Av alla de sätt på vilka ett samhälle kan välja att organisera sin strävan att utveckla kunskap tror jag att den svenska modellen tillhör de minst löftesrika. Sverige anordnar vetenskaplig utveckling ungefär som Stalin arrangerade bokutgivning i Sovjetunionen. Där var alla författare anslutna till ett författarförbund vars ledning, således de förnämsta författarna, beslöt vilka av kollegornas manus som skulle få ges ut på landets enda bokförlag som också kontrollerades av de förnämsta författarna. Man kan lätt föreställa sig vad en sådan ordning fick för konsekvenser. Som strävsam ung författare gällde det att hålla tungan rätt i munnen när man formulerade sig så att det inte slapp ut några politiskt inkorrekta ordvändningar. Dessutom var det antagligen nödvändigt att svassa för de författare som satt i betydelsefulla positioner med rätt att välja ut dem som skulle få sina alster förlagda.

Den demokratiske Senatorn Joe Manchin (bilden) från den amerikanska delstaten West Virginia håller på att vända upp och ner på politiken i USA genom att stoppa president Bidens Build Back Better Act. I senaten står det 50 lika mellan demokrater och republikaner vilket innebär att den demokratiska vicepresident Kamala Harris får utslagsröst. Om nu inte en demokrat hoppar av från partilinjen och röstar med republikanerna vilket alltså skett.

Ett av de teman som brukar pigga upp min portugisiskalärarinna i Rio de Janeiro är att det bor två själar i den svenska staten, nämligen dels det ursprungligen manliga våldsmonopolet byggt efter förebild av monstret Leviatan hos Thomas Hobbes, dels den fortfarande kvinnodominerande socialtjänsten. Läderlappen mot Prussiluskan om du så vill.

Det var nog för ett halvsekel sedan – eller kanske ännu längre tillbaka – som jag insåg att när journalister tycks skälla på och avslöja politiker så är det i själva verket motsatsen man iakttar. En smålandstidning hade ett stort reportage med början på förstasidan där kommunalrådet anklagades för att nonchalera att Elsa, 82, som bodde ensam i skogen, inte fick någon mat. Elsa kunde inte ta sig till handelsboden för all snön. ”Elsa, 82, svälter. Vad gör kommunalrådet?” var den anklagande rubriken.

Som vanligt är samtiden ovanligt utsatt för oroväckande geopolitiska störningar. Kina rustar upp för att eventuellt hota Taiwan med en invasion eller för att skrämma Taiwan att ge sig för kinesisk överhöghet som i Hongkong. Putin har skickat 150 000 soldater (90 000 enligt andra källor) mot Ukraina för att understryka att han ogillar tanken på en Nato-anslutning. Iranierna jobbar på med sin atombomb vilket israelerna aldrig kommer att låta gå till fullbordan. Det ser kort sagt mörkt ut. Det kan eskalera till krig både här och där.

Förr i tiden, när vi oroade oss för intrång i den svenska skärgården av sovjetiska ubåtar, särskilt miniubåtar, kunde man notera ett intressant avvikande beteende hos svenska militärer, särskilt flottister, när det talades om ubåtsjakt. De sade inte ubåtsjakt utan ubåtsjákt, alltså med akut accent och tonvikten på sista stavelsen. Jag förstod så småningom att detta oväntade uttal inte var något dialektalt till exempel kommet av att all personal i krigsflottan skulle ha härstammat från Karlskrona och att blekingeborna i den trakten talade så. I stället stod man här, övertygade jag mig så småningom om, inför en halvt medveten viljeakt hos en samhällelig subgrupp, nämligen folk i svenska flottan, att markera sin identitet på ett så diskret sätt att det knappt noterades av andra än dem själva. Frimurarna lär bruka ett liknande men ännu mer välutvecklat system för hemliga sociala signaler.

Med viss självövervinnelse – eftersom skriften är nästan 500 sidor lång och kommer igång först mot slutet – har jag läst Göran Rosenbergs bok om överrabbinen i Sverige Marcus Ehrenpreis (1869 – 1951; bilden). Överrabbin är ungefär som ärkebiskop för judar. Ehrenpreis var, förstår man av Rosenbergs bok, en framträdande judisk intellektuell, boksamlare, författare, församlingsledare och predikant. Han talade ett stort antal språk och var djupt inblandad i den europeiska politiken i judiska frågor. Han förtjänade enligt Rosenberg inte mycket av det ansvar för Sveriges mot judar snåla flyktingpolitik under krigsåren som man sedermera velat pådyvla honom.

