Mitt lunchsällskap sa att det inte är klokt att folk kan försvara Putin som ju är en brutal diktator och tycker att han ska ha rätt att göra vad han vill – även med militärt våld – inom det forna Sovjetunionens territorium, ta över hela Ukraina till exempel.

Visst, svarade jag, men han känner sig trängd och det går att förstå. Han betraktar Sovjetunionens kollaps som en geopolitisk katastrof. Sedan dess har han gång på gång fått försäkringar från USA och Nato att väst inte ska expandera in över det maktvakuum som därmed uppstod.

Ledarskribenten Erik Helmerson i Dagens Nyheter skrev på trettondagen en väl hopkommen men enligt min mening överdrivet och kanske farligt sangvinisk (betyder sorglös och obekymrad) text om stöket på bibliotek. Han säger, ungefär, att två motsatta men allvarligt menade uppfattningar har bott i den svenska debattens själ sedan 43 år tillbaka.

Med stämningar menar jag i det här fallet i samhället grasserande mentala tillstånd som påverkar stora eller små delar av befolkningen. Min banala tes är att dessa stämningar, som avgör hur folk beter sig och därför hur samhället utvecklas, inte alls behöver vara rationella i bemärkelsen förmögna att identifiera fungerande lösningar. Människor tenderar att då och då fångas av en stormvind som inte alls hjälper dem utan i stället kanske förvärrar deras belägenhet. Det är rimligtvis ett grundproblem för demokratin.

Vi håller oss med många klichéartade, slappa och svårförståeliga begrepp, till exempel just ”Sveriges integrationsförmåga”. Vi ojar oss över att den kompetensen är för dålig och ger oss därmed själva ett pisk eftersom undertexten är att det på något sätt är Sveriges, alltså även mitt, fel att många, troligen de flesta, invandrare väljer att inte byta kultur eller åtminstone greja ett jobb som låter dem försörja sig och betala skatt.

Med jämna mellanrum, år efter år, får medborgarna veta att deras skattefinansierade statliga och kommunala serviceproducerande organisationer som lever på politikernas budgetanslag, till exempel landstingsregionernas sjukhus, blir allt mindre effektiva eftersom apparaterna själva sväller upp av tilltagande byråkrati när de får mer pengar. Den 16 januari har Svenska Dagbladet upptäckt ett nytt exempel på denna järnlag: ”Trots personalbrist – byråkratin ökar i vården. Två av tre nyanställningar i Region Stockholm är administratörer, handläggare eller chefer”.

När det är krig mellan två länder brukar det sluta med att den ena sidan vinner. Förlorarens nederlag brukar, såvitt jag vet, inte komma plötsligt utan över en viss tid så att vederbörande kan anpassa sig till situationen, bita i det sura äpplet och förbereda sig på att hissa vit flagg och i övrigt börja tänka på stilleståndsförhandlingar. Bara mycket enfaldiga och sturska förlorare vägrar att läsa handskriften på väggen för att i stället envist fortsätta kampen till det totala nederlaget. De behöver förresten inte vara enfaldiga och sturska. Det räcker med att de är fanatiska och ideologiskt förblindade eller besatta av någon tro enligt vilken ett totalt fiasko är mer ärofullt än en mer fredlig kapitulation inför vinnaren. (Enligt Esaias Tegnér var Karl XII sådan:

Han kunde icke vika,
blott falla kunde han.)

Häromdagen skrev jag i Lenins efterföljd att kapitalister som kollektiv är alldeles för giriga för att försvara det system – kapitalismen – varpå de bygger sina framgångar. Lenin underströk detta genom sin hånfulla förmodan att de sista kapitalisterna skulle slåss om att få sälja de rep i vilka man skulle hänga dem. En viktig fråga som jag inte tänker försöka besvara just nu är vem som ska sköta kapitalismens systemförsvar om inte kapitalisterna själva gör det. En preliminär gissning är att den uppgiften faller på envar, det vill säga på dig och mig, som är skarpsynta nog att inse vilket slags social ordning som är bäst på att lägga livet till rätta för de flesta som vill anstränga sig lite.

Jag tror knappt det är någon av alla de motsägelsefulla uppfattningar i aktuella frågor som idag grasserar i våra samhällen för vilka man inte kan hitta åtminstone någon påstått vetenskaplig bevisning. Folk tycker olika och det har de väl alltid gjort men det som skiljer vår tid från tidigare epoker är att nu ska allt tyckande bevisas vetenskapligt och därmed har en ny nisch uppstått för vetenskapen, nämligen att bevisa saker. Och då, verkar det, utför vetenskapen noggrant sin uppgift. Det är inte bara Greta Thunberg som säger att vi måste lita på vetenskapen och lägger fram tjocka avhandlingar som bevis. Hennes motståndare gör samma sak med lika starka belägg. Överallt förklarar vetenskapen motsatser för sanningar. Man behöver inte leta länge på nätet för att hitta solid vetenskaplig bekräftelse både på att munskydd är nödvändiga för att begränsa smittspridningen och att de är värdelösa i kampen mot coronat.

