Åter har jag tittat på en brittisk thrillerserie som får mig att fundera över sakernas tillstånd. Och då menar jag inte på grund av den onda bråda död som är huvudingrediensen – utan på grund av hur seriens kvinnor gestaltas. Det är helt uppenbart att den skruvade feminismen håller på att ta död på thrillern, som på så mycket annat.
Många har svårt att se något positivt alls med kriget i Ukraina. Därför tyckte jag att det var intressant att få en pratstund med de två lokala miljöpartistiska talrören Pierre Grytskog och Marta Grúseni.
Jovisst är det förfärligt när människor dödar varandra, sa Grúseni, men man måste också kunna se saker i stort och det är vi bra på i miljöpartiet.
Hur menar du då? frågade jag.
På söndag är det presidentval i Frankrike. Gapet mellan Emmanuel Macron och Marine Le Pen har stadigt minskat, samtidigt som stödet för de främsta kandidaterna på högerkanten – Eric Zemmour och Valérie Pécresse – har minskat. (Inalles ställer 12 kandidater upp).
Vi lever i utmaningarnas tidevarv. De miljonprogram som våra politiker förvandlat till muslimskdominerade, kriminella och bidragsförsörjda U-landsområden kallas för ”områden med socioekonomiska utmaningar”.
För drygt två månader skrev jag här på sajten om hur Migrationsverket försämrat och försvårat sin statistiska redovisning sedan årsskiftet. Tidigare tämligen överskådliga pdf-filer har skrotats till förmån för en betydligt mer ofullständig och svåröverskådlig redovisning i Excel-format.
Globalismen börjar med att ett småländskt företag utvidgar försäljningen till Skåne och sedan rasar vidare till det övriga Europa och därefter till resten av världen om företaget inte med hjälp av Amazon går på resten av världen direkt. Globalisering betyder att de nationella gränserna för varor, tjänster, kapital och arbetskraft sänks och kanske försvinner.
Jag har alltid slentrianmässigt – eller på grund av liberal hjärntvätt från min omgivning – utgått ifrån att globaliseringen, oavsett några delvis obehagliga egenskaper såsom den troligen oundvikligen medföljande centraliseringen av beslut, lett till två bra saker: stordriftsfördelar och därmed lägre produktionskostnader samt fred.
Mohammed, 52, en frisör som flytt från Syrien och hamnat i Sverige, klipper ukrainska barn gratis. Det är helt chockerande.
Vet han inte att det är ren rasism att hjälpa ukrainska flyktingbarn? Om han inte ger exakt samma hjälp till somaliska, afghanska, irakiska, libanesiska, kongolesiska och uzbekiska barn?
Regeringen har beslutat att utvisa tre ryska diplomater som agerat som spioner i Sverige. För få, anser många nu, och på sociala medier riktas skarp kritik mot utrikesminister Ann Linde.
När socialdemokraten och entreprenören Jan Emanuel Johansson skulle skjutsa sin son till skolan för en tid sedan hindrades trafiken av klimataktivister som satt sig på vägen. Johansson tog sig så för att lyfta aktivisterna av vägen. För detta har han fått skarp kritik.
Jag lyssnar ofta på Sveriges Radios olika samhällsprogram som Kina-podden, Europa-podden, Godmorgon Världen och Konflikt. Programmakarna är ofta pålästa och kunniga, men tyvärr alltför PK-mässiga för min smak. Konflikt har varit undantaget, till lördagen den andra april. Konflikt, som bland andra drivs av Robin Olin och Anja Sahlberg, avhandlade då konspirationsteorin ”det stora utbytet”, det vill säga att Europas befolkning bokstavligen håller på att bytas ut.
Dagens Nyheter ägnar ekonomen och journalisten Carl Hamiltons bok De ofelbara. Historien om tre decennier som förändrade Sverige en grinig recension. Så här står det till exempel: ”Tonen är hätsk, på gränsen till haveristisk, som den lätt blir när man är övertygad om att man är den enda som sett ljuset… Det stora problemet är dock själva grundpremissen: Sveriges politiker har drabbats av dårskap.”
Konflikt i P1 220402 är något av det mest tendentiösa och politiskt hårdvinklade jag någonsin hört på P1. Och då har jag hört mycket.
