningspolitiskt oansvarigt”, Sträng blev förbannad och drog tillbaka sin proposition.

1944 hade Folkpartiet 12,9 procent av rösterna i riksdagsvalet. Under Ohlins tid som partiordförande fick partiet sitt näst bästa resultat 1948 med 24,4 procent. 1911 hade man haft 40,2 procent. Sedan Ohlins tid har resultaten blivit allt sämre och har de senaste fyra valen legat under 10 procent (2002 hade man 13,4 procent).

För drygt ett år sedan skrev jag om medskam, ett mycket levande begrepp i finskan. I svenskan finns det inte. Vad kan det bero på? Kanske är skälet att vi är så mycket mer individualistiska? Och visst, som man kan se på kartan nedan, är skillnad mellan länderna. Ändå ligger båda länderna i det nordöstra hörnet av World Value Studies.

I själva verket tror jag att företeelsen är väl så levande i Sverige som i Finland, även om de har ordet och inte vi. Detta kan tyckas stå i strid med mitt påstående då. Jag trodde att frånvaron av ordet i Sverige berodde på att de gemensamma normer som är en förutsättning för att skam och medskam skall uppstå när någon bryter mot dem inte längre existerar i Sverige. Men förklaringen är nog i stället att vanligt folk kan känna skam och medskam. Våra institutioner och deras företrädare däremot kan det inte.

En annan, äldre erfarenhet med bäring på företeelsen: För ett drygt tjugutal år sedan, när jag arbetade på Sifo, undersökte jag KDs medlemmars och sympatisörers värderingar och åsikter. Undersökningen redovisades vid KDs riksting och visade klart att medlemmarna och sympatisörerna var konservativa, hembygdstrogna och mot invandring. Ledningen drabbades av medskam. De skämdes för sina medlemmars åsikter och sköt dem ifrån sig. Hade de tvärtom tagit dem på allvar kunde KD ha varit ett mycket större parti idag – och SD kanske inte funnits.

Moderna arkeologiska metoder har visat att brons redan 2000 år före vikingatidens början importerades till Sverige från England, Frankrike och Tyrolen. Under Vendeltiden, 500 år före vikingatiden, grundade boende i nuvarande Svealand handelsstationer i Baltikum. Under Vikingatiden påverkades stora delar av Europa, från New Foundland till Konstantinopel, av vikingarnas handel, erövringar och kolonisation. I gravar (båtgravarna utanför Uppsala) har man funnit att hövdingarna varit klädda som centralasiatiska kungar.

Norrmännens färder i västerland, till Island, Grönland och Nordamerika är välkända.

Gånge-Rolf eller Rollo, en dansk, eller eventuellt norsk, viking erbjöds i början på 900-talet hertigskapet över Normandie mot att han blev vasall till den franske kungen. En av hans ättlingar erövrade England hundra år senare och ungefär samtidigt började normander erövringen av Sicilien. Den som läser Leoparden av di Lampedusa får lära sig att man skulle ha en normand som förfader, för att på Sicilien i mitten på adertonhundratalet vara riktig fin adel.

Svearnas betydelse för olika statsbildningar i nuvarande Ryssland är välkända – även om de förnekades under den sovjetiska tiden av dess historiker.

Svearnas, norrmännens och danskarnas områden var inte klart avgränsade från varandra, och ingiftena mellan släktena i de tre områdena var många.

Utvandringen till Nordamerika är välkänd. Många nu levande svenskar har fortfarande kontakter med sina släktningar i USA.

Skrock och skrymt breder ut sig. Folktro om vaccinets onaturlighet och farlighet får föräldrar att vägra vaccinering – och smittsamma sjukdomar sprider sig. Mp:s väljare tror mer på storvulna gester än fakta: stäng kärnkraftverken och satsa på elektrifiering, beskatta flyget och hindra investeringar i ny, snål flygplansteknik, bygg snabbtåg för elitens flängande mellan de tre största städerna och glöm pendlarnas elände. Mp har särskilt stora (nåja) andelar bland högutbildade. Det får en att undra hur den högre utbildningen i detta land kan vara beskaffad.

