Sedan nästan två veckor är Kanadas huvudstad nästan lamslagen av protesterande lastbilsförare. Borgmästaren Jim Watson i Kanadas huvudstad Ottawa har deklarerat undantagstillstånd som svar på kanadensiska truckförares protester mot landets covidrestriktioner. Den ”Frihetskonvoj” av lastbilar som startade i den västra delen av landet för att köra till Ottawa i öster samlade under den långa resan allt fler anhängare och har nu invaderat huvudstaden. Borgmästaren säger att staden är ”helt utom kontroll” och att det finns fler demonstranter än poliser. Stadens centrum är helt lamslaget. Gatorna blockeras av fordon och tält.

Ibland blir jag kontaktad av folk som är missnöjda med något och vill att jag ska opinionsbilda bort problemet. Häromdagen ringde exempelvis en taxiägare och klagade över bränslepriserna. Jag kommer inte att klara det här, sa han, åtminstone inte om jag ska fortsätta att värma villan. Skriv att de måste sänka energiskatterna! Det lilla som de planerat räcker inte!

Du verkar inte ha fattat det här, svarade jag. Syftet med pålagorna på din diesel är att dieseln ska bli dyrare så att du inte använder så mycket. Om du inte använder så mycket diesel så räddas jorden från värmedöd, det är så det är tänkt.

Terrängen ser inte ut som kartan. Med det menar jag att verkligheten, särskilt samhället och ännu mer särskilt politiken, inte låter sig förstås med det begrepp vi använder. Det är som om vi försökte slå i en spik med förstoringsglas.

År 1960 skrev Povel Ramel en sång som heter Vi ska klara av´et. Efter att Martin Ljung sjungit visan blev den ett slags självironiskt monument över den svenska traditionella svenska idogheten som fortfarande 1960 hade ett dominerande inflytande över det nationella kynnet. Här är en typisk strof:

Vi ska klara av´et, både gammal och ung, 
om vi enas och spottar i händerna.
Vi ska klara av´et, än om bördan är tung, 
så hugg i för båd´ Fosterland och Kung!

I förrgår lyckades Ursula von der Leyen, EU-kommissionens ordförande, efter månader av villrådighet och utdragna förhandlingar mellan EU:s medlemsländer besluta att kärnkraften och naturgasen fortsättningsvis – för gasen fram till 2030 och för kärnkraften till 2045 – ska inbegripas i EU:s taxonomi och därmed räknas som hållbara energikällor. Det är stort.

Det händer att jag träffar unga människor som jobbar på personalavdelningar. Ja, det heter förstås inte längre personalavdelning utan HM, Human Resources.

Personalavdelningens jobb var att anställa och avskeda folk allt efter bolagets aktuella behov samt att se till att löner utbetalades enligt en ofta noggrant kontrollerad närvaro på arbetsplatsen. Personalavdelningen satte upp stämpelur där de anställda stämplade in vid ankomst till företaget och stämplade ut när de gick hem vid dagens slut.

Sociala medier som YouTube (som jag använder) och Tiktok (som jag inte använder) har en teknisk finess som på det hela taget ökar användarvänligheten, nämligen att sajten lär sig vilket slags nyheter som intresserar mig och sedan skickar fram sådant som jag har visat mig gilla. Jag håller med om att effekten riskerar att bli fördummande om jag fastnar i en ekokammare av egna åsikter men samtidigt är livet fullt av liknande situationer som mänskligheten lärt sig att hantera. Till exempel gillar jag att handla mat men det gör inte att jag sitter fast i ICA-butiken när jag egentligen vill köpa en bok.

En god vän till mig fortsätter envist att vara medlem i sitt politiska parti trots att valberedningen tillika de lokala partipamparna ständigt flyttar honom nedåt på valsedlarna så att han inte hamnar på valbar plats. Pamparna ogillar honom och han ogillar pamparna så man kanske bör ta hans bedömningar med en nypa salt. Å andra sidan har han studerat spelet och dess förändringar inifrån i åtskilliga decennier så hans observationer är värda att uppmärksammas (framför allt när de överensstämmer med lyssnarnas, i det här fallet mina, fördomar).

