Patrik Engellau
Det finns tre möjligheter:
1) Uppfinningarna skapar utvecklingen
2) Utvecklingen ger upphov till uppfinningarna
3) Både 1) och 2) är sanna och har någon sorts dialektiskt (ömsesidigt orsakande) samband
Nu ska jag hävda att 1), den allmänna föreställningen i vår kultur, är osann medan 2) är sann.
I bästsäljaren Flyga Drake av Khaled Hosseini, som utspelar sig i Afghanistan, beskrivs en grym våldtäkt av en pojke. Senare i boken hjälper också huvudpersonen en sexslavpojke i förpubertal ålder att bli fri. Pojken ägs av en vuxen man och behagar och dansar på befallning.
Just övergrepp på pojkar är en barbarisk sedvänja i Afghanistan och andra muslimska länder i regionen med pervers syn på kvinnan och sexualitet. Den starka åtskillnaden mellan könen och kvinnans katastrofala ställning har banat väg för en speciell och destruktiv kultur.
Mohamed Omar
Sverige har historiskt sett varit ett mycket homogent samhälle, men numera har vi blivit mångkulturella. Utvecklingen har gått fort. Så fort att vissa inte har hängt med.
Den svenska, antirasistiska rörelsen tycks fortfarande leva kvar i det gamla, homogena Sverige. Den har inte insett att med mångkulturen följde också mångrasismen. Vi har minst lika många rasismer som vi har kulturer och folkgrupper.
I debatten om kostnaden för migrationsexperimentet har det länge varit en etablerad sanning att 50 procent av flyktinginvandrarna är sysselsatta efter 7-8 år. Gott att hälften försörjer sig själva efter en förvisso lång etableringsperiod, men det betyder också att hälften inte gör det. En stor andel måste försörjas livet ut av svenska skattebetalare.
Nu har det dock kommit en utredning från Riksdagens Utredningstjänst, beställd av centerpartisten Staffan Danielsson, som visar att endast 34 procent av flyktinginvandrarna är sysselsatta efter 15 år. Av detta kan den intelligente läsaren dra slutsatsen att 66 procent inte är sysselsatta. Efter 15 år! Och värre lär det bli. Eftersom utredningen baseras på historiska siffror kan jag förutsäga att sysselsättningsgraden sjunker väsentligt när senare års enorma migrationsvolymer får genomslag i siffrorna.
Widar Andersson
På påskafton skrev jag på Folkbladets ledarsida under rubriken ”SD kommer att backa.” Samma dag som texten publicerades kom ännu en opinionsundersökning där stödet för Sverigedemokraterna minskade påtagligt samtidigt som Socialdemokraterna gjorde ett lyft.
I debattråden under artikeln åskådliggörs i en hel del inlägg den närmast apolitiskt religiösa stämning som omgett SD under de senaste åren. Som om ”sjupartietablissemanget” är de som håller på med politik medan Sverigedemokraterna håller på sanning. Typ.
I själva verket handlar förstås allt om politik. Att de stora partierna valt att bete sig som ängsliga och ideologiskt överdrivna småpartier i invandringsfrågan har varit den mest triggande faktorn för SD: s framgång. Invandringsdebatten har dödats och tystats med hjälp av invektiv om rasism, fascism, nazism och andra barnsligheter.
Patrik Engellau
Jag brukar påpeka att en skillnad mellan myndigheter som ingår i det välfärdsindustriella komplexet och de som inte gör det är att de förra talar om för politikerna hur mycket pengar de behöver medan de senare anpassar sig efter de anslag och budgetramar politikerna satt upp. Till exempel gör Migrationsverket ett antal ekonomiska prognoser per år och då är det bara för Finansdepartementet att plocka fram pengarna. Försvaret, å andra sidan, gör bara av med så mycket pengar som det fått enligt riksdagsbeslut.
Men även välfärdsmyndigheterna har hittills hållit så mycket på konvenansen att de låtit politikerna i formell mening godkänna sina anslagskrav innan de börjat sätta sprätt på pengarna. Denna etikettsregel bröts nyligen av rikspolischef Dan Eliasson, en person som uppfostrats som ledare för två av det välfärdsindustriella komplexets viktigaste myndigheter, Försäkringskassan och Migrationsverket.
