Det finns skäl att fortsätta reflektera över den fråga om den svenska migrationsdebatten Patrik Engellau ställer. Vidden av Sveriges särställning vad gäller asyl och invandring blir tydlig för den som följer debatten i migrations- och flyktingfrågor i våra grannländer – Norge, Danmark, Finland, Tyskland. Samtliga dessa länder har haft ett i historiskt perspektiv stort mottagande av flyktingar, särskilt givetvis Tyskland under det senaste året. Över samtliga, utom Tyskland, har det i den svenska debatten länge moraliserats i arrogant tonläge.

Det är lätt att på webben följa debatten i dessa länder, i till exempel Aftenposten, Jyllandsposten, Morgenbladet, Die Welt, Politikken, Hufvudstadsbladet. Tankeväckande nog är det offentliga samtalet i dessa länder betydligt öppnare, intressantare och mer kvalificerat än det svenska. De självklara frågorna ventileras: om välfärdsstatens gränser, om den nationella samhörighetens sårbarhet, om hot mot det sekulära samhället och uppkomsten av en ny stor underklass. Det i vårt lands så frekventa klistrandet av epitet på motståndare förekommer, men inte lika ofta och inte med den förödande effekt det har haft i svensk debatt.

Nationalismen var 1800-talets stora liberala projekt. (Ett annat var frihandel, ett tredje slaveriets avskaffande.) Den var riktad mot den dynastiska världsordningen – mot kungarnas Europa, mot aristokratin vid makten. Nationalstaten blev medborgarsamhällets klippa. Först med medborgarsamhället på plats kunde demokratin byggas. Där dessa förutsättningar saknades misslyckades alla demokratiska strävanden. Tyvärr är det så.

Det här är en historiesyn som många inte vill veta av idag. För tjugofem år sedan predikades nationalstatens död – då var det EU/EG och regionernas Europa som gällde. Detta var emellertid en något kuriös uppfattning. I själva verket befriades ju just då många av Europas nationalstater ur sin sovjetimperiella tvångströja och kunde äntligen börja leva ett fritt liv. De sociala revolutionerna i Sovjetunionen med lydstater blev också nationella.

Våra riksdagsmän har till sin förskräckelse upptäckt att folket är mer välinformerat om verkligheten i Sverige än vad de själva är. Nu försöker partierna springa ikapp väljarna genom att lansera diverse förslag som liknar kopior av redan tidigare misslyckade åtgärder. Inom arbetsmarknaden ytterligare anställningsformer, inom bostadspolitiken ökade subventioner till bygge av hyresbostäder etc. Partierna vill få tiden att gå till valet 2018 och det bättre läge som man hoppas på därefter. Enligt opinionsundersökningar instämmer en knapp majoritet av folket och förkastar idén om ett extraval.

Nu finns det analyser för Södertälje kommun och Malmö stad som visar att tiden för taktiken att invänta valet 2018 inte finns. Åtgärder måste vidtas nu. Redan 2014 fanns 40 kommuner som liknar dessa två kommuner som sedan länge haft alltför snabbt växande kostnader för social verksamhet.

Nu börjar locken lyftas på många håll. Allt fler kritiserar etablerade föreställningar utan att hejdas av rädsla för brännmärkning, eller åtminstone med förhoppningen att de som stämplar seriösa debattörer som ”rasist” eller ”fascist” åtminstone får mothugg. Kritiken kan riktas mot så kallad progressiv pedagogik i skolan eller mångfaldsindoktrinering (aktuella exempel Entreprenöriellt lärande rent flum respektive Vem granskar mångfaldsytligheten?), kulturrelativism, identitetspolitik, kontraproduktiva biståndssatsningar, journalistisk manipulering, Sveriges roll som ”moralisk stormakt” och mycket annat. På asylpolitikens område förefaller pendeln ha svängt så radikalt att det som nyss inte fick uttalas redan har blivit majoritetspolitik.

Det kan vara så att vi befinner oss i en gynnsam situation för omprövning och nytänkande. Men det är inte, med Strindbergs ord, tillräckligt att riva för att få luft och ljus. Inte heller kan vi, som i Monopolspelet, gå tillbaka till ”Gå” utan att passera fängelset. I stället är det viktigt att fylla det tomrum som uppstår när kvasten har gått med nya berättelser, nya visioner som kan leda vidare.

För inte särskilt länge sedan lobbade Fredrik Reinfeldt för att Turkiet skulle bli medlem i EU. Carl Bildt var besatt av att få in Ukraina i unionen, vilket delvis utlöste ockupationen av Krim och krig i Ukraina. Birgitta Ohlsson såg möjligheter för EU-expansion till länder som Georgien, Armenien, Azerbajdzjan och till och med öster om Kaspiska havet. På vilka grunder beviljades Bulgarien och Rumänien medlemskap? Idag har den febriga expansionsberusningen lagt sig. EU lider av elefantiasis och vi bevittnar nu vad som kan vara unionens sammanbrott.