De som åsyftas i rubriken är vårt lands härskare, politikerna. När det talas om politiker i den gängse debatten handlar det nästan bara om procentsatser i opinion och riksdagsmandat samt om taburettchanser och ideologiska preferenser. Själv blir jag för varje år mer upptagen av deras förmåga att härska. När man skaffat sig lite livserfarenhet, inte minst från företagens värld, har man lärt sig att det råder en himmelsvid skillnad i ledarkompentensen hos den ene och den andre. När betydelsefulla saker ska genomföras är handlingskraft och omdöme tusen gånger viktigare än om chefen är socialist eller liberal.

Ju mer jag funderar på Sveriges moderna historia, till exempel sedan den allmänna rösträtten genomfördes, desto mer slås jag av olikheten mellan den första fasen, ungefär fram till nittiotalet, och det som kommit därefter, det vill säga nutiden. När jag pratar med folk som är över fyrtio år och därför har egna upplevelser av skiftet och förmår känna det i kroppen så känner jag deras nostalgi över den tid som flytt. De – och jag som också tillhör den gruppen – ser den gångna eran i ett romantiskt skimmer som naturligtvis är överdrivet men inte grundlöst. De utgår från att det gamla Sverige är det riktiga Sverige och när de resonerar om vad som fattas det nya Sverige handlar det för det mesta om att återupprätta den gamla ordningen.

Ofta ser saker inte ut som man tror. Till exempel är det just de PK-istiska personer som mest hyllar idéerna i FN:s allmänna deklaration om de mänskliga rättigheterna – det internationella aktstycke som just efter andra världskriget la grunden för den västerländska välfärdsstatens uppgång – som samtidigt är mest kritiska till friskolor. Åtminstone är det min fördom. En välfärdsstat enligt FN-deklarationen är en vänsteridé (anser dessa människor) medan friskolor, särskilt friskolor som delar ut vinst till aktieägarna är en högeridé (anser de vidare). Men friskolan etableras som koncept i FN-deklarationens artikel 26:3: ”Rätten att välja den undervisning, som skall ges åt barnen, tillkommer i främsta rummet deras föräldrar”. Friskolor är enligt deklarationen en fråga om mänskliga rättigheter.

Jag brukar säga att huvudmotsättningen i Sverige står mellan å ena sidan politikerväldet med vidhängande välfärdsindustriellt komplex och å den andra den nettoskattebetalande medelklassen. Den förra kontrahenten är skyldig till Sveriges växande problem, den senare kontrahenten tvingas betala för politikerväldets dumheter samtidigt som politikerväldets lydiga aktivister i media skäller medelklassen för rasister och fascister.

De senaste dagarnas utveckling i Ukrainafrågan är oroväckande. Ryssland har lassat på med ytterligare trupp längs gränsen. Biden skickar nästan tiotusen man till Natoländer nära Ryssland, dock ej till Ukraina. Nancy Pelosi kräver att Biden hjälper till att skydda Ukrainas gränser. Amerikaner i trakterna uppmanas att resa hem.

Att talibanerna plötsligt tog makten i Afghanistan i augusti 2021 blev ett svårt dilemma för Svenska Afghanistankommittén och många andra organisationer som sysslade med bistånd och humanitär aktivism. De biståndspengar som försörjde dem frös plötsligt inne eftersom de krigförande och biståndsfinansierande västländerna inte kunde tåla tanken att hjälpa en terroristregim som just slagit dem i krig.

Jag har tagit en ytlig grundkurs i den svenska ortens gangsterkultur. Först läste jag en bok (Tills alla dör av Diamant Salihu) som jag inte gillade eftersom jag tyckte att författaren var för inställsam mot de unga nidingarna. Men han hade kanske inte kommit dem in på livet om han inte fjäskat lite för mördarglina. Sedan studerade jag texterna till tre slumpvis utvalda rapplåtar. Jag googlade på ”svenska rappare” och utskilde tre stycken på måfå. De kallade sig Dree Low, Yasin och Cuz (bilden). Alla tre verkar vara första generationens svenskfödda somalier från ghettona norr om Stockholm. Jag valde en låt av var och en, Tokken, Canada Goose respektive Försent.