Ett indicium gavs i en debatt mellan olika forskare om orsakerna till SD:s framgångar.

Här redogör Olle Folke, Torsten Persson och Johanna Rickne om resultatet från deras omfattande, empiriska undersökning.  De använder data för alla nominerade och valda lokalpolitiker mellan 1998 och 2014 i alla partier och kommuner och indelar dessa i olika grupper efter hur säker eller osäker ställning de har på arbetsmarknaden. SD:s politiker hör i mycket högre grad till dem som har en osäker ställning på arbetsmarknaden än andra partiers politiker. Jämfört med övriga partier är sålunda 600 procent fler av SD:s politiker förtidspensionerade och 450 procent fler långtidsarbetslösa eller ekonomiskt inaktiva. (SD:s politiker hade ju inte fått plats vid de köttgrytor där de andra breder ut sig).

De studerar också valresultaten med hjälp av samma indelning i grupper efter ställningen på arbetsmarknaden. En jämförelse visar att SD:s röstandel har ökat betydligt mer mellan 2002 och 2014 i kommuner med fler innevånare som fått försämrade ekonomiska förhållanden än i andra kommuner. De använder sig av statistiska sambandsanalyser. Samma analysmetod visar däremot inte på ett samband mellan antalet invandrare på en ort och andelen SD-väljare.

Jag hade bil i fyrtio år. Fem franska bilar på raken. Hur kan man vara så envist insnöad?
”En man som heter Ove” kunde bara tänka sig att köra Saab. Hur kan man vara så fäst vid ett bilmärke?

Mängder av äldre, erfarna och livsvisa människor kan bara tänka sig att rösta på de etablerade partier de hållit fast vid sedan ungdomen. Hur kan man vara så förstockad?

Jag ska berätta lite om en omtumlande erfarenhet som fick mig att – efter år av motvillig begrundan – byta politisk åskådning. Kanske kan det förklara lite av detta slags förstockelse som de tre exemplen ovan illustrerar.

I studierna vid Stockholms handelshögskola ingick att man helst skulle skaffa sig något slags praktik utomlands. Jag kom till Berlin och arbetade några månader på ett varuhus. Efter de första veckorna, då jag måste vänja mig vid både språket och miljön, gick det bra. Chefen var visserligen som en nidbild av en tysk, skrek frågor och order utan att lyssna på svar och hade ett stort porträtt av sig själv i SS-uniform bakom skrivbordet. Men arbetskamraterna var trevliga och det var uppenbart att de ville att jag skulle trivas. Också de före detta SS-soldaterna i transporttjänsten var justa: De dolde inte sin bakgrund under nazi-väldet och de berättade gärna historier om den tiden. De berättade till exempel att varje morgon, vid uppställning i det brittiska fångläger de hamnat i, klubbades ett par tyskar ihjäl. De berättade på ett sätt som gjorde att jag trodde dem. Det gör jag fortfarande. Kanske kommer någon historiker att verifiera deras berättelse.

Det här klippet innehåller Juha Hurmes tal, som han höll när han tackade för att han tilldelats Finlandiapriset i skönlitteratur i år. Vid 2,20 börjar han tala svenska. Denna svenska avdelning avslutas med några finska ord ”opetelkaa ruotsia, juntit. Maailmankuvanne avautuu kummasti!”: Lär er svenska bonnläppar, er världsbild öppnas så förunderligt!

Det finns också ett ord ”junttius” – bonnighet. Över detta begrepp och den verklighet det avses täcka kan man fundera och diskutera i Finland. Å ena sidan kan man skämmas över en landsman som uppträder på ett sätt som motsvarar begreppet – särskilt om det sker utomlands, till exempel när dåvarande premiärministern Ahti Karjalainen myntade begreppet Tankero.

