I frågan om hur för samhället problematiska individer ska hanteras bor det två själar i den svenska statens kropp vilket jag påpekat åtskilliga gånger, till exempel här.
Den ena, numera rätt förtvinade, själen är Leviatan-själen. Benämningen är hämtad från sextonhundratalsfilosofen Thomas Hobbes bok Leviatan. Hobbes tes är att staten, till medborgarnas frid och fromma, måste göra sig till ett eldsprutande, bepansrat monster som heter Leviatan och skaffar sig monopol på våldet så att ingen för vanliga medborgare hotfull kriminalitet törs etablera sig. Leviatan är polisen. Själva poängen hos Hobbes är att polisen måste vara desto våldsammare och grymmare ju värre buset artar sig.
Om jag inte kan komma på något att skriva om så har jag ett knep som nästan alltid fungerar. Jag läser Dagens Nyheters ledarsidor där det regelmässigt presenteras åsikter som är så anstötliga att de helt enkelt måste tillbakavisas. Annars får jag andnöd.
När Black Lives Matter-demonstrationerna i USA går in i ytterligare en vecka visar det sig allt tydligare att den hätska stämningen nu triggar personer som har allt annat än fredliga och antirasistiska mål med protesterna. I Los Angeles, framför allt i Fairfaxdistriktet, utsattes synagogor, skolor och judiska minnesmärken för kraftig vandalisering med antisemitiska förtecken under BLM-fanan.
En av de första romanerna jag läste som barn var Onkel Toms stuga av Harriet Beecher Stowe, den fanns även som serietidning i serien Illustrerade Klassiker. Det var också en av de romaner min mor kom ihåg från sitt barndomshem, så man kan säga att jag fick Onkel Tom i arv. Själv tyckte jag inte boken var så märkvärdig (Dickens skrev bättre) men bilden av den gode slaven etsade sig fast, och blev en del av mitt västerländska medvetandet.
”Should I stay or should I go?” är den välkända refrängen från The Clash’s gamla hit från 1981. Den snutten skulle kunna vara signaturmelodi för de som följer svensk politik och har kunnat följa debattens fördumning samtidigt som situationen blir allt allvarligare. Den som debatterar på nätet kan inte ha undgått frågan om huruvida det är dags att lämna landet, vilket ofta manar fram intensiva känslor både för och emot.
Den kinesiska febern följdes av den antirasistiska febern, en feber så het att den får de drabbade att hallucinera: de ser rasism överallt. De feberyra antirasisternas paranoia och ångest är nu så stark att de till och med vill rensa bort satir om rasism.
Det finns många slags fake news. En typ är sovjetmodellen där man ljög skamlöst och naket som till exempel när Moskva försökte förneka kärnkraftsolyckan i Tjernobyl. Sådana uppenbara falskheter och storslagna lögner förekommer nog bara i diktaturer. Stalin retuscherade bort avpolletterade kommunistiska höjdare från gamla fotografier. Bagdad Bob, Iraks informationsminister under Saddam Hussein, blev herostratiskt ryktbar som superdesinformatör. Den kinesiska regimens försök att under en tid mörka coronavirusets spridning kan vara ett aktuellt exempel.
Under våren förklarade president Trump att han tog klorokin vilket han menade skulle förebygga och minska risken för komplikationer om han skulle bli smittad av coronavirus. För detta blev han kritiserad från medicinskt experthåll, liksom från politiker i det demokratiska lägret. Kritiken har tilltagit ordentligt de senaste veckorna med anledning av uppgifter om allvarliga biverkningar av klorokin som publicerades i den ansedda medicinska tidskriften The Lancet.
IDÉ OCH KULTUR ”Black lives matter” och hela den internationella proteströrelse som brutit ut mot påstådd diskriminering av minoriteter lägger kraftigt fokus på människors offerskap inför andra. Det är en passiviserande bild som bör kompletteras av den uppenbara sanningen att människor, och grupper av människor också kan vara offer för sig själva. Vad hindrar egentligen de svarta i USA från att på egen hand lyfta sig ur sin misär? Är det inte så att de själva har bidragit till att skapa de omständigheter de har att hantera? Och förresten: att människor kan vara offer för sig själva är väl vi svenskar just nu det bästa exemplet på i hela världen.
Häromdagen meddelade den ”antirasistiska” aktivisten 
Av någon anledning har det blivit svårt att diskutera judar, annat än ur två aspekter: nazisternas misslyckade försök att utplåna dem (Förintelsen) eller Israels påstådda annektering av Palestina. Jag tar mig friheten att bortse från båda dessa händelser, inte för att de är oviktiga, utan för att det skrivits ganska mycket om dem redan.
Sverige har alltid varit ett föränderligt, dynamiskt land. Föränderligheten i teknik och ekonomi motsvaras av nödvändiga samhälleliga förändringar. Till dessa hör nyheter i språket.
DET GODA SAMHÄLLET 