Det fanns en tid då politikerna ansåg att staten var en skicklig företagsägare och i den rollen kunde ha uppgifter som hanterades bättre än av privata intressen. Hotell-och restauranter (SARA), detaljhandel i form av apoteksmonopol och grossistverksamhet i Vin- och spritcentralen är exempel. Dit hörde också Investeringsbanken och PK-banken och Bilprovningen. Alla är nu avvecklade eller sålda eller konkurrensutsatta.
Kanske är denna krönika alltför beskäftig och besserwisser-betonad. I så fall kan du välja mellan att strunta i den och att ge mig en uppsträckning. Kanske bestämmer du dig för att göra bådadera. Mitt problem är att jag i alla inlägg om Iran-kriget, varav media och andra inlägg med rätta överflödar, inte blir klok på vilka krafter debattörerna anser strida mot varandra.
Du som bor i Stockholm och regelbundet åker buss eller t-bana med SL – hur ofta störs du av en gapskrattande Anita på 50+ som kollar TikTok-videos med högtalare och som tar noll hänsyn till sina medpassagerare? Jämt och ständigt om Stockholms Lokaltrafik, SL, får säga sitt. Nu hänger de nämligen ut etniska svenskar som störande i lokaltrafiken.
För att ett land eller grupp av länder som hamnat på deken ska kunna ta sig upp ur sin gyttjegrop krävs, enligt min forskning, det vill säga mina observationer och funderingar, en mental utveckling i tre faser.
Orden ”fake history” dök upp häromdan när jag lyssnade på en podcast med den amerikanske historikern och islamkritikern Raymond Ibrahim, och jag funderade över varför begreppet inte används oftare.
Det snarlika ”fake news” används ju i snart sagt varje politiskt samtal sedan 2016, och innebär i korthet att nyhetsmedia (som man borde kunna lita på) hittar på nyheter som inte finns. Allt för att vrida opinionen i en viss riktning.
När en svensk katolik förbereder sig för botens eller försoningens sakrament, det vill säga bikten, inleder han gärna med att i ensamhet rannsaka sitt samvete. Själv skulle jag nog skriva en kom ihåg-lista för att slippa springa tillbaka till prästen för att uppdatera mina bekännelser. Det är väl ungefär som när man kommer hem efter ett besök i ICA-butiken och upptäcker att man glömt dillen som man skulle ha till laxpuddingen.
Makthavare – kejsare, kungar, diktatorer, presidenter och premiärministrar – genom historien har avslutat sina ämbete på olika sätt. De dör av ålder (Stalin, Mao, Roosevelt, Gustav Vasa), mördas (Palme, Caesar, Kennedy, Lincoln), förlorar val (Biden), avsätts (Nixon – se nedan) eller deras ämbetstid går ut (Obama). Det finns få ledare genom historien som självvalt ger upp sin position utan politisk eller juridisk anledning. Den enda ledaren som jag kan tänka på är USA: s första president Georg Washington (1732 – 99) som efter sina åtta år valde att 1797 återgå till sin älskade farm utanför Washington BC (numera ett välbesökt museum som undertecknad besökt).
Efter en synnerligen ytlig undersökning, i huvudsak baserad på introspektion, har jag kommit fram till att vi svenskar fram till rätt nyligen var ett uppfostrande folk och att detta är förklaringen till den vånda vi nu genomlider, inte minst när det gäller invandringen.
Jag vacklar i analysen. Är det mest förbjudna att namnge och beskriva samhällshärskarna och deras metoder eller är det ännu värre att peka ut de mekanismer som skänker dem makten? Eller med andra ord: är den största fadäs man kan göra att visa hur landets öde hotas av politikerväldets egennyttiga vanstyre eller är det ännu mer otillåtet att peka på den bakomliggande sociala process som hela tiden kastar fram nya generationer av makthavare som inte kan underlåta att förvärra problemen, det vill säga demokratin?
Idag firar vi påskafton. Påskvädret är det klassiska: med blygrå himmel och stänk av snöblandat regn. Som det ska vara, med andra ord, i alla fall i den här delen av Sverige. Norrut, däremot (där sonen firar med sin andra familj) är det strålande sol, flera minusgrader och underbart skoterföre. Så olika kan det vara. Men påsk är det ju ändå, oavsett var och med vem man firar.
I Norge förknippas påsken med kriminalhistorier av olika slag. Det finns en väldigt speciell anledning till det – nämligen det lysande stilgrepp som förlagschefen Harald Grieg valde för annonsen för den nyutkomna boken ”Bergenstoget plyndret i natt!”. Annonsen placerades på förstasidan till Aftenposten och utformades precis som en sensationell nyhet och reaktionerna lät inte vänta på sig. Aftenposten blev nerringda av oroliga läsare som hade familj och vänner just på Bergen-tåget. Bättre reklam kan inte en kriminalroman få – och ett nytt ord var uppfunnet: påskekrim.
