På senare år har jag i någon mån lärt känna Gunnar Sandelin som är en återkommande skribent på DGS. Gunnar blev herostratiskt ryktbar för några år sedan när han tillsammans med professor Karl-Olof Arnstberg hade publicerat en bok med statistik om invandringen. Ur djupet av Sveriges PK-istiska själ växte då ett illavarslande muller mot dessa två missanpassade särlingar som ledde till att de på det hela taget förlorade sina försörjningsmöjligheter och blev illa tålda av folk som följer den ortodoxa läran i invandringsfrågor. De fick knappt köpa en annonsplats för sin bok i Dagens Nyheter.

Att miljöpartiet numera aldrig tycks komma ens i närheten av fyraprocentsspärren inför höstens val är troligtvis ingen tillfällighet utan ett resultat av att konsekvenserna av dess politik börjar bli plågsamt uppenbara för medborgarna. Den nya skepsisen mot det gröna budskapet finns för övrigt inte bara i Sverige utan sprider sig överallt där folk behöver köra bil och värma sina bostäder.

Medlem i Nato, alltså. Bör Sverige bli medlem i försvarsalliansen eller inte, det är den stora frågan.

Det har varit en stor fråga sedan 1949, när organisationen bildades och den har under snart 75 år besvarats med ett lojt nej. Men nu har frågan, på grunder som åtminstone för mig är diffusa, blivit rykande aktuell och tycks preliminärt besvaras med ”kanske, om Finland vill”.

Att Sverige under tre kvarts sekel valt att hålla sig utanför är lätt att förklara även utan geopolitiskt filosoferanden om att Finland, som redan var finlandiserat till lydnad av Sovjetunionen, skulle bli ännu hårdare pressat av ryssarna om Nato redan stod skjutklart på Gotland.

Häromdagen skrev jag en lätt euforisk text om att det vore tur för oss (svenskar, till exempel) om Ukraina vann kriget ty då skulle Ryssland vara så bortgjort att risken för ett vidare ryskt angrepp på Natoländer som Estland – och därmed indirekt Sverige – vore som bortblåst. Jag fick en del mothugg.

Karl Marx hade en förenklad men användbar idé – skam den som tänker illa därom ty det är just förenklingen som skapar användbarheten – om att det är klasskampen som driver historien. Han reducerade historien till en kamp mellan två mot varandra fientliga lag, till exempel kapitalister mot proletärer under hans egen epok. Petimätrar kunde lätt lassa upp fakta som vederlade denna tolkning, såsom exempelvis att det fanns stora grupper av bönder och hantverkare som inte så lätt kunde inordnas i schemat, men det spelade ingen roll ty urkraften i Marx tänkande härrörde från den verklighetsuppfattning som människor nog haft i alla tider, nämligen att samhället består av dem däruppe och dem därnere, av överklass och underklass.

Med hjälp av all den kreativitet man förmår mobilisera skulle man kanske kunna tänka ut en ännu mer skadlig politik, nationellt och internationellt, än den som västerlandet nu bedriver. Den skadliga politiken står på tre stadiga pelare. De mest skyldiga länderna är, tror jag, USA och Sverige, USA för att det är arrogant och impulsivt, Sverige för att det är oreflekterat trosvisst och självförhärligande.

Knappt någon, i varje fall inte jag, hade trott att Putin skulle göra allvar av sina hotelser att invadera Ukraina. Men det gjorde han.

Knappt någon hade förväntat sig att ukrainarna skulle stå upprätt efter bara några dagars stryk av Putin. Men det gjorde de.

Nu har det gått nästan tre veckor. En sak verkar uppenbar trots att man knappt vågar lita på någon information: ryssarna förlorar gradvis sin moral och stridsvilja medan ukrainarna för var dag blir allt självsäkrare. Ryska soldater i den långa kolonnen påstås ha sålt drivmedel från sina tanks till ukrainska bilister medan Zelenskyj inhöstar internationell beundran för sin kaxiga attityd att be om vapen till sitt krig i stället för hjälp att fly från landet.