Patrik Engellau
Jag känner mig som en sådan där gammaldags grammofonskiva vars spår blivit så slitna att nålen hoppar bakåt och maskinen i evigheters evighet låter höra samma korta och alltmer outhärdliga musiksnutt (jo, ungdomar, så hade man det förr i tiden). Och nu är jag igång igen.
Det kanske märkvärdigaste som hänt i Sverige – även i resten av västvärlden, men framför allt i Sverige – sedan andra världskrigets slut är den totala förvandlingen av gällande människosyn. Jag snackar motsats, 180 grader, från iskyla till stekhetta eller tvärtom, kort sagt mental revolution. Detta är grunden för vårt tillstånd. Från detta kommer allt det andra.
Mohamed Omar
När de jihadistiska terrorattackerna blir fler ökar kraven på att förstå. Man nöjer sig inte med vissa imamers och islamiska organisationers ytliga fördömanden. Man vill ha förklaringar. Om det vore självklart att dessa attacker var förbjudna i islam skulle de inte ske hela tiden. Det går att hitta stöd för attackerna i islams grundtexter. Ja, jag skulle till och med vilja gå ännu längre: det är lättare att i dessa texter hitta stöd för att våld i Guds namn är tillåtet än motsatsen.
I en gästkrönika i Göteborgs-Posten den 26 mars efterfrågar den kristna teologen Ann Heberlein just sådana förklaringar. Hon menar att det ”bör stå klart för de flesta tänkande individer att religion, i det här fallet islam, spelar en avgörande roll i de fasansfulla terrordåd som sargat Europa sista åren. Vi måste tala om islam. Vi måste hantera att majoriteten av de terrordåd som drabbar oss, våra värderingar, vår frihet, ja hela vårt sätt att leva hämtar både argument och drivkraft ur islam.”
Det råder hyperinflation i den svenska USA-rapporteringen. Morgonsoffor och tidningsspalter diskuterar primärvalen med sportkommentatorers detaljrikedom.
Men det saknas nyanser. Och i motsats till sportvärlden, där hundratusentals kunniga svenskar ställer höga krav på sina kommentatorer, hålls de politiska kommentatorerna sällan ansvariga.
Det har lett till två problem som avskräcker USA-intresserade nyhetskonsumenter från svensk media; kompetensbrist och vänstervinkling. Låt mig börja med kompetensbristen.
Det förefaller vara ett mänskligt behov att vilja tillhöra en gemenskap “vi” som avgränsas mot andra gemenskapers “dom”. Som följd av en misslyckad integration av nyanlända invandrare, har så kallade utanförskapsområden bildats i Sverige som inrymmer en gemenskap och ett “vi’”. Utanförskapets gemenskap avgränsas mot det etablerade samhället, “dom”.
I utanförskapsområdena bor en stor andel boende med utländsk härkomst. Arbetslösheten är skyhög i jämförelse med riksgenomsnittet. Kriminalitet blir för vissa boende i dessa områden ett sätt att försörja sig. Polisen utgör en symbol för det etablerade samhälle i vilket många av de boende misslyckats med att integrera sig.
Polisen redovisar i rapporten ”Nationell översikt av kriminella nätverk med stor påverkan på lokalsamhället” hur kriminella nätverk tar ökat utrymme i utanförskapsområden. Polisen har svårt att agera i dessa områden som därmed kan betraktas som stående utanför lagen. Terrorforskarna Magnus Ranstorp och Peder Hyllegran skriver på DN Debatt att utanförskapsområden i Sverige har varit också kraftigt överrepresenterade beträffande extremism och utländska stridande.
Patrik Engellau
En av fördelarna med att piska sig till att skriva en krönika om dagen är att man tvingas öppna ögonen och sinnet för att hitta något att skriva om. Och jag lovar dig: inspiration kommer inte av gudomlig ingivelse, inspiration kommer av ansträngning. Numera har jag många fler idéer än någonsin tidigare, nämligen en om dagen. Hade jag bestämt mig för att skriva två krönikor om dagen så hade jag haft två idéer om dagen. Så fungerar kreativiteten. (Sedan kanske du säger att idéernas sammanlagda värde varit detsamma om jag inte hade piskat mig utan nöjt mig med en krönika i månaden.)