Eftersom påsken är en lång helg med (förhoppningsvis) mycket fritid att ta vara på tycker jag det är en utmärkt idé att anamma den norska traditionen. Här kommer därför tips på spännande påskekrim som finns att streama just nu:
Berättelsen om hur jag förstört ett helt land, som jag utgav exempelvis här, börjar bli ett av mina mest uppskattade verk ungefär som Evert Taubes Sjösalavals eller Frank Sinatras I did it my way. I förra veckan publicerade Frihetsnytt en lång intervju där jag muntligt repeterade budskapet. Jag tyckte det blev ganska bra. Jag begriper själv så oerhört väl när jag fått tillfälle att förklara mig i både ord och bild.
När public service skriver om påsken denna skärtorsdag gör de det med budskapet att den svenska påskkärring-traditionen trängts undan av Halloween. Numera klär inte barn ut sig till påskkärringar, får vi veta, utan utklädningen sker på hösten, i den nya svenska Halloweentraditionen. Men det är en sanning med (mycket markant) modifikation. Det skriver Helene Bergman på Kärringbloggen, där hon också berättar hur det ser ut i Göteborg där hon själv lever och verkar.
I balett finns fem grundpositioner. Den första är hälarna ihop med fotbladen lätt vinklade utåt och armarna rundade framför kroppen. Allt utgår från den första grundpositionen. Den som begriper detta kan snart dansa Svansjön.
Hustrun och jag har tillbringat en helg i Köpenhamn eftersom en av sönerna har flyttat dit från Malmö. Jag har vänner som på senare tid har sagt att Malmö är en trevlig stad. På min fråga om när de senast besökte Malmö blir svaret svävande. Det var nog längeseda. Mycket har hänt på senare år.
Välfärdssystemet är enligt min uppfattning den fasta punkt som definierar och dimensionerar den svenska politiken, samhällsopinionen, ekonomin, skilsmässofrekvensen, könsrollerna, integrationssträvandena, kort sagt allt. Om vi levat på femtonhundratalet så hade välfärdssystemet varit den ständigt närvarande Gud kring vilken allt svävade.
Även om jag inte vill framföra försvarsindustrin som ett ekonomiskt föredöme så tar Steven Jörsäter här upp ett mycket viktigt ämne nämligen betydelsen av den fria konkurrensen. Tanken att politiker och myndigheter skall styra konsumtionen genom artificiell prissättning är genomgående dömt att misslyckas.
Som examensprov borde varje ekonom tvingas skriva en uppsats om vad som skulle hända med vårt samhälle om tekniken löpte amok och gradvis tog över allt arbete från människan så att människan till slut inte hade någon roll i den samhälleliga produktionsprocessen. Många ekonomer har faktiskt gjort det, exempelvis klassikerna David Ricardo, Karl Marx, John Maynard Keynes och Joseph Schumpeter men även modernare tänkare som nobelpristagaren Daron Acemoglu och det bästsäljande universalgeniet Yuval Noah Hariri.
Hela den underliggande strategin när det gäller krigföring har ändrats, berättade en vän som arbetar i försvarsindustrin för mig häromdagen. Intill nyligen satsade man enorma summor på att utveckla de mest avancerade vapnen. Längst bort på den stegen finns kärnvapnen. Oerhört kraftfulla och förödande vapen som kostar ofattbara summor att utveckla. Men samtidigt är de urskillningslösa och politiskt för riskabla för att användas, tack och lov. Istället bygger man stridsflygplan som vårt eget Gripen för miljarder. Starka men mycket dyra. Det läggs också stora pengar på robotar (raketer) både för anfall och försvar och där de mest avancerade är de fruktade hypersoniska som ryssarna har tagit fram. Sådana kostar många miljoner kronor per styck att tillverka och förstås ännu mycket mer att utveckla.
Dagens Nyheter kan inte låta en dag gå utan att på ledar- och debattplats ge Donald J. Trump ett antal tjuvnyp. Igår antyddes det att presidenten inte är så petnoga med Vita Husets krigsrapporter ”så länge de levereras i versaler”. Tidningens andemening verkar vara att Trump bryr sig mer om vad folk tycker om kriget än om kriget självt: ”För presidenten är detta alldeles uppenbart främst en show.”
USA och Israels mål med anfallet mot Iran morgonen den 28 februari i år var att med en blitz åstadkomma regimskifte. Det lyckades inte.