För snart fyrtio år sedan myntade jag begreppet Politikerväldet som benämning på en sorts statsskick som logiskt växer ur demokratin när demokratin blivit varm i kläderna och dess representanter – politikerna – oavsett parti sluter leden och bildar en härskande klass. Politiker i bemärkelsen valda ombud för medborgarna uppstod förstås redan i och med demokratins genombrott men de tidiga politikerna var just ombud för olika intressegrupper och hade därför mer gemensamt med sina väljare än med kollegorna från andra partier. Politikerväldet – i den nya mening som jag ville ge konceptet – uppstår när banden mellan de olika ledande politikerna oavsett parti i Riksdagen blir starkare dessas knytningar till respektive väljarbas.

Det är som om Ukrainakriget släppt fram en våg av undertryckt klarsyn över Sverige. Folk som hållit sitt skarpsinne tillbaka av risk för repressalier kan börja andas ut. Andra som för länge sedan tagit bladet från munnen kan nu uttala sig med större självsäkerhet. Så här skrev Inger Enkvist häromdagen under den uppfordrande rubriken ”Dags att inse allvaret”:  

Det är inte alls så kul att vara en sådan som fått för sig att han ska snoka i samhällets skrymslen och i bästa fall få klorna i något upprörande. Det kallas att ha Argus-ögon efter den grekiske jätten med samma namn. Argus hade hundra ögon varav bara hälften sov åt gången och därför slapp inga skandaler undan hans uppmärksamhet.

Det blev ett problem för Zeus som sin vana trogen hade blivit kär i en vacker kvinna, en grekisk prästinna, alltså en människa, som han förvandlat till en ko för att han skulle kunna nå passionens högsta fröjder. Men om Argus, som upptäckte allt, kom på äktenskapsbrottet skulle han informera Zeus svartsjuka maka Hera. Den risken ville inte Zeus utsätta sig för så han bad Hermes – han som också hette Mercurius och hade vingar på sandalerna – att spela för Argus tills jätten somnade med alla ögonen. Då högg Hermes huvudet av Argus och Zeus kunde riskfritt genomföra den lidelsefulla akten med kossan.

Om två jämna fotbollslag spelar mot varandra och det ena vill vinna men inte det andra så vinner det som vill vinna. Med det vill jag poängtera att psykologiska förhållanden är viktiga, ofta avgörande när grupper av människor står mot varandra.

Inte minst gäller detta förstås i krig. Jag kan ha blivit förvirrad av propaganda och falska nyheter men jag har fått uppfattningen att det psykologiska har särskild betydelse i det pågående rysk-ukrainska kriget. Den bild jag har är att de ryska soldaterna helst vill åka hem medan ukrainarna är upptända av en lidelsefull stridslust som till och med verkar på avstånd så att utrikesukrainare reser hem för att kunna vara med och slåss (vilket förstås inte betyder att ukrainarna kommer att vinna).

Du kanske undrar varför jag skriver till Dig när jag kanske inte tror att Du finns. Men jag har läst boken om Dig. Du verkar vilja människorna väl. I varje fall straffar Du oss ganska ordentligt när Du ser oss vandra villovägar. Jag tänker till exempel på den där gången när Du så blev rasande över vår ondska att du skickade en enorm översvämning som tog död på praktiskt taget alla människor och djur utom den där Gubben Noak som Bellman sedermera förevigade i en sång.

Nu ska jag framföra några nya inopportuna synpunkter.

I praktiskt taget alla samhällen utom nittonhundratalets västerländska har det funnits massor med tjänare av olika slag, hembiträden, chaufförer, drängar, trädgårdsmästare, tvätterskor och så vidare. De av oss som i modern tid har fått uppleva kulturer utanför den västerländska har sett att man där – utom kanske i de forna kommunistländerna – tagit det som en självklar sak att en normal medelklassfamilj har ett antal tjänare med olika uppgifter i hemmet.

Föreställningen att strutsen stoppar huvudet i sanden för att gömma sig är enligt herr Google felaktig. Det kan jag tro. Strutsar kan nog inte vara så dumma. Det kan bara människor. Men människorna stoppar inte huvudet i sanden för att gömma sig utan för att slippa utsätta sina sinnen för intryck av verkligheten.