Lenin sa att de sista kapitalisterna kommer att slåss om att få tillverka de rep med vilka de ska hängas ty sådan är deras hejdlösa girighet. Det ligger mycket i det för den enskilde företagarens personliga mål är att tjäna pengar, inte att värna om det system, kapitalismen, som möjliggör för en företagare att i bästa fall bli rejält förmögen (plus allt det andra om ökad allmän levnadsstandard och jobb som skapas). De flesta företagare ägnar knappt en tanke åt hoten mot den framgångsrika och mycket sofistikerade sociala ordning som förenar marknadsekonomi, mänskliga friheter (jag menar sådant som yttrandefrihet, äganderätt och näringsfrihet, inte bostadsbidrag), rättsstat plus, nästan viktigast av allt, goda och allmänt hållna utvecklingsfrämjande värderingar såsom hederlighet, flit, ansvarskänsla och så vidare.

För åtta år sedan startade jag den här bloggen för att jag är en skeptisk och misstänksam person. Jag tvivlar ofta på allmänt hållna sanningar. Till exempel betvivlade jag de påstådda ryska ubåtskränkningarna i Stockholms skärgård för några årtionden sedan. Sedan jag under några år studerat u-landsbiståndet inifrån tappade jag tron på att verksamheten gör någon nytta, i varje fall för de bistådda. Därifrån var det inte långt till att ifrågasätta den inhemska motsvarigheten, alltså socialhjälpen. Jag kunde inte ens arbeta upp den påbjudna indignationen över president Trump.

Om det mot förmodan bland alla de högt bildade och begåvade personer som läser denna blogg finns någon som inte känner till begreppet flagellant kan Wikipedia erbjuda upplysning:

Flagellanter (av latinets flagellare, gissla) kallades medlemmarna av vissa medeltida brödraskap som trodde sig genom kroppens gisslande kunna förvärva syndaförlåtelse. De uppträdde för första gången i Perugia 1260 och spred sig snabbt över hela Europa.

Flagellantismen är enligt min mening svaret på den fråga som en av de högt bildade och begåvade läsarna ställt till mig. Frågan lyder som följer:

Steven Jörsäter skrev nyss en tänkvärd artikel om den grad av uppskattning som det officiella Sverige riktar mot fyra distinkt olika om än delvis överlappande sociala grupper, nämligen antivaxare, minoriteteter (till exempel sexuella avvikare), klimataktivister och invandringsivrare.

Under de senaste två åren har jag skrivit något tjogtal texter om coronat. Entusiastiskt och självkritiskt började jag nyss leta upp dessa krönikor för att jämföra med dagens facit i frågan om hur coronat bör bekämpas. Det har hänt en del. Två års tidigare i världshistorien troligen oöverträffade medicinsk forskning har genomförts, åtskilliga vacciner har tagits fram på nästan försumbar tid. Det finns hur mycket statistik och erfarenheter som helst. Mänskligheten har i denna fråga samlat på sig medicinsk kunskap som aldrig förr.

Jag menar att jag hela livet tagit kurser i kritiska vithets- och rasstudier både genom att läsa hyllmeter efter hyllmeter av forsknings- och debattlitteratur i dithörande saker och genom att tillbringa minst tio år av mitt yrkesliv med att inom biståndssvängen iaktta min egen vita kultur konfrontera så kallade rasifierade kulturer. Hela frågan är så känslig att ömhudade personer flyr undan i raketfart när den närmar sig. Det är en måhända förståelig men feg och djupt olycklig utväg eftersom den mänskliga kunskapen och förståelsen aldrig kan utvecklas om folk inte törs prata med varandra.

The Wall Street Journal har ofta klargörande artiklar. Häromdagen publicerades en redogörelse av John F. Cogan från Hoover Institution vid Stanford för det amerikanska välfärdsindustriella komplexets utveckling. För mig känns det som att ha hittat Rosetta-stenen (som upptäcktes år 1799 under Napoleons fälttåg i Egypten och gjorde det möjligt att tolka hieroglyferna eftersom stenen innehöll samma text på grekiska). Cogans diagram ovan visar de federala amerikanska välfärdsutgifterna som andel av BNP sedan 1950 samt tillika för militärutgifterna och alla andra federala utgifter ihopklumpade.

Häromdagen fick jag ett brev från en läsare som satte fingret på en sak som många observerat men inte alla formulerat:

Jag råkade igår lyssna på Sveriges Radio om hur polisen och det sociala tar hand om minderåriga brottslingar/snattare/småkriminella. En hel del har uppenbarligen förändrats. 

En vän påpekade att allt det där som politiker kallar för utmaningar, till exempel utanförskapet, gängkriminaliteten och de allt sämre skolresultaten, inte borde kallas för utmaningar eftersom de beror på bakomliggande orsaker som inte alls låter sig påverkas av sådana motåtgärder som politikerna brukar komma med, det vill säga nya miljardskyfflingar och fler förbud. De verkliga utmaningarna, sa han, är två potentiellt mycket skadliga åsiktsriktningar eller ideologier.