Det har länge förvånat mig att Sverige har en utrikespolitik. Vi vill ju inget. Och även om vi hade velat något så hade vi saknat kraft att påverka de utrikes förhållandena. De utrikes förhållandena är svårare att påverka än de inrikes förhållandena och vi står hjälplösa inför åtskilliga inrikes förhållanden. Trots detta anser försvarsminister Peter Hultqvist att vi tillsammans med baltiska länder ska träna krig i Ukraina mot 100 000 ryska soldater. Sverige som inte ens kan få bukt på några gäng ungdomsbrottslingar ska reta upp världens tredje starkaste militärmakt.

Det finns en utbredd föreställning – några skulle säga myt – om att den svenska ursprungsbefolkningen enligt 1950 års modell genom migrationen gradvis håller på att bytas ut mot folk som härstammar från 1950 års ursprungsbefolkning i exempelvis Irak och Somalia. De räkneövningar som anhängarna av denna teori, till exempel Kyösti Tarvainen, för fram som belägg för sina farhågor går, vad jag kan se, inte att enkelt avfärda bara för att man ogillar dem (vilket många gör; det är bara att googla för att se protesterna).

Som jag fattar det finns du för att uppmärksamma och motarbeta hotet om rasism. Du ”stöttar”, står det på din hemsida, dem som ”utgör demokratins ryggrad” så att de blir bättre på att möta hotet.

Jag en av dem som utgör demokratins ryggrad. Emellertid vill jag inför dig bekänna att jag på senare år kommit på mig själv med tankar som jag fruktar kan vara understuckna med rasism. För en demokratisk ryggrad som jag är detta mycket plågsamt att erkänna. Jag skriver för att efterhöra om du, med den avsevärda erfarenhet du besitter, kan hjälpa mig. Kanske har du råkat ut för liknande fall. Har du förresten någon hjälptelefon?

Klimatvetenskapen verkar indelad i två skolor som nått motsatta slutsatser. Den ena, den dominerande, säger att soten är farligare än boten vilket betyder att koldioxidutsläppen kommer att skada mänskligheten mer än de motåtgärder som vidtas. Den andra säger att boten är skadligare än soten vilket betyder att de åtgärder människan vidtar mot koldioxidutsläppen, typ tyska Energiewende och de tusentals planerade vindsnurrorna i Sverige, kommer att göra samhällena mer illa än den temperaturhöjning som kan inträffa. Varför ska jag som inte är expert i frågan skriva om detta och, framför allt, varför ska du läsa vad en amatör skriver? Ett svar kan vara att det slags expertis som behövs i denna fråga inte alls bara är sådan som sysslar med meteorologi, oceanografi, rymdfysik, kryologi (läran om snö och is) och närliggande naturvetenskaper.

För någon vecka sedan föll en pollett ned. Det var när elpriset i prisområde 4 tillfälligt ökade med 500 procent för att det inte blåste på vindsnurrorna.

Om det hade blåst skulle det kanske inte ha hjälpt i alla fall eftersom distributionskapaciteten för elen inte är tillräcklig. Det borde vi ha begripit tidigare eftersom vi kunde ha tittat på Kalifornien där vinden står för mer uppemot trettio procent av elproduktionen mot mindre än tjugo i Sverige. Vindel är instabil och dålig el, tror jag att jag nu har lärt mig, och därför måste man i Kalifornien regionvis stänga av elen enligt ett i förväg uppgjort program. Officiellt hävdas det att nedstängningarna beror på de svåra skogsbränderna och därmed på klimatförändringar men det har i alla fall jag svårt att tro på. Det är mer sannolikt att elbristen beror på att generatorerna står stilla.

I min samhälleliga ekokammare – där jag tror att majoriteten av svenska folket är medlem – är en aktuell fråga varför svenska företagsledare så snabbt och motståndslöst blivit PK-ister. De anpassar sig villigt efter politiskt korrekta signaler, gör givakt och lovar att vara hållbara och mångkulturella. För tjugo år sedan gick företagsledarna tvärtom i bräschen för nyttiga och samhällsförbättrande ambitioner som meritokratiskt urval och vinstmaximering. Hur gick den metamorfosen till?

Den västerländska demokratin har ungefär etthundrafemtio år på nacken – USA ensamt kanske hundra år till – och jag skulle tro att de flesta folk som avnjuter detta samhällsskick utgår ifrån att det inte bara representerar statskonstens oövervinnerliga höjdpunkt utan dessutom är evigt. I och för sig har tänkare som Arnold Toynbee, Oswald Spengler och, såklart, Sokrates lagt framlagt teorier om demokratins undergång genom olika skickligt uttänkta mekanismer. Men ingen tar sådana sönderfallsteorier på allvar så de hade lika gärna kunnat vara otänkta. Det finns ingen efterfrågan på funderingar om att demokratin har sin undergång programmerad i sitt DNA så därför kommer ej heller denna text att få några särskilda hyllningar.

