Marcus Birro
Ovanför mitt skrivbord i min lilla lägenhet här i Stockholm hänger den vackraste tavlan jag känner.
Det är Dan Andersson-priset som jag tilldelades 2007. Motiveringen förpliktigar onekligen: “För att han med mörk kraft och stingande vrede, men även med känslighet och humor använder ordet i sin motståndskamp mot likriktning, oförståelse och kulturell förflackning – han är en ung självlärd språkkonstnär som idag med självklarhet går de stigar Dan Andersson en gång vandrade”.
När jag tilldelades priset visste få vem jag var. På flera sätt är jag tillbaka där jag var då.







