Att nationalekonomin är en banal vetenskap som ändå väcker många kloka människors nyfikenhet och debattlust insåg jag till min förvåning när jag började studera ekonomi vid Handelshögskolan. Att exempelvis Marx och Keynes teorier kunde uppmuntra till polemik och till och med grälsjuka eftersom vad som stod på spel inte bara gällde vilken samhällstolkning som var mest verklighetstrogen utan dessutom – och så mycket viktigare! – om kapitalet eller staten skulle kontrollera ekonomin.

För några dagar sedan dog nobelpristagaren i ekonomi Daniel Kahneman som år 2002 upphöjts till kretsen av oförgängliga tänkare för att han skrivit några böcker som sedan tycks ha gjort succé som flygplatslitteratur. Jag vet varför. Det beror på att unga företagsanställda vill skryta med att de läst eller i varje fall äger en nobelpristagarbok från vilken de hämtat en eller flera observationer varmed de räknar med att imponera på kollegorna.

Jimmie Åkesson har, tydligen med tillräckligt eftertryck för att folk skulle fatta att han var rejält sur, förklarat att han tycker särskilt illa om sådana självgoda finborgare som inte i eget namn vågat invända mot invandringen utan överlåtit det grovjobbet på sverigedemokraterna för att det inte skulle stänka någon nazistskit på finborgarna.

Ofta hamnar jag i belägenheter som jag dock har utvecklat metoder att i någon mån avhjälpa. Belägenheten kan vara den besvärande omständigheten att jag står inför något jag inte begriper, till exempel solelliptikan eller El Libertador Bolivars äventyr i trakterna av Peru och Venezuela vid 1800-talets början. Min främsta metod är att söka svar hos Google eller hos någon lärd bekant. I nödfall, som när det gäller dagens ämne, har jag varit tvungen att tänka själv vilket är ett otillförlitligt knep om än överlägset det där med att fråga vänkretsen.

Mina ord kan verka skrytsamma men du kan alltid avfärda mina tankar med en fräsning och dra slutsatsen att fågelhjärnor som jag inte behöver tas på allvar. Men jag anser att jag är den ende som ser klarsynt på 1974 år regeringsform som i år fyller femtio år.

Det började med att telefonbolaget hörde av sig mailledes och ville ha 3 076 kronor för ett samtal till Afghanistan. Men så puckad var jag inte eftersom det inte skulle falla mig in att ringa till Mellanöstern och sitta och tiga några timmar på farsi. Uppriktigt sagt hade det kanske till och med enklare att söka en kontakt i Kabul än att få till ett meningsfullt samtal med telefonbolaget vilket beror på att min identitet är mångtydig för bolaget. Man kunde tro att ett telefonbolag lättast skulle känna igen en kund på telefonnumret men så är det inte ty en kund kan vara av både person- och företagstyp.

Om man vet vad en person har för uppfattning i en viss fråga kan man ofta förutse vad vederbörande tycker i en annan, till synes orelaterad, fråga. Om jag upptäcker att Nisse oroar sig för klimathotet så satsar jag lugnt en hundring på att han är positiv till migration trots att klimat- och invandringsfrågorna inte har något med varandra att göra. Om träffar jag någon som liksom jag själv oroar sig för migrationens konsekvenser kan jag vara ganska säker på att hon inte är djurrättsaktivist. Hur kan det komma sig att värderingarna klustrar sig på ett så förutsägbart vis (om de nu gör det, den saken är inte bevisad, det bara känns så)?

Min pappa brukade formulera en gåta som lät så här: Vad är det som alla vill bli, men ingen vill vara? Rätt svar är ”gammal”.

Även jag har komponerat en gåta. Svaret är inte lika uppenbart som min pappas, men det kan ändå behöva övervägas. Gåtan: Vad är det som alla vill ha, men ingen vill ta hand om? Svaret: Barn.

Du kanske tror att det här är någon sorts ideologisk propaganda, men det är det inte. Det här är solid, vetenskaplig sociologi eller statskunskap eller något annat stabilt och vederhäftigt akademiskt ämne i den genren. Nationalekonomi, kanske.