Begreppet ”politikervälde” som beteckning på vårt politiska system börjar numera bli allmänt accepterat. Medborgarna märker inte så stor skillnad på representanter för olika partier. Jo, individuella undantag finns från denna allmänna regel och jo, partierna kan låta lite olika men när det kommer till konkreta politiska förslag är olikheterna hårfina. (Den återstående stora skillnaden verkar vara att socialdemokraterna till skillnad från de andra är hämningslöst sugna på att regera.)

Med detta vill jag bara framhäva en uppfattning som jag framhävt i ett par decennier och kanske borde arkiveras. Men en del gamla godingar blir bara bättre och sannare med tiden såsom exempelvis Rembrandts tavlor, Beatles låtar och just teorin om politikerväldet.

Påven Franciskus har nyligen avslutat ett femdagarsbesök i Grekland och Cypern. Syftet tycks i huvudsak ha varit att uppmärksamma den besvärliga situation i vilken båtmigranter befinner sig. På bilden syns han i ett migrantcentrum på den grekiska ön Lesbos som för närvarande huserar omkring 2 000 personer från Afghanistan, Mellanöstern och Afrika som hittills utan framgångs försökt att passera den grekiska gränsen för vidare transport i Europa.

Anfäderna till fåglarna på bilden – Geospiza fortis och Geospiza magnirostris om du ville veta – påstås ha kommit till Galapagosöarna för två miljoner år sedan och därefter muterat i snabb takt så att Charles Darwin kunde iaktta att näbbarna anpassade sig efter olika födokällor såsom nektar från kaktusblommor, insekter, frön samt blod från Galapagos leguaner. Dessa observationer i kombination med munken Gregor Mendels rön vid experiment med olika ärtsorter har under de senaste hundrafemtio åren lagt grunden till människans förståelse av hur hon själv och allt annat liv kommit till och utvecklats.

Nu ska jag ge mig långt utanför områden där jag har någon sakkunskap. Jag vet ingenting om elektricitet och kraftnät och hur olika slags elektricitet uppför sig när man under olika förhållanden ska skicka dem från en producent till en konsument. Då kan någon med fog anse att jag borde avhålla mig från att framföra synpunkter i sådana frågor. Men för det första har vårt lands offentliga expertis, enligt professorn i tillämpad kärnfysik Jan Blomgren, sedan ungefär 1980 slarvat något kopiöst med detta problemkomplex – så varför skulle inte jag få fuska lite i ämnet? – och för det andra förstår jag bättre än många andra den mänskliga dynamik i samhällsfrågor som Karl Marx uttryckte i frasen om att intresset aldrig ljuger.

Koncernchefen Anna Borg (bilden) vid det statliga energibolaget Vattenfall skrev så här i en debattartikel i Dagens Nyheter:

Sverige står inför en omställning av samhället som bara kan liknas vid den industriella revolutionen. Skillnaden är att den nu ska genomföras på bara 20 år med ett helt annat utgångsläge, med respekt för demokrati, äganderätt och en modern miljölagstiftning. 

Av alla oss som är missnöjda med hur politikerväldet sköter Sverige nöjer sig många med att vältra sig i förakt. Det känns gött när exempelvis en ledande miljöpartist säger något extra dumt som bara bevisar hur rätt man haft i sin nedlåtenhet för partiet och dess företrädare. Allt som oftast kommer jag på mig själv med att hånfullt tumla om i sådant gyckel, ju elakare formulerat desto bättre. Varje gång jag talar med min portugisiskalärarinna vill jag kunna toppa mitt senaste exempel på svensk enfald så att hon återigen ska kunna spärra upp ögonen, tappa hakan, under några sekunder bli mållös för att därefter brista ut i ett rått skratt.

Många menar att det är journalisterna som har makten i nationen, att politikerna tvingats underordna sig journalisterna som bestämmer vilka frågor politiken ska handla om och att demokratin därmed satts ur spel.

I sin regeringsdeklaration sa Magdalena Andersson att hennes regering skulle koncentrera sig på att bekämpa brottsligheten. Inte bara Morgan Johansson skulle koncentrera sig, om jag förstod rätt, utan alla statsråd skulle ha kampen mot kriminaliteten som en huvuduppgift och därvid ”vända på varje sten”.

Sedan coronaviruset attackerade för snart två år sedan har jag skrivit ett antal krönikor i ärendet som världen troligen klarat sig lika bra eller ännu bättre utan. Mina enda ursäkter är att det är roligt att skriva om saker som inte redan är upplinjerade, fastställda och färdigtänkta samt att praktiskt taget alla andra också, inklusive den medicinska professionen, varit om inte förvirrade så i varje fall trevande.