Den allmänna uppfattningen, även min till dess jag började skärskåda saken, är att migranttillströmningen till Europa beror dels på krigen i Mellanöstern, dels på det allmänna eländet i världen.
Skillnaderna i inkomst och välfärd skapar moraliska imperativ för åtgärder att utjämna genom överföring från dem som har det gott ställt till dem som lever i elände. Med begränsade resurser följer ett ekonomiskt imperativ: att omfördelningen bedrivs kostnadseffektivt så att bidraget till de fattigas välfärd maximeras.
Traditionellt har omfördelning begränsats till nationen. I en alltmer globaliserad värld har biståndet tillkommit. Mera nyligen har frågeställningen accentuerats ofantligt av hitresta tiggare och flyktingkris. Omfördelning för att komma tillrätta framförallt med de problem som flyktingkrisen skapat står numera otvetydigt först på politikens agenda.
Tre grundläggande frågor kräver svar inför omfördelningens hantering. För det första: hur mycket? För det andra: till vems förmån? Och för det tredje: med vilka metoder för att maximera omfördelningens nytta? Dessa frågor har blivit häpnadsväckande negligerade i aktuell samhällsdebatt.
Patrik Engellau
Kampen om hur verkligheten ser ut pågår hela tiden. Den stillar sig aldrig (utom möjligen på småtimmarna, när de flesta svenskar sover). Den är oförsonlig. Ta frågan om huruvida svenska main stream media (MSM), det vill säga de dominerande nyhetskanalerna, undanhåller information om problem med invandringen i syfte att inte väcka några björnar i form av tilltagande invandringsfientlighet hos medborgarna.
Saken blev akut när Sveriges Radios Studio Ett nyligen bjöd in det kända politikerparet Ulf Adelsohn och Lena Adelsohn Liljeroth till en diskussion eftersom politikerparet i en tidningsintervju hade framfört uppfattningen att sådant undanhållande förekommer och att en stor del av svenska folket anser att MSM mörkar sanningen.
Jag, som kommer från planeten Mars och inte vet något om er jordbor utan måste lita till mina primitiva utomjordiska tankealgoritmer, undrar lite.
Patrik Engellau
Det är mycket som behöver förändras i Sverige och behovet av förändringar känns alltmer pressande för var dag. Migrantsituationen är det mest akuta problemet, men långt ifrån det enda och ej heller det grundläggande och avgörande.
För mig är skolan själva prototypproblemet. I decennier har Sverige arbetat med att undergräva ett en gång välfungerande skolsystem. Denna systematiska förstörelse, som nu får ytterligare kraft av invandringen, har åstadkommits genom att lärarkåren – en gång en av nationens stoltaste professionella eliter – gradvis berövats sin självständighet och begravts under ett allt tätare lager av flumföreskrifter.
Samma röta som drabbat skolan har också ansatt universiteten, sjukvården och troligen åtskilliga andra, i första hand offentligfinansierade, verksamheter.
En rektor som lägger större vinn vid att följa byråkratiska regler, såsom hen nu väljer att tolka dem, får sannolikt en sämre fungerande och stökigare skola än den rektor som, såsom en god förebild, förmår utveckla relationer med och hos lärare och elever.
Det föreligger en väsentlig skillnad mellan management (administration och byråkrati) och ledarskap. Management innebär att sysselsätta sig på detaljnivå, att använda sig av ett mikroskåp. Management behandlar objekt, budgetar och processer. Ledarskap innebär att se helheten, framförallt människor och relationer. Ledarskap förutsätter handlingsutrymme.
Mohamed Omar
Jihadisterna som attackerade Bryssel den 22 mars 2016 var muslimer. De bekände sig till islam. De utförde attacken i islams namn och med stöd i islamiska texter. Men var de goda muslimer? Var deras tolkning av islam riktig? På denna fråga finns inget exakt svar. Islams skriftlärde har debatterat om denna typ av attacker mot civila går att rättfärdiga. Men det man kan säga är att jihadisternas tolkning av jihad, det heliga kriget, är en möjlig och försvarbar tolkning av texterna.