Å andra sidan känner man en ömhet inför bonnigheten; det står också för ursprunglighet och anspråkslöshet, för äkthet. För att en politiker inte skall framstå som för högfärdig, för elitistisk bör han inte avvika alltför mycket från detta ideal – eller i alla fall visa att han kan uppskatta det.
Jag kommer ihåg hur denna diskussion ännu i mitten på förra århundradet var levande i Sverige. Albert Engströms skämtteckningar, som var mycket uppskattade, beskrev just olika sidor av bonnigheten. Också EWK:s teckningar – med deras mer dagsaktuella politiska innehåll – spelade på motsättningen mellan stad och land, mellan nytt och gammalt. Sovjet karaktäriserades ofta som det bonniga landet – trots dess rymdäventyr.

På sjuttiotalet, under den så kallade gröna vågen, var också landsbygden och dess möjligheter aktuella under några år.

I duellen mellan Löfven och Kristersson den 31 augusti kritiserade statsministern sin utmanare för att denne till Financial Times skulle sagt att gängvåldet och bilbränderna vore ett lika stort problem som 90-talets ekonomiska kris. Han skulle också ha påstått att svenskarna förlorat tron på staten till följd av misslyckandet med integrationspolitiken.

Statsministern kritiserade alltså detta uttalande: ”Jag tycker dåligt om när man framställer sitt land som att det är kaos. Det är ett övertramp och man gör inte så om man är kandidat till statsminister”.

Denna kritik från statsministern är ett i raden av liknande yttranden från andra ministrar och regeringsföreträdare. Har man ett, eller aspirerar man på ett offentligt uppdrag skall Sverigebilden värnas utomlands. Det gör också regeringsmedlemmarna med stort allvar och stor nit. Ylva Johansson påstod t.ex. i en intervju med BBC att antalet våldtäkter går ned och går ned. Det fick hon visserligen backa från, men det var tydligt hur angelägen hon var att putsa bilden av Sverige så fort hon fick tillfälle.

Vad säger denna känslighet och detta avvisande av varje kritik av tillståndet i Sverige? Låt oss jämföra med hur ett annat lands företrädare uppträder utomlands.

Den vanligaste (bort)förklaringen när problem som brottslighet och dåliga skolresultat diskuteras är att ett icke önskat beteende sägs […]

Jag brukar fiska i olika länders TV-utbud för att försöka komma på något nytt och intressant. För ett par månader sedan hittade jag Matador i den danska statliga televisionens programlager. Jag hade ett svagt minne från början på åttiotalet då jag såg en del av avsnitten. (Det finns 20). Jag började se direkt – på danska utan svensk textning. Och jag var fast. Men jag hann inte se alla avsnitt. Man tog bort serien från uppspelningslagret. Det hade väl gått för lång tid sedan man sände serien direkt, i restaurerat skick.

Jag kände mig tvungen att köpa Matador. Den finns på DVD. Jag började om och såg hela serien, nu med svensk text. Upplevelsen blev annorlunda. Jag förstod ju mer, men samtidigt var jag nog inte lika lyhört lyssnande. Det var bekvämare.

Nu har jag börjat om för tredje gången – med dansk text. Och serien blir återigen bättre. Den svenska textningen gjorde framställningen trögare, förståndigare. När bara danskan används blir den kvickare och roligare. Så vitt jag förstår är talad danska just kvickare, spänstigare, i alla fall i denna underbara serie. (Min latinska ordbok håller med mig. Den tar hjälp av danskan för att illustrera olika betydelser av kvick: /eg. = vivus; jfr kvickna/ särskilt motsv. de danska orden: vittig, lunefuld: acutus, ridiculus).

Man får lära sig olika danska uttryck för välkända, svenska begrepp. Matador står här för Monopol, sällskapsspelet. Den som driver handlingen framåt är i det första avsnittet resande i manufaktur. Han kommer med sin lilla son vid handen till den stad, där han sedan med sina verksamheter från slutet av tjugutalet till början av femtiotalet helt kommer att förändra näringslivet och den sociala hierarkin.

Först sjuttio år efter det stora nederlaget har man i Tyskland mer ingående börjat beskriva och diskutera den våg av våldtäkter som resulterade i drygt 800 000 offer under sammanbrottet och de första åren av ockupation. (Många kvinnor utsattes flera gånger. Antalet våldtäkter är alltså större.) Antalet är en försiktig uppskattning, gjord utifrån en noggrann beräkning av antalet barn födda efter våldtäkterna. Det finns andra uppskattningar, vissa anger ett par miljoner offer. (Miriam Gebhardt: Als die Soldaten kamen, München 2015).