Istället tycks målet har ändrats till att ”öppna” hormuzsundet. Ett problem som ironiskt nog inte fanns före anfallet.
Varenda år, pålitligare än ett brev på posten, kommer samma rubriker i nyhetsmedierna just denna söndag. ”Så påverkas du av sommartid” får vi veta, i olika mer eller mindre ödesmättade varianter. Allt för att skapa oro och obehag och för att underblåsa den envisa myten om hur otroligt dåligt vi alla mår av att klockan skjuts fram en timme.
Ja, just myten. För det är en myt. Det finns nämligen ytterst få belägg för att människor påverkas av att sommartid inträder.
Jag tror att det är fruktbart för förståelsen av det mänskliga samhället, vilket som helst, att se kopplingarna mellan makt och helighet. När nya makthavare i form av ridande mongolhorder först erövrar ett redan befolkat område kan de sprida skräck, men knappast någon vördnad. Men låt dem bara sitta i orubbat bo, självklart uppstagat med hjälp av täta och grymma avrättningar av uppstudsiga element ur ursprungsbefolkningen, så kommer tiden gradvis att skänka härskarna ett skimmer av helighet.
Det mesta är så komplicerat att man inte ens besvärar sig med att försöka förstå. Försök med räntans förändringar eller den ständigt förändrade tidsskillnaden mellan Stockholm och South Carolina, där min dotter bor, så får du se. Förutseende personer skaffar sig därför ibland tumregler som gäller på ett ungefär och som man normalt kan bära med sig hela livet.
Få saker är så lustfyllda som en cappuccino och en god bok på en uteservering de första varma vårdagarna. Efter att under hösten skrivit om farorna med den djupa staten och myndighetsaktivism kände jag att det var dags att damma av Oswald Spenglers klassiker Västerlandets undergång(Der Untergang des Abendlandes) utgivet i två delar 1918 och 1922. Boken är en civilisationskritisk studie som presenterar en cyklisk historiesyn där kulturer liknas vid levande organismer som föds, mognar och oundvikligen dör.
Det är en hederssak att själv skriva de texter man publicerar i sitt eget namn. Men om man anlitar en spökskrivare och erkänner sitt tilltag tror jag att hedern kan vara räddad. Sålunda är dagens krönika författad av den artificiella intelligensen Claude.com. Den tillkom gratis på några sekunder efter det att jag framfört följande begäran: ”Skriv en krönika i Patrik Engellaus stil. Hans krönikor finns på https://detgodasamhallet.com/”.
Västvärlden är just nu involverad i två krig som båda kan få ödesdigra konsekvenser för Europa. Ett krig mot Ryssland (via Ukraina) och ett krig mot Iran (via Israel). Både Ryssland och Iran är mäktiga stater som ägnat decennier åt att bygga en militär kapacitet, medan Europa under samma tid lagt sina resurser på klimatpolitik, mångkultur och olika samhällsexperiment.
Det välfärdsindustriella komplexet är ingen konspiration. Det finns inga osynliga, ondskefulla makthavare som sitter och drar i trådar eller skriver manus åt de synliga aktörerna. Komplexet består av en massa organisationer och människor som förenas av gemensamma föreställningar om att de gör goda gärningar för de svaga och utsatta i samhället och därför står på det godas sida. Vad som normalt inte framhålls med samma skärpa är att de gör sina goda gärningar för andras pengar och att det är andra som finansierar deras ofta respektabla försörjning och hyggliga liv. Ej heller brukar det påpekas att dessa goda krafter – vari en stor del av landets journalistkår ingår som en sorts prästerskap – i traditionell luthersk anda ägnar avsevärt engagemang åt att skuldbelägga den anständiga medelklass av skattebetalare som i sista hand står för fiolerna, ty om den betalande medelklassen inte vore skrämd till underkastelse skulle den för länge sedan ha börjat ifrågasätta fakturorna.
Vid grova våldsbrott fungerar rättsstatens institutioner i regel väl. Bevis prövas och processerna granskas noggrant. Men rättsstatens verkliga kvalitet prövas inte i de mest uppmärksammade fallen, utan i vardagen – i de mål som sällan når löpsedlarna.
Den som kommit i kontakt med mina krönikor några gånger har inte undgått att förstå att jag är väldigt förtjust i våra svenska traditioner. Mer än så – jag ser traditioner som en del av det som håller ihop ett land. Det ger oss en koppling bakåt, till de tidigare generationerna, samtidigt som det skapar trygghet, stolthet och stabilitet i samtiden. Som den här dagen, till exempel; våffeldagen. Som i all sin anspråkslöshet knyter an till generationers glädje över att våren äntligen gör sitt genomslag efter en lång, karg vinter.
