Häromdagen hamnade jag i en gradvis alltmer animerad middagsdiskussion. Sådana kan numera efter min erfarenhet handla om en av tre saker: 1. att invandringen är för stor (och verkar ha parkerat sig vid ungefär 120 000 nya uppehållstillstånd året), 2. att de kriminella inte fått läsa några böcker och just därför blivit kriminella, hör här bara vad som drabbade Lillemor, av dialekten i radion att döma boende i Bohuslän (jag ska inte säga att Lillemors  lättrogenhetet inför bedragaren hade något att göra med att Lillemor var uppfödd på en ö men kanske gjorde det saken värre att Lillemor var spelsugnare än de flesta och kunde inte låta bli att satsa 10 000 kronor när hon förlorat 100 kronor; det fattaruväl att inte kan vinna tillbaka pengarna om du inte satsar förklarade Oliver, Lillemors privata speltränare, samt 3. att samtalet ofelbart glider in på middagsgästernas tilltagande krämpor. Det senare kan man inte göra annat åt än att förklara sig själv odödlig och sedan fylla på sitt vita vin.

Den som vill ha osminkad information om hur det står till med den svenska offentliga sektorns ekonomi kan fråga min portugisiskafröken som bor i Rio de Janeiro. Hon har aldrig varit i Sverige och är därför obesmittad av den svenska diskurs enligt vilken alla offentliga, anslagsfinansierade verksamheter alltid har för lite pengar och därför alltid går på knäna.

Efter att klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari ”grillats” av SVT:s Anders Holmberg i ”30 minuter” får hon beröm på sociala medier. Kollegan Gulan Avci skriver på X:

”Hon är den skarpaste och mest pålästa Klimatministern Sverige någonsin haft, oavsett hur mycket Annika Strandhäll anstränger sig för att underminera Romina som minister.”

Djupsinniga människor har genom årtusendena ägnat mycket tid åt att försöka förstå saker – tänk bara på Platon och Darwin – utan att för den skull själv begripa något bättre (i varje fall inte Platon). Ändå händer det hela tiden saker och ting som må vara bra eller dåliga för mänsklighetens bekvämlighet men inte har ett dugg med Platon och andra djupingar att göra. Till exempel har mänskligheten i alla tider haft behov av effektiva stridsvagnar men det var först kring förra sekelskiftet som det lagom till första världskriget som det till mänsklighetens förvåning började tillverkas praktiskt användbara don. Hur gick det till?

När jag var fjorton år skickades jag på sommarlovet till Tyskland för att lära mig tyska. Det var en stark upplevelse. Tyskarna var inte alls sådana som jag hade förväntat mig. Jag visste att tyskarna hade startat ett världskrig och mördat flera miljoner människor i koncentrationsläger och jag förväntade mig att de skulle uppföra sig därefter. Men det gjorde de inte. Tyskarna visade sig vara ett vänligt, artigt och hjälpsamt folk.

Nu kryper ”medvetenhetens fnask” fram, som Jan Myrdal kallade dem.  Albert Bonniers Förlag har publicerat en erbarmligt dålig bok, med den övermaga titeln ”De hemliga breven”. Hemliga för vem och på vilket sätt? Undertiteln är rättvisande. ”Den politiska familjen och vardagens samtal”. Kärnan i boken är ett begränsat antal brev mellan Jan, Gunnar och Alva Myrdal som utgör 108 sidor av bokens 343 sidor.

Länge möttes Magdalena Anderssons förlöpningar med tystnad. Jag skrev upprepade gånger om henne under rubriken ”Sveriges obehagligaste politiker”, Första gången var 28/10 2022 då jag beskrev ett av hennes vanliga fula grepp för att komma åt motståndaren – och därmed förstöra debatten: ” I debatten visade hon däremot sitt verkliga jag. Efter det egna anförande utnyttjade hon sin rätt till avslutande replik, på vilken motståndaren inte kan svara, genom att hänsynslöst föra in obestyrkta, fula påhopp.”

En av de märkvärdigaste, mest vällyckade men samtidigt oslagbart kontraintuitiva insikterna som människan någonsin prövat på sig själv och sitt samhälle är tanken att de gemenskaper utvecklas bäst där ingen statlig myndighet ens försöker styra tingens ordning utan allt får förändras lite som det behagar enligt parollen laissez-faire som först formulerades av franska sjuttonhundratalsfilosofer men fick sitt internationella genombrott genom insatser av sådana som Adam Smith.

Dagens Nyheter har en krönikör som heter Alex Schulman som jag aldrig brytt mig om att läsa eftersom jag har haft… ja, fördomar mot honom. Men så läste jag en text (19 februari) och upptäckte att hans fördomar är mina. Liksom jag tycks han hela tiden söka efter tydligare sätt att formulera det förakt en vanlig människa måste känna inför samtidens enfald och bristande ansvarskänsla.