Tidigare var det visserligen en allmänt accepterad sanning (i väst) att sovjetiska soldater begick ett stort antal våldtäkter. I det gamla DDR förtegs detta, förstås – på samma sätt som man i väst förteg de andra ockupationsmakternas förbrytelser.

Hur skall man förklara denna tystnad? En feminist skulle nog säga att patriarkatet både producerar våldtäkter och hindrar offren, kvinnorna, att vittna. En del ligger säkert i denna förklaring, även om också män våldtogs – ett ännu mer förtiget faktum.

En annan förklaring kan vara att massvåldtäkter är så förnedrande för alla i den besegrade befolkningen. Andra offer i kriget kan ses som nödvändiga, som en del i en heroisk kamp. Något sådant skimmer syns inte kring massvåldtäkterna. Däremot kan segrarna stoltsera med sin makt också i detta avseende. När Kimbrerna gick över gränsen 105 f.Kr. och besegrade den första romerska hären, sägs de just ha förolämpat romarna med beskrivningar och hotelser om vad de skulle göra med deras makar och döttrar, när de kommit fram till staden Rom. De besegrades dock dessförinnan av Marius.

Anders frågar – folket svarar

Fram till valet kommer DGS med hjälp av Sentio att ställa frågor till allmänheten, för att återge deras åsikter om aktuella frågor. Skicka dina förslag till frågor – inte bara aktuella utan också gärna spetsiga och provocerande till mig, Anders Leion. Adressen är andersleion@gmail.com.

Den undersökning som nu redovisas, den sjätte i serien, återger väljarnas inställning till extremistiska organisationer utifrån frågan Om det blir ett förbud mot att tillhöra eller på något sätt främja organisationer med extrema åsikter, vilken – om någon – av följande organisationer skulle du då i första hand förbjuda?

Först redovisas den allmänna åsikten, dvs. svaren från alla, utan någon uppdelning. Direkt framgår den stora anslutningen till ett förbud mot varje våldsförespråkande organisation.

Om det blir ett förbud mot att tillhöra eller på något sätt främja organisationer med extrema åsikter, vilken – om någon – av följande organisationer skulle du då i första hand förbjuda:
Endast ett svar!

Retorik, eller vältalighetens konst, har blivit ett alltmer uppmärksammat medel för att göra ett tal mer njutbart, mer spännande och därmed också mer övertygande.

Jämfört med politiker i andra länder är de våra inte särskilt begåvade retoriker, men eftersom alla genomsnittligt är så dåliga, kan också medelmåttiga exemplar framstå som duktiga talare.

Men retorikens medel används inte bara inom talekonsten. De används också överallt där text skrivs och publiceras. De svenska dagstidningarna har blivet mycket drivna retoriker, även om de nästan uteslutande använder ett enda retoriskt verktyg.

Man använder sig av mikroskop, riktade mot någon detalj och får denna detalj att framstå som typisk, som betecknande för den värld i vilken den finns.

Det kan framstå som egendomligt att med denna metod beskriva världen: Hur kan man få överblick? Och kan inte nästa intressanta detalj få betydelsen av den första att minska?

Man kan nästan misstänka att den som på detta sätt beskriver världen hoppar hit och dit som en jumpare på isflak, utan någon större möjlighet att hålla riktningen.

Så illa är det dock inte. Valet av detaljer värda att uppmärksamma styrs av en förutbestämd uppfattning av vilket sammanhanget är, i vilken den uppträder. Man förutsätter alltså att omgivningen, sammanhanget, är känd för läsarna och därför kan belysningen av en detalj framkalla en hel bild.

Det finns två sorters populister. Åsikternas och strategernas, dvs de enkla, extrema åsikternas förespråkare och de som främst angriper eller går förbi institutionerna.

