Den nya rikspolischefen Petra Lundh beskrevs av många som enormt kompetent vid tillträdandet. Jag är benägen att hålla med.
Jag menar; ingen företrädare för polisen har väl kunnat framföra de gamla vanliga klyschorna så känslosamt och uttrycksfullt som hon. När hon rabblar ur sig ”Helt fruktansvärt, oacceptabelt, råhet totalt utan empati, skola och socialtjänst, alla måste hjälpa till, vi klarar inte detta själva!” och annan gammal skåpmat går hon verkligen genom rutan.
För ett antal årtionden sedan jobbade jag med så kallat u-landsbistånd, ett begrepp som numera verkar föråldrat eftersom det inte längre heter u-länder utan Global Syd och eftersom hela föreställningen om att vi svenskar, som ej ens kan hålla mycket ordning på vårt eget land, skulle kunna bringa reda, fred och BNP-tillväxt samt stävja korruptionen i exempelvis afrikanska samhällen där till och med erfarna kolonialister såsom engelsmän och fransmän på det hela taget gått bet.
Nu är det dags igen. 1 maj är kommen och med den de röda fanorna som vajar på gator och torg när socialdemokrater och kommunister marscherar i takt på samma sätt som kommunisterna i det forna Sovjet och i diktaturen Kina. ”Upp till kamp” gastar de uppfordrande – men mot vad?
Om du har råkat googla på en kommuns hemsida har du säkert sett att de flesta kommuner idag har uttalade visioner om hur framtiden ska bli. Orden är vackra och illustrationerna är ännu vackrare men om man synar det hela lite mer noga inser man snart att visionerna är både substanslösa och oansvariga.
”Valborgsmässoafton på Skansen. Man får 20 minuter och sedan ska det firas med Arabisk musik!”
Så skriver en användare på sociala medieplattformen X efter sitt besök på Skansens valborgsfirande. Musiken framfördes av Tarraband, ett Malmöbaserat band med en sångerska som sjunger på arabiska och som bland annat har turnerat i Hamasstyrda Gaza.
Du kanske tror att det här är någon sorts ideologisk propaganda, men det är det inte. Det här är solid, vetenskaplig sociologi eller statskunskap eller något annat stabilt och vederhäftigt akademiskt ämne i den genren. Nationalekonomi, kanske.
Från Ekot 21 april:
”Nära hälften av de migranter som har högskoleutbildning i Europa är överkvalificerade för de jobb de har. Sverige kommer på femte plats i en rankning av 22 länder och regioner i Europa som har svårast att ge högutbildade migranter jobb.”
I boken Sverige och svenskarne eller från slott till koja. Minnen från en flerårig vistelse i Sverige (1893) skildrar amerikanen William W. Thomas Jr. (1839-1927) Sverige och svenskarna.
Författaren tituleras ”Amerikas förenta staters envoyé och extraordinarie och ministre plénipotentiaire i Sverige och Norge”.
För många år sedan såg jag en film av Luis Buñuel som hette Mordängeln. Den handlade om ett elegant party i något spansktalande land. Knorren var att folk aldrig gick hem. Efter några dagar uppstod svält, skäggstubb och slagsmål, men ingen lämnade huset. Räddningstjänst och polis fylkades utanför, men ingen gick in. Det fanns inga hinder för ett normalt avslutande av kalaset, men det skedde inte. Lokal, omotiverade och obegriplig handlingsförlamning hade uppstått.
Feministen och poeten Hanna Lilja skriver på sociala medieplattformen X att den ifrågasatta attacken i Gubbängen är det värsta terrordådet i modern tid. Kritiken är massiv: ”Värre än Drottninggatan där fem personer DOG?” skriver en användare.
På sociala medier går diskussionerna varma om huruvida attacken i Gubbängen verkligen var en nazistattack, som Expo påstår, eller om det hela är ett påhitt eller något som orkestrerats av dem själva. Och även om det givetvis finns all anledning att förmoda att ett politiskt möte med kommunistiska förtecken mycket väl kan få oönskad påhälsning av våldsbenägna nazister så finns det lika stor anledning att fråga sig om man verkligen kan lita på Expo.
Det finns, påstår jag, ingen civilisation före vår som inte varit vidskeplig, en del av dem så obehagliga och grovt skrockfulla att de i vårt land inte fått gå lösa. Tänk till exempel på de latinamerikanska indianerna som ordnade glada fester som slutade med att en eller flera festdeltagare åts upp av de andra gästerna. Föreställ dig att midsommarkalaset avslutas med en vickning på nygrillat människokött.
Diskussionen om attacken i Gubbängen fortsätter. Nu visar det sig att vänstertidningen ETC skrev om attacken klockan 03.00 på morgonen före attacken.
Efter det som beskrivs en nazistattack i Gubbängen nyligen ifrågasätter nu allt fler om det verkligen var nazister som begick attacken – eller om det var en attack iscensatt av den autonoma vänstern.
Nyligen skrev jag en text (Buset bestämmer) som hänvisade till det för alla välkända: att den offentliga miljön har erövrats av aggressiva, dominanta ungdomar med invandrarbakgrund.
Själv anser jag att mina kunskaper i engelska språket är synnerligen tillfredsställande – vore jag min lärare skulle jag troligen ge mig vitsord i spannet Laudatur till Magna cum laude approbatur – men trots det anser jag att det är för många hallåpersoner och återkommande intervjuobjekt som sluddrar på internet varför jag har vaskat fram en egen favoritlista över folk på YouTube som är ovanliga på det sättet att de kan uttala sig begripligt om det fullskaliga kriget i Ukraina. Detta är just nu ett mer aktuellt ämne än vanligt med tanke på att USA i förra veckan lovade Ukraina sextio miljarder dollar, Storbritannien en halv miljard pund och övriga Nato-länder tills vidare okända belopp.
