Per Brinkemo, bilden, är en av Sveriges mest klarsynta tänkare, i varje fall när det gäller samhällsfrågor. Han är bland annat den som lärt oss det mesta av det lilla vi begriper om ett av nationens mest svårhanterliga och troligen växande problem, nämligen den klankultur som många invandrare haft med sig. Nyligen skrev han en krönika i Bulletin med ett angeläget budskap om den intellektuella tomheten inom den svenska samhällsforskningen. Texten kändes som ett uppgivet skri ur ångestens djupaste grotta från en som hela tiden tvingas utstå det enahanda, politiskt korrekta tramset från statsfinansierade svenska akademiska samhällsforskare. (Förlåt, nu talade jag om mig själv men det skulle förvåna mig om Brinkemo inte känner ungefär likadant.)

I egenskap av återkommande krönikör i en välrenommerad publikation har jag naturligtvis betydande makt. Men jag har lärt mig av Bamse – eller om det möjligen var av Astrid Lindgren – att den som är stark också måste vara snäll. Därför drar jag mig för att läxa upp och förhåna andra skribenter för deras enfaldiga inlägg ty jag misstänker att deras blamager visserligen till dels beror på moraliska defekter men framför allt på klen begåvning.

En politikers kanske viktigaste uppgift är att hitta någon att skylla sina motgångar och misstag på. Ett svårt problem som under de senaste månaderna tornat upp sig är de stigande energipriserna. Ska elräkningarna fortsätta uppåt på det här viset och vem är det egentligen är skyldig till inflationen? I demokratiska länder måste ledande politiker ge de alltmer oroliga medborgarna och väljarna något slags förklaring som inför kommande val avlyfter skulden från ledarnas nedtyngda axlar.

Nato bildades för snart sjuttiofem år sedan och Sverige har sedan dess med näsan i vädret, fram till i förra veckan, avhållit sig från närmare förbindelser med organisationen. Det måste ha skrivits tusentals, kanske tiotusentals, artiklar och debattskrifter där skälen för det svenska avståndstagandet motiverats tydligt nog för att den svenska alliansfriheten skulle kännas säkrad för all framtid. Så plötsligt, utan några resonemang eller demokratiska rådslag värda namnet, vänder Sverige på klacken och övertygar sig själv om att om det är någonstans vi verkligen hör hemma så är det i Nato. Hur gick det till?

Zenon var en grekisk filosof och matematiker som levde på 400-talet före Kristus. Han var känd för att hitta på uppenbart felaktiga resonemang vars defekter var svåra att fastställa med matematik och allmän logik. Även sunda förnuftet gick bet på dem. Dessa gåtor kallade han paradoxer. Nu har människor i två och ett halvt tusen år skrattat åt paradoxerna och låtit barn under sin intellektuella fostran öva sig på att genomskåda dem.

Jag har för första gången på flera år besökt USA och träffat släktingar och vänner. Det mesta var sig likt. Amerikanerna är fortfarande smällfeta vilket beror på att de äter jämt och mycket. Jag har aldrig lyckats sätta i mig en hel restaurangportion. I stället tvingas jag hitta på bortförklaringar när den vänliga serveringspersonalen omtänksamt frågar om jag inte gillade maten. Vill jag kanske ha något annat eller ta med mig resterna i en ask av garanterat återbrukad plast?

Ingen som känner mig aldrig så lite skulle nog ge mig en tätplats bland världens optimister. Det beror nog på att jag för det mesta betraktar saker så kortsiktigt. Jag drar ut trenderna för nästa vecka, månad, år och till och med årtionde och finner nästan jämt anledning att beskärma mig över hur oroväckande allt, särskilt det som styrs av svenska politiker, ser ut. Kriget har förstås inte gjort mig mer sorglös.

En av mina många fördomar gäller judar. Jag är prosemit. En annan gäller USA. Jag är proamerikan. Det är lättare att vara prosemit än proamerikan ty USA har gjort så många förfärliga dumheter under det här århundradet, exempelvis Irak- och Libyenkrigen, vilka troligen berott på att USA inte kunnat låta bli att uppföra sig som en retad tiger efter den elfte september. Men på åtminstone en punkt är USA överlägset i varje fall Sverige och det är i fråga om vitaliteten i den allmänna debatten, inte minst den politiska.

(Varning. Den här texten är bara för nördar. Jag har haft den liggande några år i mitt lager för att se om den var en dagslända eller om den kunde åldras med behag. Nu läste jag den igen och fann den lika relevant som någonting statsvetenskapens klassiker kunde ha skrivit.)

Då och då uppträder föreställningen att det existerar ett kontrakt mellan medborgarna och staten som kallas samhällskontrakt. Så här formulerar en debattör tesen om samhällskontraktet:

Arbeta, gör rätt för dig, betala din skatt – i gengäld lovar staten att garantera din trygghet, frihet och tillgång till kvalitativ vård, skola och omsorg. Det är andemeningen i det svenska samhällskontraktet. Ett tänkt samförstånd om ömsesidiga förväntningar och intressen, om utbyte mellan medborgare och stat… Men av det statliga löftet återstår inte mycket.

Jag har alltid på något intuitivt sätt – allt tänkande börjar i inälvor, benvävnad och senor – ogillat tesen om att det skulle finnas ett kontrakt mellan medborgarna och staten. Min första invändning är att det faktiskt inte existerar något sådant fördrag. Om det hade funnit så hade man väl kunnat se det och läsa det, men det kan man inte. Inte ens herr Google har upptäckt något sådant avtal.