Programmet påstås handla om den islamkritiske franske presidentkandidaten Eric Zemmour. Det stämmer inte. Det handlar om väldigt mycket annat, men försvinnande lite om Zemmours politiska program.
En poet jag ständigt återkommer till är Olof Thunman. Han föddes 1879 och avled 1944 och är mest känd i hela vårt land för gånglåten ”Vi gå över daggstänkta berg” som skrevs en kväll i juni i Sörmland då poeten var en ung man.
Malcolm Kyeyune, frilansskribent och gästkrönikör på Götebors-Posten, skriver i ett offentligt Facebook-inlägg att livsmedelsjätten Aldi, som står för en stor del av Tysklands och EU:s försäljning av dagligvaror, denna vecka höjer priserna på många matvaror med 30 procent och förutspår ytterligare prisstegringar.
År 1936 publicerade den engelske ekonomen John Maynard Keynes sitt epokgörande verk The General Theory of Employment, Interest and Money som visade hur statsmakter – och därmed de politiker som styr staterna – kan rätta till samhällsproblem som man tidigare ansåg vara inbyggda i det kapitalistiska systemet, till exempel lågkonjunkturer och arbetslöshet. När jag gick på Handelshögskolan i Stockholm tränades jag i de keynesianska tricken. Arbetslöshet beror på att folk sparar i stället för att konsumera, fick jag lära mig. Det kunde staten greja exempelvis genom att trycka pengar och dela ut till fattiga människor som garanterat skulle handla för dem. Eller också kunde politikerna ta pengar från de rika som har lägre konsumtionsbenägenhet (eftersom de sparar mer) och ge till de fattiga som har högre konsumtionsbenägenhet.
Inte bara Sverige utan även Tyskland har under många år gravt misskött den så kallade flyktingpolitiken. Liksom en mängd andra länder i Europa, men dem lämnar jag därhän i denna text.
Jag har tidigare skrivit om Magdalena Andersson: ”Vad har vi alltså här? I bästa fall har vi en människa som aldrig lämnat trotsåldern. I värsta fall har vi en klassisk diktatorstyp: trångsynt, självtillräcklig och med behov av total kontroll. För mig vittnar hennes blick om detta. Den uttrycker alltså främst rädsla. Rädda människor är farliga människor – särskilt om de har makt.”
I många samhällsviktiga frågor är det svårt att bestämma sig för en åsikt. Till exempel är det inte självklart hur långt yttrandefriheten ska få gå. Den brittiska regeringen visade enligt min mening lagom återhållsamhet när den förbjöd den Brittiska Fascistunionen först nio månader efter det att kriget med Tyskland hade börjat och samma månad som Italien medverkan inleddes. Att låta sina fiender tala fritt ur hjärtat så länge de inte manar till – eller ägnar sig åt – våldsamheter tycker jag är en lagom princip.
Nyligen hade jag en intressant konversation med en god vän, vars dotter går i högstadiet. I likhet med skolan i allmänhet har även hennes dotters skola allvarliga problem, framför allt med en ledning som inte vågar sätta gränser för vissa elever eftersom dessa kommer från så kallade utsatta områden. Dessa slår sönder skåp, stjäl andra elevers tillhörigheter och är hotfulla i största allmänhet. Det har resulterat i att skolmiljön är otrygg för många elever, medan de elever som orsakar problemen tryggt kan fortsätta att göra det.
I ett avsnitt av podden Tankar från framtiden pratar Mohamed Omar (Eddie) med Ludvig Almgren på podden Children in Noizville. Påsken är, liksom de flesta svenska högtider, en blandning hedniskt och kristet. Ordet påsk kommer från hebreiskans ”pesach” som betyder ”gå förbi” och påminner om hur dödsängeln i Egypten gick förbi det judiska folkets hus utan att röra dem. Den svenska påskens kristna dimension vilar på denna judiska grund.
Den fristående dissidenten Pär Ströms senaste videokrönika handlar om att borgerligheten har upphört att existera som opposition.