Svaret är ja. Om man sen tror på deras verksamhet och förmåga – eller alls anser att de behövs – är en annan sak. För några år sedan träffade jag faktiskt en av katolska kyrkans mest erfarna och ansedda exorcister, F Jeremy Davies från Westminsters katolska stift i London. Det var ett intressant och oförglömligt möte.
Vänsterpartiets riksdagsledamot Lorena Delgado Varas har vid upprepade tillfällen burit palestinasjal i riksdagen, trots att det strider mot klädkoden. Det tänker hon fortsätta med, basunerar hon nu ut i rikstäckande nyhetsmedier.
Jag är villig att tro allt ont om ryssar, i vilket fall som helst om Putin och den övriga ryska staten. Till exempel är jag benägen att lita på information i en tillför- och pålitlig kvalitetstidning som Dagens Nyheter (25 april) att Ryssland inför EU-valet i juni sprider desinformation och ägnar sig åt ”dold påverkan”. Allt eftersom valet närmar sig blir det värre. Nu har det gått så långt att EU:s krishanteringsmekanism IPCR behövt aktiveras vilket är närapå, förstår man, en sorts stabsläge som bara intas under särskilt jobbiga omständigheter såsom pandemin och flyktingkrisen.
Många kvinnojourer och skyddade boenden får nu stänga. Orsaken är, enligt Rapportredaktionen, en ny kritiserad lag.
Kritiserad av vem? undrar jag.
Kommunerna har genom sitt veto sagt nej till byggen av vindkraftsparker för i genomsnitt 72 procent av ansökningarna åren 2020-2023, enligt Rapport den 23 april, och vill ha kompensation för miljöförstörelsen i form av den fastighetsskatt som anläggningarna betalar till staten.
Både unik, vacker och beboelig miljö är alltså nu till salu. För destruktiva, anskrämliga och värdelösa vindkraftverk som inte gör någon nytta alls för elförsörjningen utan enbart skapar ett instabilt energisystem, äventyrar säker elleverans och på ett ohjälpligt sätt inte bara förfular miljön utan orsakar stora störningar för både människor och djur.
Den skotske 1700-talsekonomen Adam Smith skrev två särskilt uppmärksammade böcker. En av dem var Teorin om de moraliska känslorna och den andra var Om folkens välstånd. Dessa världsberömda böcker var lättlästa (vilket nog berodde på att Smith författade dem innan fackekonomerna blivit ett avskiljt skrå bland tänkarna som bara skrev för varandra). Böckerna köptes av högskolestudenterna för att tio till femton sidor – de som handlar om Den osynliga handen – skulle komma på tentan. Texten skummades av tentanden och placerades därefter, troligen för evärdelig tid, på undanskymd plats i hans bokhylla.
S-märkta diakonen Anna Ardin sprider bilder på sociala medier där den moderate politikern och opinionsbildaren Hanif Bali klumpas ihop med Hitler.
Artikeln bygger på en systematisk genomläsning av Stieg Trenters samtliga 26 kriminalromaner skrivna mellan 1943 med Ingen kan hejda döden och 1967 med Rosenkavaljeren som skrevs färdig av hustrun Ulla Trenter (endast tre sidor förelåg färdiga när Stieg dog). Från och med romanen Docka till Samarkand (1959 ) var Stieg gift med Ulla. ”Vid skrivmaskinen Ulla Trenter” stod de på försättsbladet i alla romaner efter 1959. Stieg dikterade och Ulla skrev texten på maskin. Hur stor inverkan hon kom att få på Stiegs romaner har diskuterats. Vi lämnar dock den frågan därhän. Ullas egna romaner efter Stiegs död har aldrig fått samma genomslag.
När jag gick i lågstadiet fick jag viss utbildning i vet och etikett av klassföreståndarinnan Laura Laura som kom från Norrland och därför visste att uppföra sig mot samer som på den tiden inte kallades så utan i stället betecknades med det skamliga l-rdet som inte ens Laura hade insett blivit förgripligt och därför oanvändbart; att mäta l-folkets skallar med särskilda instrument samt att fråga dem hur många renar de hade var också skamligt, det hade Laura begripit.
Partiet Nyans vill ta bort terrorstämpeln från Hamas. ”Oförsvarbart” säger terrorforskaren Magnus Ranstorp.
För ett par månader sedan infördes vistelseförbud i vissa utsatta stadsdelar och förorter, bland annat i Rågsveds centrum söder om Stockholms innerstad. Toppen, tycker invånarna, men Diskrimineringsombudsmannen Lars Arrhenius är bekymrad. Han menar att vistelseförbud är – ”diskriminerande”.
Och visst, det är det ju på sätt och vis. Mot kriminella. Men varför DO värnar dessa element mer än vanligt, skötsamt folk vet bara han själv.
Man vet inte om hjältar som Jesus och Sokrates någonsin existerat, men man vet att berättelserna om deras liv har haft avsevärt inflytande på mänskligheten och historien. Beskrivningarna av personernas livsöden är märkvärdigt lika. Vardera gav de människorna något oändligt värdefullt och för detta blev de båda två avrättade. Kanske finns en sensmoral.
På amerikanska universitet uppmanar nu stora studentgrupper Hamas att döda israeliska soldater. Utvecklingen går snabbt och västvärlden har inte hängt med.
Vi har många underliga kristna representanter i det här landet. Svenskkyrkliga prästen Anna Karin Hammar är en sådan – sedan den 7 oktober har hennes Facebookflöde formligen svämmat över inte bara av Israelhat utan också av uppenbart antisemitiska inlägg, något som jag tidigare sktivit om här. En annan är socialdemokraten Anna Ardin.
DET GODA SAMHÄLLET 