Men låt oss säga att vad de gjorde helt klart gick emot islamisk lag, skulle de inte då räknas som icke-muslimer? Nej, en muslim slutar inte vara muslim för att han eller hon bryter mot islams lag. Man slutar vara muslim när man inte längre bekänner sig till islam. Den muslim som bryter mot islams lag är en dålig muslim. Så inte ens om man ”utom rimligt tvivel” kunde bevisa att dådet i Bryssel var emot islamisk lag, vilket är omöjligt, skulle det göra jihadisterna till icke-muslimer.
Patrik Engellau
För ett tag sedan utlyste jag en rafflande tävling, där läsekretsen inbjöds att gissa på utfallet av en Demoskop-undersökning där allmänheten frågade om invandringen var För stor, Varken/eller eller För liten. Till ledning angav jag utfallet av förra årets motsvarande undersökning.
Så här blev resultatet i procent de två åren:
| För stor | Varken/eller | För liten | |
| 2015 | 58 | 34 | 8 |
| 2016 | 70 | 23 | 7 |
Det kom ett femtiotal förslag om de rätta siffrorna för 2016. Jag räknade antalet avvikelser från de tre rätta svaren och lade ihop dessa avvikelser och fick så en summa som motsvarade antalet fel. Den som svarade 68, 30 respektive 2 fick således 2 + 7 + 5 = 14 fel.
Disciplinering, själens makt över kroppen, är en bärande tanke i västerländska organisationer och inte minst i byråkratiska regelverk. Till disciplineringen hör övervakning av individen, exempelvis av chefer i hierarkin, av fångvaktare i fängelset och av lärare i skolan. Att katedern står längst fram i klassrummet är inte någon slump utan i själva verket dels en symbol för makt, dels ett verktyg för övervakning och disciplinering av eleverna.
På Skolverkets hemsida kan man läsa om varierande forskningsrön avseende skolans arbete. Där återfinns inget som uttalat handlar om disciplinering. Användandet av sajtens sökfunktion ger inte heller någon träff på “disciplinering”. Detta trots att många lärare i dagens svenska skola kan vittna om att de ägnar sig mer åt socialt arbete och uppfostran än undervisning. Disciplinering verkar ha utmönstrats av Skolverket eller så anser myndigheten att skollagen är tillräckligt disciplinerande i sig.
Patrik Engellau & Thomas Gür
På uppdrag av Stiftelsen Den Nya Välfärden har analysföretaget Demoskop åter undersökt allmänhetens uppfattningar om invandringen till Sverige. Hela rapporten finns att läsa här.
Den förra undersökningen gjordes 2015 och vi skrev en artikel om den här.
Eftersom Demoskop ställt samma frågor varje år sedan 2010 finns en unik möjlighet att följa utvecklingen i frågeställningen. Så här ser det ut i kort sammanfattning. Siffrorna anger procent.
Kära bloggläsare, Som många av er uppmärksammat har vi problem med de dagliga e-postutskicken. Vi beklagar detta och […]
Ian Wachtmeister
22 mars 2016: Islamiska Staten IS har just slagit till i Bryssel.
När ska Sverige inse att det är krig i världen? Världskrig i Syrien, inbördeskrig i Belgien, i Frankrike, i vilket land som helst. ”Men vi ser ingen risk för Sverige” säger en representant för Polismyndigheten” och ”ser ingen anledning att höja den risknivån, som vi nyss sänkte från 4 till 3”.
När ska Sverige inse att den invandringspolitik som Sverige stolt och i så många år stått i spetsen för och velat ha applåder för, har lett till krig? Att hela den ogenomtänkta önskedrömmen om att alla ska få leva där de vill och hur de vill, var en saga som inte tålde verklighetens ljus?