Jaså, sa jag, vilka är de?

Nu har jag i två dagar pekat på några av centraliseringens faror (jo, jag vet att det ibland är bra, till och med nödvändigt, med centralisering, men nu handlar det inte om sådana situationer). Tjänstepersoner såsom lärare och bibliotekarier som tidigare hade avsevärd auktoritet i sina yrkesroller har under senare decennier i ökande grad utsatts för uppifrånstyrning från exempelvis Skolinspektionen. I min tidigare karriär som organisationskonsult stötte jag ofta på sådant inom den offentliga sektorn. Jag har kunnat konstatera vad som brukar hända när man – till exempel jag i egenskap av organisationskonsult – ska försöka vända en sådan olycklig trend.

Jag blev så tagen av vad jag skrev igår att jag ska säga det igen fast i annat perspektiv. Budskapet grundades på en förmodan att det kan bli svårt för regeringen att förverkliga sitt planerade tillträdesförbud till biblioteken för stökiga och störande element. Vi får se hur det går. Den nya lagen ska börja gälla den första juli.

För snart sju år sedan började Paulina Neuding skriva varnande artiklar om stök på svenska bibliotek. Ungdomsgäng och utslagna hängde där för att det var lugnt och bekvämt och för att de kunde föra rejält med busliv inklusive narkotikahandel och sexbrott utan att någon hindrade dem. De anställda, ofta kvinnliga, bibliotekarierna vågade inte ingripa. Resultatet blev att biblioteken ofta inte kunde fungera som de lugna oaser för bildning och förkovran som de tidigare gjort.

Brottsförebyggande rådet gjorde en undersökning där bland annat följande framkom:

Ibland tar mig det rena förnuftet ut på hiskliga turer trots att all min goda uppfostran och utbildning spjärnar emot så mycket de orkar. När det rena förnuftet – en uppfinning av filosofen Immanuel Kant (bilden) som jag just nu har lust att ta ut på exercis – är på det humöret kan vad som helst hända. Häromdagen rök demokratin.

I sällskap med några ungdomar hamnade jag i en diskussion om yttrandefriheten. De hade hört talas om att yttrandefriheten var något fint som skulle värnas men de var inte så säkra på att de höll med. Snarast ville de hävda motsatsen eftersom de hade egna erfarenheter av hur mycket onödigt och till och med våldsamt bråk det kan bli om folk, särskilt om de är berusade, får släppa sina hämningar och framföra vad som helst som faller dem in. Det kan sluta med slagsmål, kravaller och massmord, kanske till och med krig om det vill sig illa.

Ekonomiska krascher i världsskala förekommer ganska ofta. Själv kan du säkert komma på tre eller fyra stycken sedan du började räkna dem. Nu har vi ytterligare en bubbla som dagligen pumpas upp med offentliga medel vilket leder till att tillgångsvärden, läs fastigheter och aktier, hela tiden stiger i pris.

Nu har jag kommit på ett nytt argument för personval (till skillnad från listval), kanske det bästa argumentet av alla.

Om du ska köpa en vara, till exempel en Mercedes-Benz C-Klass Kombi eller en iPhone 13 Pro 5G, så bryr du dig inte så mycket om vem som skruvat ihop grejorna eller ens vad producentens verkställande direktör, CEO alltså, heter. Du får den standardprodukt som du valt och betalt för och om du åkt på ett måndagsexemplar som inte funkar efter förväntan så kan du vara ganska säker på att leverantören byter ut eller på annat vis försätter produkten i önskat skick.

Dr Angelique Coetzee (bilden), ordförande i Sydafrikas medicinska förening, är den läkare som i slutet av november anses ha upptäckt covidvarianten Omikron. Hon säger att hon är förvånad över hur mycket uppmärksamhet Omikron fått med tanke på hur ofarlig denna variant är även om den förefaller mer smittsam än andra varianter. Behandlingen är ”ganska enkel” säger hon:

Västerlandets livserfarenhet sedan andra världskrigets slut har i stort sett varit att vi utsatts för många faror som aldrig förverkligats i något påtagligt obehag. I hela mitt liv har jag hört att vi skulle gå under på grund av överbefolkning, skogsdöd, ozonhål, löntagarfonder, kärnvapenkrig, brist på alla slags resurser, peak oil till exempel, samt förstås kapitalismens sammanbrott på grund av dess inre motsägelser som leder till profitkvotens fall och därmed till depression.

Den demokratiske Senatorn Joe Manchin (bilden) från den amerikanska delstaten West Virginia håller på att vända upp och ner på politiken i USA genom att stoppa president Bidens Build Back Better Act. I senaten står det 50 lika mellan demokrater och republikaner vilket innebär att den demokratiska vicepresident Kamala Harris får utslagsröst. Om nu inte en demokrat hoppar av från partilinjen och röstar med republikanerna vilket alltså skett.