På valdagen 1976 reste jag till Guinea-Bissau för att tillträda min befattning som chargé-d´affaires vid den ännu inte byggda svenska ambassaden tillika min egen biståndsattaché. Jag visst inte att jag stod inför ett av mitt livs mest danande och gagneliga erfarenheter.

Erfarenheten var att saker och ting inte fungerade som man hade räknat med. Till en början trodde jag det var olyckliga tillfälligheter när det i veckor inte fanns toalettpapper att köpa i staden, när folk kom två timmar för sent till möten eller inte alls, när resväskan som skulle med planet till Lissabon i stället skickades någon annan stans och aldrig återfanns.

Med jämna mellanrum hör man politiker, inte minst statsminister Stefan Löfven, uttala satser som ”vi ska sätta människorna i arbete” och ”vi ska dra igång ekonomin efter coronakrisen”. Tankefiguren är att ekonomin är som en avstängd motorgräsklippare och att Löfven ska dra i startsnöret för att få igång motorn. Det är för många en tilltalande föreställning eftersom den kan skänka oss den trygga förtröstan att politiker har verktyg att lösa svåra problem som annars kunde bli besvärande. Den stora frågan är om regeringen verkligen besitter sådana förmågor. Jag tror inte det.

Igår skrev jag en sak som kanske bygger på en allvarlig historisk felbedömning. Jag skrev om de tre strategier som mänskligheten använder för att tillgodogöra sig sin nästas pengar, nämligen stöld, försäljning av varor och tjänster samt moralisk utpressning. Så här skrev jag om den moraliska utpressningen:

Den tredje strategin har mänskligheten inte kommit på förrän i modern tid. Den går ut på moralisk utpressning. I Sverige uppträder den i form av anklagelser om bristande anständighet hos alla som inte tycker att det är häftigt att betala skatt för att försörja offren för olika förtryckande strukturer som den sociala forskningen hela tiden uppdagar. Hur långt denna moraliska utpressning kan gå vet vi inte men jag tror den kan gå hur långt som helst. Bara man kan få folk att skämmas går det alltid att klämma ur dem lite mer.

Igår morse gjorde jag tre alldagliga observationer som kanske hänger ihop på något vis.

Den första observationen är att USA nu tydligare än någonsin visar sitt kulturella ledarskap över världen. Att världens folk entusiastiskt traskat i amerikanska ledband i varje fall sedan andra världskriget är uppenbart. Det kallas för amerikansk kulturimperialism och den är, till skillnad från den politiska kolonialismen, frivilligt vald av de underkuvade. Detta val är inte konstigt ty de koncept som USA haft att erbjuda världen har varit attraktiva saker: spännande filmer, hamburgare, datorer, världens bästa utbildning, Coca-Cola, drömmar om framgång, en ständig vilja till uppkäftig nydaning.

Upprorsliknande perioder med demonstrationer, hatiska kravaller och omfattande skadegörelse återkommer i mänsklighetens historia. Finns det något gemensamt mellan exempelvis det tidiga nittonhundratalets europeiska försök att åstadkomma en socialistisk revolution med dito övertagande av staten och dagens amerikanska oroligheter?

Jag tror att det finns ett slags krångligt släktskap även om det krävs en hel del konstruktion för att se likheterna.