Jag tillhör den, som det känns, växande skara radioapparatsinnehavare som inte lyssnar på statsradions sommarpratare och som nästan skryter med denna avhållsamhet. Med det menar jag inte att alla statsradiopratare skulle vara dåliga, ty så är det inte, men inslaget av politiskt korrekta och värdegrundmässigt inställsamma tänkare är så stort att risken för att jag ska bli på dåligt humör om jag lyssnar är långt större än chansen att jag ska bli glatt förvånad över motsatsen.

Efter skjutningen i Visättra, där två barn sköts i benen, kommer nu nya rop på ett mer jämlikt samhälle. Det är nämligen klyftorna som är orsaken till att människor väljer en kriminell livsstil, i vilken det ingår att skjuta mot både andra kriminella och mot vanligt hederligt folk. I alla fall om man får tro goda människor på vänsterkanten, som nu vänder ut och in på sig själva för att försöka skylla skjutningarna på dig och mig. Inte ens när två barn blir beskjutna, då de är ute och leker på sin gård en sommarkväll, kan dessa aktivister släppa sitt jolmiga daltande med kriminella.

Ju mer jag förstår vad kultur betyder – eller tror att jag förstår – desto mer upprörd och föraktfull blir jag av Mona Sahlins ord till ett turkiskt ungdomsförbund:

Jag tror att det är lite det som gör många svenskar så avundsjuka på invandrargrupper. Ni har en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop er. Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana ”töntiga” saker.

Sverige är ett lustigt land. Våra tre, på det hela taget sammansmälta, statsmakter gör allt för att förminska och förneka vår historia. Särskilt impopulär är förstås kungahistorien. Det är bara en massa årtal och en massa kungar, brukar det heta, och varför skulle våra yngre generationer behöva veta något om dem? Om något så är vår kungahistoria en belastning som helst ska sopas under mattan – det har faktiskt förekommit förslag från vänster att förflytta kungastatyerna ur det offentliga rummet.

Bitte Assarmo är på goda grunder upprörd över att den sommarpratande polisen Nadime Ghazale (bilden) med ursprung i Libanon anser att vita, infödda svenska män har fått allt gratis beviljat i det svenska samhället eftersom de till sin natur är inkvoterade i det svenska systemet medan sådana som han själv har fått kämpa för varje ynka framgång. Vita, svenska män är helt enkelt medfött privilegierade vilket är skäl nog att ge alla andra särskilda förmåner.

Häromdagen fick jag ett mejl med en dom i ett brottmål från en erfaren och beprövad kriminalkommissarie. Den dom som han skickade föll i Stockholms tingsrätt för någon vecka sedan. Det är inte något särskilt med domen, det är så här de brukar se ut. Den dömde har, efter mängdrabatt och villkorlig frigivning, kommit undan med knappt en tredjedel av den strafftid som skulle kunna utkrävas, om brottsbalken hade tillämpats på ett strängare sätt. 

Sedan åtminstone fem år tillbaka har sjukvårdens varit svenska folkets viktigaste fråga enligt Novus. Politikerna har varit fullt medvetna om detta och ändå inte lyckats något annat åt sjukvården än att följa sina instinkter och plocka fram ett antal miljarder kronor (av dina och mina pengar) för att strö över verksamheten. Det har inte fått några mätbara effekter.

Jag är nog en smula långsint i vissa fall, för jag kan faktiskt inte släppa den sommarpratande polisen Nadim Ghazale. ”Är du vit, svensk, straight och man – då är du redan inkvoterad. Grattis, du fick den enklaste vägen.” Det är så kränkande mot svenska vita män, och mot hela det svenska samhället, att det borde rendera ett mycket allvarligt samtal med högsta polischefen. Istället hyllas Nadim Ghazale för sina grova och lögnaktiga generaliseringar.

Stort tack till SVT för Rebecca Randhawa i Aktuellt (15/7 2021). En värdig efterträdare till Ann-Britt Pettersson som alltid förhöll sig neutral. Och fortfarande gör när hon kallas in vid katastrofer. Inga glittrande ögon, inga skälmska ögonkast, inget flörtande genom rutan och inget koketteri. Inga rynkade ögonbryn eller bekymrade och sorgsna miner som förmedlar till oss vad nyhetsläsaren har för egna åsikter om de nyheter hon förmedlar och hur de påverkar hennes eget mående.

Moderaten Lars Beckman får ”skarp kritik” (det är vad det brukar kallas när socialdemokratiska högdjur som Annika Strandhäll och ett fåtal andra likasinnade skriver arga inlägg på sociala medier ) för att han sagt att det var vita män som byggde Sverige. Så får man inte säga idag. Trots att det är sant. Naturligtvis var det vita män som byggde Sverige, om än inte ensamma utan tillsammans med vita kvinnor.

Vem ser vårt existentiella lidande? Vem intresserar sig för vad som händer i Sverige med människor som ser sitt land förändras till oigenkännlighet? Vem försöker förstå hur det är att inte länge känna sig hemma i sitt eget land? Hur det är att få höra att ens identitet tillhör alla som kommer hit? Hur det är att förväntas acceptera att den värld vi föddes i och som vi trodde vi skulle få leva i inte längre ska få finnas? (Får vi finnas? Får vi ha ett eget hem?) Det existentiella lidandet är ett reellt lidande. Och det handlar inte om ”hat” eller ”rädsla”. Det handlar om sorg och förtvivlan.

Under ockupationen i Danmark strejkade polisen inför nya, hårda tyska krav. Därefter internerades också den danska polisen. Brottsligheten ökade markant. 

Helt nyligen ansåg politiker i USA att befolkningen själv skulle ta hand om polisiära problem, eftersom polisen, ansåg man, hade visat sig vara skadlig för gemene man, till exempel för den svarte Floyd. Brottsligheten steg förstås.