För dig som redan är övertygad om att svenskt rättsväsende i enlighet med politiskt korrekta filosofier på det hela taget är riggat till förmån för det välfärdsindustriella komplexets klienter och till nackdel för dess finansiärer – nettoskattebetalarna – så är den här texten inget att besvära sig med. Den är skriven för dig som kanske misstänker att det ligger till på det viset men vill ha mer kött på benen innan du skaffar dig en uppfattning. Detta är ingen fullständig bevisning – hur skulle en sådan se ut? – men kanske ett talande indicium. I varje fall är det juridiskt finlir för nördar. Texten baseras dels på professor Marcus Radetzkis rättsutredning, dels på vad jag själv lyckats tänka ut.

För ungefär fyrtio år sedan genomförde Socialstyrelsen en stor reklamkampanj för förbättringen av Sverige som gick ut på att medborgarna skulle äta 6 – 8 brödskivor om dagen. Att döma av ett stort reportage i Svenska Dagbladet har Magdalena Andersson tänkt sig en likartad strategi inför valet. Hon ska trampa ”gasen i botten” och lägga hundra propositioner i vår vilket blir ungefär en om dagen till midsommar. Jag säger nästan som Runeberg om marketenterskan Lotta Svärd: Och något tålte hon att skrattas åt, men ömkas mer ändå.

Ideologier består av en uppsättning föreställningar som ska vara till ledning framför allt vid beslutsfattande i politiken. Till exempel vill anhängare av socialistiska ideologier i allmänhet lösa problem genom statliga åtgärder medan liberaler ofta föreslår motsatsen, alltså avregleringar och skattesänkningar etc.

Mitt lunchsällskap sa att det inte är klokt att folk kan försvara Putin som ju är en brutal diktator och tycker att han ska ha rätt att göra vad han vill – även med militärt våld – inom det forna Sovjetunionens territorium, ta över hela Ukraina till exempel.

Visst, svarade jag, men han känner sig trängd och det går att förstå. Han betraktar Sovjetunionens kollaps som en geopolitisk katastrof. Sedan dess har han gång på gång fått försäkringar från USA och Nato att väst inte ska expandera in över det maktvakuum som därmed uppstod.

Ledarskribenten Erik Helmerson i Dagens Nyheter skrev på trettondagen en väl hopkommen men enligt min mening överdrivet och kanske farligt sangvinisk (betyder sorglös och obekymrad) text om stöket på bibliotek. Han säger, ungefär, att två motsatta men allvarligt menade uppfattningar har bott i den svenska debattens själ sedan 43 år tillbaka.

Med stämningar menar jag i det här fallet i samhället grasserande mentala tillstånd som påverkar stora eller små delar av befolkningen. Min banala tes är att dessa stämningar, som avgör hur folk beter sig och därför hur samhället utvecklas, inte alls behöver vara rationella i bemärkelsen förmögna att identifiera fungerande lösningar. Människor tenderar att då och då fångas av en stormvind som inte alls hjälper dem utan i stället kanske förvärrar deras belägenhet. Det är rimligtvis ett grundproblem för demokratin.

Vi håller oss med många klichéartade, slappa och svårförståeliga begrepp, till exempel just ”Sveriges integrationsförmåga”. Vi ojar oss över att den kompetensen är för dålig och ger oss därmed själva ett pisk eftersom undertexten är att det på något sätt är Sveriges, alltså även mitt, fel att många, troligen de flesta, invandrare väljer att inte byta kultur eller åtminstone greja ett jobb som låter dem försörja sig och betala skatt.