För sju år sedan – redan i juli 2015, alltså innan flyktingvågen börjat rulla in – skrev jag en krönika som jag erbjöd utländska ambassadörer i Sverige att skicka till sina utrikesdepartement därhemma. Eftersom de ändå måste rapportera om stationeringslandet borde de bli glada att få en gratistext, tänkte jag. Så här slutade texten:
När svenska folket iakttar den förvirring, oförmåga att lyssna samt brist på ledarskap som numera tycks karaktärisera de politiska beslutsfattarna börjar en ny sorts oro att slå rot i deras sinnen. En svensk iakttagare sa: ”Vi inser plötsligt är vi befinner oss i ett skepp som verkar sakna roder och befälhavare. Just nu ligger havet lugnt, men om det blir oväder kan det gå riktigt illa.”
Världen domineras just nu av tre supermakter, varav två är totalitära och den tredje på väg att bli totalitär, men fortfarande ganska demokratisk. Det låter förnuftigt att sätta till alla klutar för att stödja den relativt demokratiska stormakten.
Många historiker kallar perioden före högtstående civilisationers undergång för Dekadensens tid. Jag instämmer, men kallar den för egen del Absurditetens tid. Vilket bara är en annan benämning för när samma tydliga tecken på undergång börjat visa sig.
När jag såg på nyheterna att Sven Melander hade gått bort högg det till i hjärtat. Inte för att jag kände honom, eller för att döden är värre när den drabbar kända människor, utan för att han under så lång tid var en institution inom svenskt nöjesliv och kultur. Det går liksom inte att tänka tillbaka på de senaste fyra decennierna utan att Sven Melander dyker upp i en eller annan form. Att han nu är borta känns nästan overkligt.
Ukrainakriget är anmärkningsvärt på det viset att experterna har haft lika fel som amatörbedömarna (eller om det kanske är motsatsen som är anmärkningsvärd). Det började med att varken amatörerna eller experterna trodde att det skulle bli någon invasion (om man inte räknar med några amerikanska underrättelseorganisationer som hade trumf på hand i form av satellitfotografier och militära insikter av typ att man inte i evighet kan hålla 175 000 soldater med bataljutrustning samlade och låta dem vänta till ingen nytta).
Om det hade varit så att jag haft något återstående hopp om den svenska skolan så upplöstes det igår under kaskader av hånflabb blandade med ögonblick av djupaste beundran över att Skolverket nu tycks ha nått svamlets absoluta höjdpunkt. Jag kan inte minnas någon liknande upplevelse i livet. Den fick mig att tänka på Kelvin, den absoluta nollpunkten för temperaturen, minus 273,15 grader Celsius. Kvinnan på bilden med oranscha glasögon och heltatuerad högerarm, en lektor i pedagogik vid namn Anette, lyckades tala i 45 minuter och 41 sekunder utan att någon gång säga något begripligt. Jo, en gång sa hon en sak i vilken man med lite god vilja kunde intolka en mening men då var det å andra sidan fel. Skolverket har troligen nått svamlets absoluta höjdpunkt.
Om det hade varit så att jag haft något återstående hopp om den svenska skolan så upplöstes det igår under kaskader av hånflabb blandade med ögonblick av djupaste beundran över att Skolverket nu tycks ha nått svamlets absoluta höjdpunkt. Jag kan inte minnas någon liknande upplevelse i livet. Den fick mig att tänka på Kelvin, den absoluta nollpunkten för temperaturen, minus 273,15 grader Celsius. Kvinnan på bilden med oranscha glasögon och heltatuerad högerarm, en lektor i pedagogik vid namn Anette, lyckades tala i 45 minuter och 41 sekunder utan att någon gång säga något begripligt. Jo, en gång sa hon en sak i vilken man med lite god vilja kunde intolka en mening men då var det å andra sidan fel. Skolverket har troligen nått svamlets absoluta höjdpunkt.
Nationen och nationalism har länge varit begrepp utan positivt värde. Det mest positiva som sagts om dem har väl varit skämt som syftar på uppblåsta militärer och möpar – militärt överintresserade personer. Ofta har begreppen använts för att beskriva något negativt eller direkt farligt, något som inte hör hemma i ett modernt samhälle.
Bloggaren Dagny Carlsson somnade in härförleden vid 109 års ålder.
Hon började blogga vid 100 års ålder och fick genom detta stor medial uppmärksamhet. Jag har alltid sett på denna uppmärksamhet med stor skepsis och inte så lite olust.
Olusten kommer sig av att hon av de flesta inte möttes med full respekt, som en värdig människa. Utan mer som en tokrolig och skojig liten maskot.
DET GODA SAMHÄLLET 