De flesta av de som populister stämplade partierna uppvisar båda dessa drag, medan andra bara, eller i huvudsak, det ena.

Macrons parti – Le République en marche – är populistiskt därför att det vill runda rådande institutioner: central och lokal byråkrati, utbildningsväsendet, arbetsmarknadens organisationer – etc. ”Men detta är ju Frankrike!”, sade en uppbragt kommentator. Partiets åsikter är däremot inte särskilt extrema, sedda ur ett svenskt perspektiv. I stort sett handlar det om en för Frankrike nödvändig modernisering. (En del är lite svårsmält. Macrons vurm för EU verkar på mig lite romantisk – om den nu är genuin. Det kanske mest är taktik. Han smörar för Merkel och Tyskland). Han anser inte en sådan modernisering vara möjlig, om han skall arbeta med och genom befintliga institutioner.

SD uppvisar båda dessa drag. Man har haft, eller har ansetts ha, extrema åsikter samtidigt som man misstror, av erfarenhet och på goda grunder, svenska institutioner. Det som hänt de senaste åren är att åsikterna har blivit mer konforma med det allmänna stämningsläget i landet – som i sin tur också har ändrats i SD:s riktning.

Landets krisberedskap har gång på gång utretts. Slutsatserna i dessa utredningar har under hela 2000-talet varit enahanda: det finns systematiska brister i beredskapen. Ingen av de tre berörda regeringarna har brytt sig om att ta utredningarnas förslag på allvar, än mindre fatta något beslut. Hur skall detta ointresse kunna förklaras? Kriser som skadat förtroendet för sittande regering har återkommit regelbundet. Borde inte berörda regeringar i eget intresse, för att skydda sig, göra något?

Det gör man. Man skyddar sig genom att smita från ansvaret.

En liten utvikning för att klargöra läget: Den franske presidenten Macron har varit utsatt för något som kallas för affären Benalla. Denne var ansvarig för Macrons säkerhet, vid sidan av ordinarie säkerhetspolis. Han hade ingen officiell ställning, men redan närheten till makten gav honom tillräcklig auktoritet. Häromveckan publicerades bilder från övervakningskameror som avslöjade hur han, som inte har polismans befogenheter, attackerade två demonstranter under 1: a maj. Varken regeringen eller någon annan ansvarig instans polisanmälde detta. Istället fick Benalla några dagars löneavdrag.

Den mycket tilltufsade politiska oppositionen såg en chans att komma åt regeringen och Macron och fick saken att svälla under någon veckas tid – till exempel behandlade TV-programmet C’ est dans l´air saken fyra dagar i rad.

Kvällen innan min studentklass – R IV – i Nyköping skulle upp i muntan 1958 gick några av oss på bio. Vi såg Hets (den som inte känner till filmen kan se här) av Alf Sjöberg. Manus skrevs av Ingmar Bergman. Det är en mycket stark film, som kan drabba unga människor hårt.

Vi såg filmen som en trotshandling: ”Vi är inte rädda för er, era djävlar” betydde det ungefär. Vi tänkte på lärarna, censorerna och skoltiden, som strax skulle vara över. Och vi var förstås rädda.
Sedan dess har jag, som många, då och då sett en film av Ingmar Bergman. Ofta fångad, ibland road, men ändå inte så berörd.

Nu, när filmerna repriseras under hans 100-årsjubileum är det annorlunda. Smultronstället och, främst, Det sjunde inseglet har fascinerat mig. Jag är inte säker, men jag har en aning om vad det kan bero på.

Bergmans filmer beskriver, tätt och ingående, relationer mellan människor. Deras ansikten, kroppar och rörelser låter han beskriva skeendet och förhållandena dem emellan, likaväl som de ord som yttras. Men samhället – de materiella och sociala förhållanden under vilka dessa människor lever – är han inte lika intresserad av.