Patrik Engellau
Efter en artikel av Björn af Kleen i Dagens Nyheter den 20 mars, där jag intervjuades, har jag fått några förfrågningar om jag eventuellt är rasist. Låt mig först förklara hur misstanken uppkommit och sedan redovisa mitt förhållande till rasismen.
af Kleens syfte med den långa artikeln, visade det sig när den publicerades, var att hävda att Östermalm blivit sverigedemokratiskt och att till styrkande av denna tes hålla fram några därboende som avskräckande exempel. Jag var en av de utvalda.
Jag har mig själv att skylla. Minst tre omdömesgilla personer varnade mig för af Kleen och sa att han är falsk och opålitlig. Men jag hade en gång tidigare blivit intervjuad av af Kleen och inte haft mer än vanligt att klaga över så jag lät det ske, självklart på villkor att jag skulle styra över mina citat.
Patrik Engellau
Bara några timmar efter terroristattackerna i Bryssel publicerar en brasiliansk sajt ett reportage om Belgien. Jag får information som förefaller relevant för Sverige (Lyssna här om du förstår portugisiska). Jag går inte i god för alla fakta, men jag vet av erfarenhet att det är överlägsen internationell klass på den här sajten.
Belgien är befolkningsmässigt ungefär så stort som Sverige. Där finns två befolkningsgrupper – flamländare och valloner – som talar olika språk – holländska respektive franska – och normalt inte förstår varandra. Landet skapades så sent som 1830 och har inte mycket till nationell identitet, flamländarna vill till och med hoppa av och bilda en egen nation. Det enda som förenar belgarna är ”ölet, fotbollen och kungafamiljen”.
Mohamed Omar
Den senaste jihadistiska attacken mot västvärlden ägde rum morgonen den 22 mars. Denna gång i Belgiens huvudstad Bryssel. Det kunde lika gärna ha smällt i London, Paris eller Berlin. Eller varför inte i Stockholm? Det var med stor sannolikhet inte den sista attacken. För det handlar inte om att slå ut en enskild terrorist eller en enskild terrorgrupp. Det är större än så. Det handlar om en konflikt mellan två civilisationer: den islamiska och den västerländska.
I Ayaan Hirsi Alis självbiografiska bok Nomad från 2010 skildrar hon sin resa från islamist till upplyst demokrat. Hon gick från att hata till att älska väst. Hon växte upp som somalisk muslim och känner den islamiska kulturen från insidan. Hirsi Ali konstaterar att det pågår en civilisationernas kamp mellan västvärlden och islam. I Nomad skriver hon:
”I Europa och USA är det många som ifrågasätter att det faktiskt pågår en civilisationernas kamp mellan västvärlden och islam. Men en radikal muslimsk minoritet är övertygad om att islam är under belägring, och denna minoritet brinner för att segra i det heliga krig som förklarats mot västerlandet. Det som denna minoritet i slutändan vill åstadkomma är att återinföra ett teokratiskt kalifat i muslimska länder och föra det vidare till resten av världen.”
Den som har arbetat på Sveriges Radio ger sig ogärna in i en diskussion om public service. Det kan misstänkas att han talar i egen sak. Jag var tolv år på radions vetenskapsredaktion. Det var lärorika och formande år. Vi förvaltade mediets folkbildningsuppdrag, så gott vi förmådde, men låg i slagskugga från nyhetsprogrammen. Sedan skulle man göra nyheter också av vetenskapsprogrammen. Då lämnade jag. Det finns annat att göra här i livet.
Idag är det inte nyheterna som kastar sin skugga över det seriösa programutbudet. Det är babblet, pratunderhållningen, direktsändningsvansinnet. Folkbildningen misstroddes redan på min tid (1982–94); idag är den marginaliserad. Kultur- och vetenskapssändningarna (egentligen borde medarbetarna där ingå i en och samma redaktion) är oftast av mycket hög kvalitet. Men det researchlätta utbudet har bett ut cancerogent sig i tablåerna.
Patrik Engellau
Nyligen höll jag föredrag på en herrklubb. Jag sa bland annat att jag förundrade mig över att politiker inte vidtar åtgärder för att komma till rätta med skolans kris. Förfallet har pågått i decennier utan att någon lyft ett finger, känns det som, knappt ens uppmärksammat saken i bekymrade valtal. (Så här skulle en utbildningsminister kunna resonera.)