Det grasserar för mycket önsketänkande för min smak, både i allmänhet och kanske i synnerhet i krigstider. Till exempel drömmer en uppburen DN-journalist, vars namn jag inte ska nämna eftersom han bara är en i mängden, om ett lämpligt straff för diktatorn Putin eftersom Putin är så ond, ond. Måtte det gå honom som andra tyranner, till exempel så här:

Den westfaliska freden som ingicks år 1648 gjorde slut på det trettioåriga kriget och introducerade en ny doktrin i relationerna mellan länder nämligen föreställningen att länder har en okränkbar rätt till suveränitet. Suveränitet betyder att länderna oberoende av alla mätbara kvaliteter, till exempel storlek, folkmängd, naturresurser och så vidare, har en sorts existensrätt som är lika stor för alla länder. Westfaliska freden stipulerade således ett slags värdegrund för nationer som påminner om vår tids svenska statliga värdegrund för människor som säger att alla människor är lika. Tanken var att de länder som skrev på fredstraktatet, som tog fem år att utforma och består av 128 paragrafer, för all framtid skulle respektera andra länders suveränitet och därför inte kriga mer.

Nu har jag haft fel så många gånger att jag är nöjd att kunna pigga upp mig med ett glatt budskap. Du kan själv kontrollera mina uppgifter genom ett enkelt gastrologiskt experiment. Instruktioner följer.

I valet mellan demokrati och diktatur väljer jag nästan alltid demokrati. Jo, det kan finnas undantag, till exempel när general Pinochet i Chile tillfälligt tog över kommandot från den folkvalde socialisten Allende. Annars hade Chile nog varit ett Kuba eller ett Venezuela vid det här laget.

Kriget mellan Ryssland och Ukraina är rimligtvis inte bra för någon. De första dagarna trodde man – jag i alla fall – att det låg en möjlig uppsida för Putin i att snabbt få Ukraina att ge sig för att han skulle framstå som Moder Rysslands oövervinnerlige härskare. Sedan skulle han i lugn och ro, fast under västs protestvrål, kunna ge sig på övriga randstater såsom de baltiska för att tvinga bort utländska militärer. Det var nog det som var meningen från början, åtminstone att döma av hans ofta framförda geopolitiska uttalanden under de senaste decennierna.

Världen uppför sig inte som man hade vant sig och man gör därför hela tiden felaktiga bedömningar. Själv hade jag aldrig trott att Ryssland skulle invadera Ukraina, i varje fall inte på så bred front. Och när Ryssland faktiskt invaderade så trodde jag att Ukraina skulle bli en lätt match för de ryska stridskrafterna. Så där fick jag fel igen.

Den 18 februari 1943 höll Joseph Goebbels sitt kanske mest prisade tal. Det hette ”Det totala kriget är det kortaste kriget”. Bakgrunden var att Nazityskland nyligen lidit två avgörande förluster. Slaget vid el-Alamein förlorades den 11 november 1942 och den andra februari 1943 hade fältmarskalk Paulus kapitulerat vid Stalingrad.

Coronakommissionens slutrapport kom häromdagen. Regeringen får kritik för att ha gett Folkhälsomyndigheten alltför stort inflytande i början av pandemin. Regeringen skulle ha bestämt mer själv. Ha! Hallengren?

Men det är inte detta som särskilt stör mig. Det som stör mig är att man återigen ser exempel på bristande kompetens från myndigheters sida. En del av inkompetensen beror nog på politiskt korrekt inställsamhet och fjäsk för politiker men jag blir alltmer övertygad om att det till största delen handlar om slarv, hafs, sjabbel och vårdslöshet. Svenska ämbetsmän består av naturliga skäl alltmer av människor som i skolor och på universitet vant sig att det är större att tänka fritt än att tänka rätt, folk som inte lärt sig att respektera ens elementa som det sunda förnuftet och språkläran.