I SvD den femtonde juli skriver företagaren Kirsten Åkerman om sina erfarenheter som utbytesstudent år 1982 i den amerikanska södern. Hon mötte, redan vid den första middagen med den familj i vars hem hon skall bo, en uttalad främlingsfientlighet och samma fientlighet möter hon tydligen hos i stort sett alla människor hon kommer i kontakt med. Hon möter också en uttalad rasism, eftersom de invandrargrupper man avskyr inte är vita och hennes värdfamilj och andra i grannskapet förklarar deras frånstötande egenskaper just med att de inte är vita, som de.

Nu beskriver hon sin inställning då som ett utslag av den passionerade naivitet hon bibringats genom en priviligierad uppväxt i ett priviligierat land. Hon kan inte omvända sin värdfamilj och den kan inte omvända henne, när de förgäves predikar den vita rasen överlägsenhet. Till slut ger dottern i familjen upp och låter en manlig bekant ge Kirsten en snyting.

Denna inledande skildring är gjord med gott humör och klädsam självironi. Och nu, tänker jag som läsare, nu kommer hon att försöka förklara deras inställning – kanske till och med försöka förstå den. Men det gör hon inte.

Caesars karriär hindrades i början av hans – relativa – fattigdom och hans frändskap med popularerna, det folkliga partiet i senaten. När han väl hade lyckats få befäl över armén i Gallien tog den fart. Han samlade på sig enorma rikedomar och stort politiskt inflytande genom att förhärja landet och slå ned allt motstånd med extrem grymhet. Helvetierna som var den första stam han angrep, reducerades med två tredjedelar. Ett annat uppror slutade med att alla vapenföra mäns händer höggs av – och så vidare. Den vapenmakt och det inflytande han samlat på sig skrämde senaten som beordrade honom hem. Han kom, med en del av sin armé. Hans motståndare i senaten flydde och inbördeskriget var ett faktum. Han vann det också, och behandlade sina fiender med extrem mildhet.

De senaste åren har politiken och politikerna uppvisat den ena skandalen efter den andra. Allt har inte varit olagligt, utan mest pinsamma demonstrationer av dubbelmoral och hyckleri, till exempel miljöpartistiska statsråd som gör sitt bästa för att smutsa ned miljön – av bekvämlighet och snålhet. Men borde inte Romsons användande av förbjuden bottenfärg och obeskattad diesel betraktats som olagligt och lett till rättsliga följder? Eller det kan gälla mångmiljardbeslut för nya Karolinska som fattas under inflytande av jäv. Inga följder.

I slutet på 20-talet började min far arbeta som rörmokare i Västerbotten. Han beskrev kundernas reaktion när han och hans yrkesbröder installerat centralvärme i något gammalt timmerhus på landsbygden. Husfolket uttryckte häpnad, förundran och lättnad. Slut på det mesta av det gamla slitet med ved och eldning – som ändå aldrig kunde hålla stugan riktigt varm. Naturligtvis kände han själv tillfredställelse över att hans arbete uppskattades.

Den lyckan har jag sällan fått uppleva under mitt yrkesliv. Jag har arbetat inom olika delar av tjänstesektorn, först inom offentlig sektor och sedan inom fackliga centralorganisationer. I båda områdena var kunden näst intill osynlig. Det sista kvartsseklet var jag däremot ständigt i nära kontakt med kunderna till Sifo, där jag arbetade. Inte mötte jag någon uttalad glädje precis. I bland kom jag också med ett icke önskat resultat, men ändå framgick det oftast att arbetet var viktigt för kunden.

Både min far och jag arbetade under år då svensk ekonomi oftast uppvisade stor stabilitet. Industrin och de gamla storföretagen var dominerande. På sjuttiotalet utformades de regler som kom att kallas för Las – lagen om anställningsskydd, antagen 1982. Dess regler om sist in – först ut passade denna stabila miljö väl.

För att förstå det nutida samhället på enkelt sätt kan man låna Darwins glasögon. Varje socialt system, som lyckats etablera sig och fortleva under en längre tid, har utvecklats till att motsvara den då rådande sociala miljön, på samma sätt som naturmiljön sorterar fram de mest lämpade, anpassade arterna. Det är dock en viktig skillnad: naturen byter inte plötsligt skinn och förvirrar de då levande varelserna – förvisso en förenkling av situationen de senaste århundradena – men det gör de sociala systemen.

