Jag vet inte om föreställningen om västerlandets skamkänslor är vedertagen, men jag tror det. Åtminstone är den uppenbar för mig. Idag läste jag i tidningen att några hundra kannibalskallar ska skickas tillbaka till Söderhavet från Karolinska Institutet som förvarat dem efter det att någon upptäcktsresande snott dem för 150 år sedan. Hela föreställningen lyser av skam. Hur kunde vi västerlänningar vara så ondskefulla att vi inte bara tvingade dem att jobba i gruvor och på sockerplantager, utan dessutom stal deras kranier?

Som svenskar är vi vana vid att vara bäst och göra rättast i alla frågor där det (som Olof Palme lär ha sagt om Alva Myrdal) gäller att ”sjunga med änglarna” och få någon av Sverige finansierad ideell organisation att vitsorda vår internationella särställning. Vi är snällast mot djuren och har den lägsta barnadödligheten och slår andra länder i fråga om friheter utom friheten att aga sina barn.

Som så många andra snåla pensionärer snokar jag hellre i mina egna hyllor på jakt efter något läsbart än jag köper dyra böcker i affärer. Bibliotek är det inte tal om ty de flesta böcker tröttnar jag på och glömmer i någon vrå i stället för att återlämna till kommunen. Förresten är jag rimligt säker på att hyllböckerna går att läsa eftersom jag tydligen gjort det tidigare utan att kassera dem.

Till skillnad från mig har du troligen djupa kunskaper i nationalekonomi vilket gör att du med dödsföraktet hos en mexikansk klippdykare kan kasta dig in i en debattartikel av finansministern om nationens ekonomiska tillstånd och sedan, som grädde på moset, mumla något insiktsfullt om att jodå, föralldel, så kan man nog lite förenklat se det hela, varmed du antyder att din egen analys är åtskilliga snäpp skarpare.  

När ett nidingsdåd som det i Skärholmen för några dagar sedan inträffar, då den trettionioårige pappan Mikael Janicki (bilden) inför den tolvårige sonen blev så illa skjuten av gängkriminella barn att han strax avled av skadorna, reagerar det officiella Sverige på ett inövat sätt. Det handlar om att snabbt och övertygande manifestera sorg och deltagande, till exempel att partiledarna, i varje fall om de befinner sig i Stockholmstrakten, släpper vad de har för händer och låter sig transporteras till mordplatsen för att under lämplig tid delta i den allmänna sorgsenheten bland de representanter för allmänheten och de lokalboende som hunnit fram för att tända ljus och medverka i sorgearbetet.

Häromdagen blev en trettionioårig pappa ihjälskjuten inför sin tolvårige son i en gångtunnel i Skärholmen. Med rutinmässig säkerhet vidtog Sverige de anbefallda och intränade åtgärderna som gick ut på att situationen nu återigen under en sorgeperiod blivit outhärdlig (fast man, som det visade sig också denna gång, inte ville pröva några otestade metoder mot den våldsamma brottsligheten.)

För några dagar sedan publicerade ledarskribenten Erik Helmerson en (låst och ganska elak men angelägen) artikel om Folklistan där han bland annat jämställer listans valda ombud med ett antal oregerliga rättshaverister i en bostadsrättsförening.

Själv tror jag som sagt att det finns en koppling mellan staten och klimatindustrin. Med klimatindustrin menar jag hela den apparat av människor, institutioner, lagar och andra regler som under de senaste decennierna byggts på tesen att människans utsläpp i atmosfären av framför allt koldioxid hotar att höja jordens temperatur på ett för människan skadligt sätt. Ingen vet säkert om denna filosofiska grund på vilken klimatindustrin vilar är långsiktigt hållbar men det spelar ingen roll för industrins utveckling. Det räcker med att tillräckligt ekonomiskt välförsedda intressen tills vidare oroar sig tillräckligt för att sätta av resurser för systemets underhåll – vilket framför allt betyder ersättning för personal – och vidare utbyggnad.