Eftersom ingen förutom möjligen Putin själv vet vad han har för planer känns det angeläget att spekulera i varje fall något litet vad framtiden kan bära i sitt sköte för Sverige. Att Putin kan komma att kasta lystna blickar Gotland är ganska naturligt. Putin har flera gånger sagt att han vill återställa de gränser Europa hade före Sovjetunionens fall och även om han inte menat detta på allvar så finns risken. De gamla sovjetstater han helst vill lägga händerna på är förutom Ukraina, där jobbet möjligtvis redan verkar klart, de baltiska länderna. De baltiska staterna var sovjetväldets pärlor. Om höga officerare hade tur vid pensioneringen kunde de få förflyttning till Estland. Dessutom är Estland, Lettland och Litauen de mest västvänliga av sovjetstaterna och just därför kanske Putin skulle gilla att ockupera dem för att få tyst på dem. Med det vill jag säga att Baltikum kanske ligger näst på tur efter Ukraina.

Lennart Bengtsson skickar ibland ut relevanta observationer som är så självklara att man skäms över att inte själv ha uppmärksammat dem. Exempelvis skrev han nyligen följande:

I sport och idrott är det fortfarande OK att vara duktig och svenska folket glädjer sig idag över alla de fina prestationerna i vinterolympiaden i Peking (Beijing).

Varför låter man inte tävlingsandan sprida sig till fler områden – även till sådan som dagens förhärskande PK-anda vill sätta stopp för, som till exempel att få vara duktig i skolan?

Statsminister Andersson sa häromdagen – apropå ett eventuellt tillflöde av ukrainska krigsflyktingar – att Sverige hade gjort sitt när det gäller storskaligt flyktingmottagande. Hon tänkte på jättevågen av migranter från Mellanöstern 2015. Nu får andra länder ta över stafetten sa hon ungefär.

Många människor undrar hur det kommer sig att framstående näringslivspersoner så engagerat bejakar den gröna omställningen. Vi har ju vant oss vid att näringslivet består av kapitalister som vill göra vinster vilket går på tvärs mot hela hållbarhetstänkandet som liksom alla politiskt korrekta idéer går ut på att politiken ska bestämma saker som aldrig skulle uppstå av sig själva, till exempel idén att vissa människor mår bra av att i unga år få statens hjälp att med hormoner, kirurgi och psykhjälp byta kön. Motsägelsen är att kapitalismen går ut på att producera sådant som folk vill betala för vilket endast i ringa mån gäller för hållbarhetsgrejor ty annars hade det inte behövts någon politik för att säkerställa förverkligandet av det gröna samhället.

Så sent som i måndags kunde man tro att ett tillfälligt lugn skulle ersätta den febriga diplomatiska verksamheten kring Ukrainafrågan ty i söndags hade Macron lovande telefonsamtal med både Putin, två gånger, och Biden där parterna överenskom att utrikesministrarna Lavrov och Blinken skulle träffas kommande torsdag och sedan fick man se. Men lugnet räckte bara några timmar för sedan slängde Putin in en burk olja i brasan genom att först säga sig överväga att erkänna de ryskvänliga separatistområdena Luhansk och Donetsk som självständiga stater och strax därefter faktiskt göra det. Jag kan tänka mig olika tolkningar. Men först en repetition av spelordningen. (Om det blir några ministersamtal på torsdag förefaller oklart.)

Sedan 1990, efter Sovjetunionens sammanbrott, har Nato fått ett antal nya östeuropeiska medlemmar som gränsar eller nästan gränsar till Ryssland (de rostfärgade länderna på kartan från The Wall Street Journal).

Statsministern verkar ha bestämt att höstens val till stor del ska handla om skolan. Hon räknar med att nå framgångar genom att driva en ”offensiv” mot ”marknadsskolan” och att ”ta tillbaka den demokratiska kontrollen”. Ansatsen kan säkert tilltala sådana som blir avundsjuka på nyrika kapitalister – vem blir inte det? – men den är irrelevant för den som är intresserad av att skolan blir bättre. Förklaringen till att några blivit rika på sina skolor är ju i allmänhet att de lyckats få många elever för att elevernas föräldrar föreställer sig att resultatet blir bra just i de skolorna. Jo, jag vet, det kan delvis bero på glädjebetyg och på att bara helsvenska elever släppts in.