Min förundran över de ansvariga politikernas valhänthet är så mycket större som kunskapen om vad som fattas skolan är så allmänt spridd. Världen har haft bra skolor i tusentals år. Mänskligheten vet vad som behövs för att skolan ska fungera väl. Det finns bra skolor i Sverige. Det är bara att gå och titta. Det behövs ingen spetsforskning. Vi vet precis vad det handlar om.
Mohamed Omar
I danska TV2:s nya dokumentärserie ”Moskéer bakom slöjan” visar man vad imamer säger inför dold kamera. Vad som framkommit förvånar mig inte det minsta. Jag har ägnat många timmar av mitt liv i moskéer. Jag har hört värre saker. Det danska programmet har till exempel avslöjat en imam som predikar stening, en inte alls ovanlig uppfattning bland imamer då profeten Muhammed ska ha föreskrivit detta straff. Enligt en majoritet av världens imamer går sharia, islamisk lag, före världslig lag. Sharia är gudomlig och evig.
En annan imam, som tidigare ansågs ”moderat”, har avslöjats med att säga att muslimer kommer att erövra Europa. Detta är inte heller konstigt. I både Koranen och i texter om profeten Muhammeds liv beskrivs missionen som en viktig plikt. En god muslim ska predika Muhammeds budskap.
Ordet som imamen Mohammad Fouad al-Barazi använde i inslaget är ”fath”, som betyder ”öppning”. Det är samma ord som i islamiska texter används om Muhammeds erövring av Mecka och senare om hans följeslagares erövring av Egypten, Syrien, Persien med flera länder. Den turkiske sultan som år 1453 erövrade Konstantinopel bar hederstiteln ”Al-Fatih” eller Erövraren. Han är en hjälte i dagens Turkiet.
Patrik Engellau
Nu ska jag framföra några nya inopportuna synpunkter.
I praktiskt taget alla samhällen utom nittonhundratalets västerländska har det funnits massor med tjänare av olika slag, hembiträden, chaufförer, drängar, trädgårdsmästare, tvätterskor och så vidare. De av oss som i modern tid har fått uppleva kulturer utanför den västerländska har sett att man där – utom kanske i de forna kommunistländerna – tagit det som en självklar sak att en normal medelklassfamilj har ett antal tjänare med olika uppgifter i hemmet.
Patrik Engellau
Den preussiske militärteoretikern Carl von Clausewitz är känd för sentensen ”Krig är blott en fortsättning på politiken med andra medel”. I kriget handlar det, tror jag i alla fall, om att erövra och säkra fiendens landområden genom att döda eller skrämma bort fienden från hans territorier. Även politik handlar om erövring, men inte av mark, utan av problembeskrivningar, begreppsdefinitioner, rätten att fastställa vad som är rätt och fel, kort sagt av tolkningsföreträdet på verkligheten. Den politiska makten tillkommer det intresse som uppfattas ha den tillförlitligaste kartan över verkligheten och den mest övertygande uppfattning om hur vi ska orientera oss.
Ulf Larsson
I dagarna berättade SvD om några nyheter på den svenska frimärksmarknaden. De senaste kollektionerna hämtar näring från lite olika domäner, exempelvis kungahuset, svenska broar och svensk samt nordisk matkultur. Kungahusfrimärkena gestaltar bland annat kungens 70-årsdag, Silvias 40 år som drottning och tronföljden, medan brotemat illustreras av olika svenska broar som till exempel Sölvesborgsbron, Uddevallabron och Lejonströmsbron.
Svensk matkultur i frimärksform? Lockande bilder av svenska matklassiker som gravlax, inlagd strömming och sill, nykokta kräftor, luad och halmad ål, stekt salt sill med löksås? Wallenbergare, kalops, biff á la Lindström, hökarepanna, stekt fläsk med nävgröt och rårörda lingon – eller några andra maträtter med hyfsat lång historisk förankring i Sverige? Den typ av maträtter som till exempel Tore Wretman tar upp i klassikern Svensk husmanskost eller Leif Mannerström i Husmanskonst?
DET GODA SAMHÄLLET 