(Detta synsätt – att använda Darwins glasögon – förhindrar också ett trångsynt moraliserande gentemot de etablerade intressena. De kan inte bättre. De är utvecklade i en annan miljö och förstår inte den nuvarande. Även om de med små justeringar i budget och lagar försöker hänga med, förstår de ändå inte kravet på djupgående förändring.)

Just nu upplever vi ett sådant skifte – ett den sociala miljöns skinnbyte. Det är ett magnifikt skådespel.

Det började i Italien. De gamla partierna, som etablerade sig efter världskriget, frodades länge i den ekonomi som från låg nivå till att börja med växte kraftigt, särskilt i norra Italien. Sakta avtog ekonomins prestationsförmåga, samtidigt som maffiavälde och korruption tilltog. Det som Röda brigaderna misslyckades med uträttade rättsväsendets modiga åklagare.

Jag är snart 80 år. Jag har fyra barn, åtta barnbarn, två exfruar och en nu tjänstgörande. I maj firade vår studentklass att det var 60 år sedan vi tog studentexamen i Nyköping. Nio av de 32 klasskamraterna hade dött.

När vi, ett femtontal, träffades, verkade ändå de flesta ganska alerta – men de som inte kom kanske var mindre pigga?

Själv har jag en del krämpor, men jag bekämpar dem effektivt. De första kom redan när jag var i trettioårsåldern: axlarna började hoppa ur led. Det höll de på med i ett tiotal år, till dess att en klok läkare skickade mig till en sjukgymnast. ”Du måste börja styrketräna!”, sa hon. Det gjorde jag. Sedan dess har de suttit på plats. För bara några år sedan började knäna krångla. Nytt träningsprogram och de besvärar inte mer. Det senaste är att blodtrycket blivit för högt. Det trycker jag ned genom att dricka te av hibiskus! Det funkar.

Jag badar året om och dyker alltid – utom när det är is. Då tar jag fram motorsågen och gör en vak – dock för liten att dyka i. Jag springer fortfarande eller kanske man hellre skall säga att jag stultar. Det kallas visst för att jogga.

Skolan har alltid varit ett sorteringsverk. Tidigare var detta naturligt, ja avsett. Vissa – inte så många – skulle förbereda sig för teoretiska studier genom att efter några år lämna folkskolan för läroverket, medan andra skaffade sig en yrkesutbildning efter folkskolan. Enhets- och grundskolan innebar något nytt. Alla skulle i så stor utsträckning som möjligt, så länge som möjligt, skaffa sig samma kunskaper. Denna princip tillämpas fullt ut, så att det nyanlända barnet, från ett land utan skriftlig kultur, i bästa fall efter en kortare introduktion, placeras tillsammans med barn som redan kan ha läst i flera år. Barnet får ingen hjälp hemifrån, eftersom föräldrarna inte har de kunskaper som behövs, och miljön omkring barnet är sådan att det inte heller kan tillägna sig språket genom lek med kamrater, eftersom dessa inte heller talar svenska.

Den nya skolan är också ett effektivt sorteringsverk. Vissa tar sig till universitetet, andra tar sig fram genom att sälja knark och begå andra brott. Så har det varit länge. På senare år har det skett en ytterligare sortering. Flickorna avslutar gymnasiet i hög utsträckning med goda betyg, medan många pojkar inte ens klarar gymnasiet. Denna tudelning förstärks under livet, därför att de misslyckade pojkarna har svårt att klara sig inte bara på arbets- utan också på äktenskapsmarknaden. Lösningen för många blir att direktimportera en fru från det land man en gång lämnat. Paret lever sedan tillsammans i en enklav som mer liknar deras hemland än övriga Sverige. Deras barn kommer också att fortsätta leva i denna utsorterade tillvaro. (Sådan direktimport tillämpas också på andra håll i landet. I glesbygden med dess kvinnobrist, orsakad av samma sorteringsmekanism – flickorna är duktigare i skolan och flyttar gärna in till stan – importerar man kvinnor från till exempel Thailand och Ryssland).