I novellen ”Hunden som inte skällde” visar Sherlock Holmes sin oslagbara detektivhjärna. Stjärnhästen Silverbläsen försvann plötsligt före ett viktigt löp – det heter ”löp” i galopp men ”lopp” i trav; glöm inte det när du går på Jägersro nästa gång – och hästens tränare hittades mördad. Det underliga var att ingenting hörts. Inte ens vakthunden hade skällt. Helt obegripligt, kort sagt. Men Holmes förstod varför hunden hållit tyst. Hästtjuven och mördaren hade varit någon som hunden gillade, nämligen hans ägare. Så var det problemet löst.

Svenska kyrkan är kanske den mest bigotta och förljugna av alla statsfinansierade rörelser vi har i Sverige. Så har det varit sedan Gustav Vasa nationaliserade den katolska kyrkan och därmed förvandlade den till ett villigt propagandaverktyg i sin egen tjänst. Efter nationaliseringen, varigenom alla präster blev statsanställda, hade kungen kraftfullast tänkbara indoktrineringsapparat, ty genom prästerskapet och dess söndagspredikningar, som nådde hela den svenska menigheten, kunde han tala rakt i örat på varenda svensk. I jämförelse med detta propagandamonopol är dagens konkurrensutsatta svenska statstelevision en svag och pipig röst.

Ursäkta att jag tjatar så mycket om mina åtta år på SIDA och UD men den tiden var mitt livs universitet. Det var där jag lärde mig hur vår tids vanligaste och mest framträdande organisationer fungerar, nämligen anslagsfinansierade myndigheter av olika slag, kort sagt den politikerstyrda offentliga apparaten (jodå, storföretag har många likartade drag, men där finns trots allt vinstmaximeringsprincipen som nyttig, korrigerande motkraft).

Jag har svårt att dela den entusiasm med vilken många samhällsbedömare indelar världen efter vad de kallar en höger- och vänsterskala och där inplacerar aktuella uppfattningar och värderingar. På det viset kanske de kommer fram till att alla som demonstrerar för Palestina tillhör vänstern och att alla som går på Dramaten med efterföljande supé, utom skådespelarna själva, är högeranhängare.

Min farbror Gunnar var under två decennier en högt aktad VD och styrelseordförande på Volvo. Ibland skrämde han slag på sina närmsta medarbetare. Därför sas det om honom på företaget att ”han var en jävel, men han var en fan”. En gång medan jag studerade vid Handelshögskolan, där man fick läsa tjocka böcker om ledarskap, frågade jag honom vilket som var hans hemliga recept att få företaget att prestera. Han tystnade och hummade lite som om han aldrig funderat på frågan. Sedan sa han att ”tja, det är väl piska och morot”. Det stämmer med vad olika levnadstecknare skrivit om honom. Han var generös med morötterna när han tyckte att det var befogat men drog sig inte för att använda piskan när det behövdes.

I radio hörde jag en person ge en skrämmande beskrivning av de fruktansvärda förhållanden som råder i flyktingläger i Menaområdet. Hygienen brister, det finns ingen infrastruktur, folk svälter för att UNHCR inte får pengar till mat från snåla länder som Sverige, det finns inte ens skola för barnen.

Att läsa antika grekiska filosofers funderingar om statsskicken och dessas inneboende karaktär och växlingar är både uppmuntrande och nedslående. (Jag bortser nu från det sannolika problem som ligger i att källorna består av flertusenåriga textfragment som måste pusslas ihop och tolkas av små grupper av experter som troligen inte ens är överens.) Det uppmuntrande är att man med lite fantasi känner igen sin egen tid och därför upplever sig förankrad i tillvaron med uråldriga rötter. Det nedslående är att de enkla observationer man själv gjort inte är så nydanande märkvärdiga som man inbillat sig utan i stället föråldrad filosofisk skåpmat.

Följande har jag, i varje fall på ett ungefär, sagt tidigare, men eftersom jag hela tiden stöter på den aktuella frågan kan jag lika gärna älta den en gång till. Frågan är som vanligt vem som har makten i Sverige.

Jag tillhör de pretentiösa typer som för att antyda djup bildning gärna slänger in referenser till framstående tänkare i texterna. Jag formulerar mig gärna så finurligt att oförsiktiga läsare kan tro att jag själv läst allt det där på originalspråk, till exempel forngrekiska. I själva verket har jag inte kommit i närheten av Platon utan bara i bästa fall tagit del av hans berättelser om exempelvis Sokrates i antologier på engelska som är avsedda för amerikanska universitetsstudenter och som troligen är resultatet av hundratals omskrivningar, kopieringar, tolkningar, redigeringar och förtydliganden sedan de skrevs för flera tusen år sedan.

Jag har ingen personlig erfarenhet av hur det är att leva i en diktatur, men en sak tror jag mig ha förstått, nämligen att diktaturer har en tendens att betrakta oppositionella medborgare som onda människor. I Sovjetunionen och DDR, det kommunistiska Östtyskland, ansågs regimkritiker vara en sorts illasinnade agenter för en ond fiende. Kritiker skulle utpekas och stämplas. Om kritiken blev stark kunde regimen anordna hatkampanjer mot de oppositionella. Under Stalins Moskvarättegångar på 1930-talet, då oppositionen utrotades rent fysiskt, illustrerades detta beteende i särskilt uppskruvad form. I Nordkorea pågår det fortfarande.

Häromdagen meddelades att den amerikanska myndighetsliknande organisationen Doge – Department of Government Efficiency – nu lagts ned åtta månader före sin ursprungligen utmätta tid. Doge, som leddes av Elon Musk och beskrevs som byråkratins motorsåg, var ett av Trumps mest excentriska och utsiktslösa projekt även om sådana som jag hänfördes av blotta visionen av en skrupelfritt målmedveten avbyråkratisering av den amerikanska staten under överinseende av bilden av en gullig hund. Elon Musk förklarade att han skulle konsolidera, vilket kan ha betytt ”lägga ned” eller möjligen ”slå samman”, 400 federala myndigheter så att det bara blev 99 stycken kvar.

Den här artikeln är mest för nördar, dels för sådana, om de existerar, som är intresserade av min framväxande teori om vårt samhälles grundkonstruktion, det vill säga ett mänskligt samfund byggt av beståndsdelarna politikervälde, välfärdsbyråkrater samt välfärdsklienter (plus vårt samhälles motsvarigheter till indiernas kastlösa, det vill säga allmänna självförsörjande skattebetalare), dels för sådana som, liksom jag, tycker det borde ingå i den demokratiska allmänbildningen att veta exempelvis hur många människor som lever på välfärdssystemet.