Många av de människor vars omdöme jag sätter allra högst har fel i en fundamental fråga, nämligen vilken som är den härskande klassen i Sverige. Jag tror att en korrekt uppfattning på denna punkt är nödvändig för förståelsen av vad som händer i nationen. Jag har en käpphäst som jag visserligen exercerat tidigare på denna manege men ändå inte tvekar att åter låta visa sina konster till den nytta det eventuellt kan ha.

Carl von Clausewitz (1780 – 1831) blev framstående preussisk tänkare, general och fint gift men tydligen inte särskilt uppmärksammad under sin livstid. Ett faktum som eventuellt har någon betydelse vid analysen av Clausewitz är att Google visar upp ett stort antal porträtt av vederbörande varav alla verkar vara kopior av ett enda original, något som jag tolkar som att hans världsvida berömmelse kom sent såväl i världshistorien som i hans eget liv, detta dels just för att hans tänkande var svårbegripligt, dels för att hans främsta verk, som hette just Vom Kriege, publicerades postumt. Men efter döden studerades han desto noggrannare av ambitiösa kadetter världen över; Eisenhower sägs regelbundet ha citerat honom.

”I valet mellan att försörja sig själva och att låta sig försörjas av andra föredrar de flesta det andra alternativet.” När jag någon gång kommer in på seriösa diskussioner om svensken och hans samhälle och framför denna tes, vilket inte sker så ofta eftersom det vilar en ständigt inandad förljugenhet i vår atmosfär, möts jag ofta av mothugg av innebörden att jag har en nedlåtande människosyn. Skulle jag själv välja socialen framför arbetsmarknaden, va?

Sverige är ett tryggt land. Jag har inte tänkt så mycket på vad trygghet betyder, det har för mig bara varit en del av bakgrundsbruset, ungefär som att solen går upp varje morgon och att man äter sill till midsommar. Jag har helt enkelt varit en trygg svensk.

En gång frågade jag Hans Majestät Konungen vilken av Sveriges kungar som var hans favorit. Han log och sa att det hade väl varit underligt om han inte av släktkärlek hade satt en Bernadotte på mest framstående plats, nämligen Karl XIV Johan, den förste av hans släktingar på Sveriges tron. Det hade jag inte tänkt på utan föreslog obelevat och utan respekt för majestätets redan så tydligt framförda mening i stället Gustaf III – som faktiskt är min favorit. (Han genomförde motsvarigheten till franska revolutionen och tog ifrån adeln dess privilegier och införde något som påminde om demokrati på några veckor.)

Få uttryck har blivit så uppmärksammade, stolt utslungade, men också förkättrade, som sentensen ”den osynliga handen”. Formuleringen myntades av Adam Smith, en av den ekonomiska liberalismens anfäder. Tanken är, ungefär, att företagaren vidtar sina mått och steg för egen vinning, men att detta genom en osynlig hands försorg omvandlas till fördelar och framgångar för andra, vilket inte alls var företagarens avsikt. Så här skrev Smith i sitt stora verk Wealth of Nations (1776):

Med anledning av de nu pågående tumulten vid de mest prestigeladdade amerikanska universiteten slogs jag av en banal observation som kanske inte har någon relevans. Vad kravallerna, som mest riktar sig mot Israels krigsmakt och landets premiärminister Netanyahu egentligen handlar om, är inte lätt att veta. Judiska tänkare som jag känner menar att en permanent pyrande antisemitism som fram till nu har hållits i schack av den västerländska civilisationen plötsligt förlorat sina hämningar och väller fram som en hänsynslöst straffande eld.

Den som ger sig i kast med filosofin, särskilt den del som handlar om samhällenas organisation, får räkna med att bli besviken ty här finns inga fasta regler och allmänt acceptera sanningar som håller över tiden. Till exempel är jag själv bekymrad över begreppet ”illiberal demokrati” och bekymrad betyder här inte nödvändigtvis att jag skulle ligga sömnlös över företeelsens existens utan bara – inte så bara! – att jag inte vet hur den illiberala demokratin är konstruerad.

År 1909 beslöts att inkomstspärrarna till andrakammarvalet skulle tas bort så att alla män fick rösträtt. Vid andrakammarvalet år 1921 hade även kvinnorna fått rösträtt. Den plan, där kampen om det ekonomiska överskottet utspelades, var därmed helt förändrad.