Var EU i själva verket dömt att falla redan från början? Jag tror det. Organisationen är ett hafsverk, ett elitprojekt utan förankring hos medborgarna, byggt av flåsiga politiker som ville skriva in sig själva i historieböckerna. Starka och motstridiga krafter sliter nu unionen i stycken alltmedan käbblet fortsätter på 24 språk.

Duktiga och tåliga svenska kommuninvånare som betalar en av världens högsta skatter är även ansvariga för nyanländas integration. Från statlig styrning genom institutionella direktiv till kommunala handlingsplaner. Från kommunala handlingsplaner till möten mellan människor.

Migrationsverket fick utvidgade möjligheter att anvisa asylsökande ensamkommande barn till samtliga kommuner 1 januari 2014 (1994:137 ändring SFS 2013:755). Anvisningen skall ske i anslutning till barnets asylansökan och kommunen ska ordna boende, god man och skolgång (prop. 2012/13:162). Boende för ensamkommande barn har fungerat bra på min bostadsort i Vellinge kommun. Småskalighet och individuella möjligheter. Grannar bakar kakor och tittar in på boendet.

I andra kommuner har idag våld och kriminalitet blivit en del av vardagen. Rättssystemet har inte kapacitet att överföra samhällets värderingar utan unga män av oidentifierad ålder kan begå kriminella handlingar och vara ute på gatan samma eftermiddag. Kommuninvånare får successivt ändra sin livsstil och bli medvetna om otryggheten.

I gällande svensk språklag från 1 juli 2009 är huvudbeslutet att värna om svenska språket och den språkliga mångfalden i Sverige. Förutom svenskan har Sverige fem officiella minoritetsspråk; finska, tornedalsfinska (meänkieli), samiska, romani och jiddisch. Trots att språklagen inte ens är sju år föreslår jag en ändring som bättre reflekterar den värld vi lever i idag.

Globaliseringen fortskrider i snabb takt och de medborgare som har svenska som sitt huvudspråk minskar fortlöpande. Vidare är det ingen tvekan att engelskan tveklöst har blivit vår tids lingua franca och är mer eller mindre det helt dominerande språket i vetenskap, teknik och business liksom inofficiellt även i politik trots enorma satsningar på simultantolkning och översättning som exempelvis har infört inom EU. Byråkratin och kostnaden för detta är ytterst omfattande. Att använda mer än ett språk är inte heller något nytt för Sverige och redan under medeltiden var lågtyskan landets kommersiella språk och latinet var ända till slutet av 1700-talet det vetenskapliga språket.

Som medborgare i Sverige betalar man normalt hela sin tandvårdsräkning upp till 3 000 kronor. Vid kostnader över 3 000 tar Försäkringskassan 50 procent av räkningen, enligt den lista över referenspriser (se TLV.se) för tandvårdskostnader som finns. Lagar någon tänder för mer än 15 000 kronor, tar Försäkringskassan 85 procent av kostnaden. Detta gäller under en ettårsperiod. Sedan börjar man om med att jobba sig upp mot högkostnadsskyddet, så att säga. Dessa data enligt handläggare vid Försäkringskassan. Har man dåliga tänder blir det en dyr historia för varje svensk.

Vad vill Sverige göra för att få till en fredlig lösning i Mellanöstern där konflikten mellan kurder och turkar utgör en viktig del? Alternativt, ska vi finna oss i att stå som hjälplösa åskådare till den maktkamp som nu verkar dra in världen i ännu ett världskrig?

Läget i Turkiet och Syrien går nu från allmän terror till öppet folkmord. Den turkiska regimen och den Islamiska staten Daesh gör gemensam sak mot det kurdiska folket. Jag är irakisk kurd och har under åren fått se hur den legitima kampen för ett fritt Kurdistan övergått till ett allas krig mot alla och där den turkiska regimen nu passar på att anfalla de kurder som framgångsrikt satt stopp för IS mordiska framryckning i Syrien och Irak.

Den så kallade Baltutlämningen den 25 januari 1946 är en av de största skamfläckarna i Sveriges moderna historia. På begäran av Sovjetunionen tvingades 150 skräckslagna och desperata balter ombord på det sovjetiska fartyget Beloostrov som angjort Trelleborg. Utvisningen föregicks av internering, hungerstrejker, självstympningar och minst sju självmord.

Nu gör regeringen, i alla fall socialdemokraterna, populistiska utspel om att utvisa 80 000 invandrare som inte har asylskäl. Lyssnar man på inrikesminister Anders Ygeman så verkar det ganska enkelt. Man ska använda sig av charterplan i skytteltrafik, en ren logistikfråga med andra ord. Jag måste tyvärr upplysa Ygeman om att det inte handlar om 80 000 potatissäckar. Det handlar om att genomföra 533 stycken baltutlämningar där många kommer att göra allt för att sätta sig till motvärn. Dessutom krävs att mottagarlandet samarbetar och tvingar passagerarna att kliva av planet när det landat. Det hade varit enklare och bättre med en ansvarsfull och långsiktigt hållbar migrationspolitik, men regeringen verkar inte ha förstått att den faktiskt bär ansvaret för vårt land.