Alla incitament som mänskligheten någonsin erbjudits kan indelas i piskor och morötter. Något tredje alternativ finns inte (tror jag i alla fall). Piskor är sådant som risken att hamna i helvetet samt fanjunkarens utskällningar för dåligt bäddade sängar och otillräcklig vapenvård. Morötter är löneförhöjningar och 72 jungfrur i paradiset för den som vågar åta sig martyrskapet.

Jag hade en visserligen onödig men intressant diskussion med min portugisiskafröken om vilket av de två tillgängliga incitamenten som är det bästa. (Skulle jag för ämnets onödighet låta bli att skriva om det? Men tänk så mycket oviktigt som i alla fall upptar samhällets uppmärksamhet, film, sport och litteratur till exempel.)

Flera decennier av mitt liv har jag ägnat åt social ingenjörskonst. Inom ramen för stiftelsen Den Nya Välfärden har jag tillsammans med en massa andra människor skrivit genomarbetade förslag till politikerna vad de borde göra. I en till stor del vilseledande artikel skriver Wikipedia:

Sedan 1988 har stiftelsen presenterat förslag för bland annat: mer entreprenader inom och konkurrensutsättning av all offentlig service, sänkta skatter, lika möjlighet till utveckling, utbildning och omsorg, minskad hjälp från samhället genom att större ansvar läggs på varje enskild individ att klara sitt liv, större inslag av personval och införande av en författningsdomstol.

Dagens text föranleder en del självkritik. Jag såg en svaghet i min egen argumentation. Det som uppmärksammade mig på felet var en ledare i Dagens Nyheter där felet var så uppskruvat att det inte kunde missas. Ändå är felet just i den koncentrerade formen gängse uppfattning i Sverige. Så här står det i ledaren:

En aspekt är lätt att glömma. De huvudskyldiga till att desperata människor trycker ihop sig på gummibåtar över iskalla vågor är varken Frankrike, England eller EU. De som orsakar detta lidande sitter i Bagdad, Mogadishu, Kabul och Damaskus. Det är korrupta, inkompetenta, diktatoriska skurkregimer som ställer till sådana helveten i de länder de styr att medborgarna framför att stanna kvar föredrar att sälja allt och riskera livet i bergspass, skogar och främmande vatten. Det är dessa regimer som trycker ut migranter i havet.

Troligen har jag skrivit om ämnet tidigare men det verkar inte ha gjort något intryck så jag försöker igen. Rent allmänt förvånar det mig att filosofer sedan Sokrates så sällan resonerat om sina respektive samhällsordningars inneboende drivkrafter. Sokrates byggde ett helt filosofiskt system över hur olika samhällsordningar var dömda att förändras.

Det är troligen sant att inga nationalekonomer förstår nationalekonomi för om det fanns någon sanning skulle de inte ständigt bråka med varandra vilket de gjort genom århundradena. Det är ingen futtig observation ty det bevisar att nationalekonomin inte är en vetenskap eftersom när det handlar om vetenskap brukar experterna ha ungefär samma åsikter även om de kan ha fel. Till exempel var det en allmän uppfattning bland astronomer för ett halvt årtusende sedan att solen snurrade kring jorden medan det nu är en allmän uppfattning bland astronomer att motsatsen gäller. Med mitt sätt att se är astronomi därför närmare något vetenskapligt än vad nationalekonomi är.

I The Wall Street Journal läser jag en artikel där en kinesisk men USA-vänlig mamma jämför sonens erfarenheter av skolgång i Kina respektive USA. Berättelsen är precis den du tror och därför ska jag återge den för att samla glödande kol på ditt huvud ty den amerikanska sjukdomen är likadan som den svenska. Den stora skillnaden är att USA är ett systemviktigt land för mänsklighetens framtid medan Sverige bara är en inbilsk och självbelåten mopsliknande nation som kan gå under utan långsiktigt besvärande effekter för andra samhällen.

I min ekokammare som jag inbillar mig omfattar mer än halva befolkningen, i varje fall hälften av männen, så råder ett antal gemensamma föreställningar om svenska strul, det vill säga sådant som politiker kallar ”utmaningar”. Alla i min krets verkar identifiera samma typer av strul, till exempel invandringen, skolan, brottsligheten, sjukvårdsköer, polisens kraftlöshet och så vidare. En annan samfälld uppfattning är misstron mot politiker och politiska partier. Ytterligare en närliggande åsikt som förenar oss är att vi inte tror att någon tänkbar partikombination skulle kunna förväntas reda ut det samlade strulet.