Med jämna mellanrum, år efter år, får medborgarna veta att deras skattefinansierade statliga och kommunala serviceproducerande organisationer som lever på politikernas budgetanslag, till exempel landstingsregionernas sjukhus, blir allt mindre effektiva eftersom apparaterna själva sväller upp av tilltagande byråkrati när de får mer pengar. Den 16 januari har Svenska Dagbladet upptäckt ett nytt exempel på denna järnlag: ”Trots personalbrist – byråkratin ökar i vården. Två av tre nyanställningar i Region Stockholm är administratörer, handläggare eller chefer”.

När det är krig mellan två länder brukar det sluta med att den ena sidan vinner. Förlorarens nederlag brukar, såvitt jag vet, inte komma plötsligt utan över en viss tid så att vederbörande kan anpassa sig till situationen, bita i det sura äpplet och förbereda sig på att hissa vit flagg och i övrigt börja tänka på stilleståndsförhandlingar. Bara mycket enfaldiga och sturska förlorare vägrar att läsa handskriften på väggen för att i stället envist fortsätta kampen till det totala nederlaget. De behöver förresten inte vara enfaldiga och sturska. Det räcker med att de är fanatiska och ideologiskt förblindade eller besatta av någon tro enligt vilken ett totalt fiasko är mer ärofullt än en mer fredlig kapitulation inför vinnaren. (Enligt Esaias Tegnér var Karl XII sådan:

Han kunde icke vika,
blott falla kunde han.)

Häromdagen skrev jag i Lenins efterföljd att kapitalister som kollektiv är alldeles för giriga för att försvara det system – kapitalismen – varpå de bygger sina framgångar. Lenin underströk detta genom sin hånfulla förmodan att de sista kapitalisterna skulle slåss om att få sälja de rep i vilka man skulle hänga dem. En viktig fråga som jag inte tänker försöka besvara just nu är vem som ska sköta kapitalismens systemförsvar om inte kapitalisterna själva gör det. En preliminär gissning är att den uppgiften faller på envar, det vill säga på dig och mig, som är skarpsynta nog att inse vilket slags social ordning som är bäst på att lägga livet till rätta för de flesta som vill anstränga sig lite.

Jag tror knappt det är någon av alla de motsägelsefulla uppfattningar i aktuella frågor som idag grasserar i våra samhällen för vilka man inte kan hitta åtminstone någon påstått vetenskaplig bevisning. Folk tycker olika och det har de väl alltid gjort men det som skiljer vår tid från tidigare epoker är att nu ska allt tyckande bevisas vetenskapligt och därmed har en ny nisch uppstått för vetenskapen, nämligen att bevisa saker. Och då, verkar det, utför vetenskapen noggrant sin uppgift. Det är inte bara Greta Thunberg som säger att vi måste lita på vetenskapen och lägger fram tjocka avhandlingar som bevis. Hennes motståndare gör samma sak med lika starka belägg. Överallt förklarar vetenskapen motsatser för sanningar. Man behöver inte leta länge på nätet för att hitta solid vetenskaplig bekräftelse både på att munskydd är nödvändiga för att begränsa smittspridningen och att de är värdelösa i kampen mot coronat.

Lenin sa att de sista kapitalisterna kommer att slåss om att få tillverka de rep med vilka de ska hängas ty sådan är deras hejdlösa girighet. Det ligger mycket i det för den enskilde företagarens personliga mål är att tjäna pengar, inte att värna om det system, kapitalismen, som möjliggör för en företagare att i bästa fall bli rejält förmögen (plus allt det andra om ökad allmän levnadsstandard och jobb som skapas). De flesta företagare ägnar knappt en tanke åt hoten mot den framgångsrika och mycket sofistikerade sociala ordning som förenar marknadsekonomi, mänskliga friheter (jag menar sådant som yttrandefrihet, äganderätt och näringsfrihet, inte bostadsbidrag), rättsstat plus, nästan viktigast av allt, goda och allmänt hållna utvecklingsfrämjande värderingar såsom hederlighet, flit, ansvarskänsla och så vidare.

För åtta år sedan startade jag den här bloggen för att jag är en skeptisk och misstänksam person. Jag tvivlar ofta på allmänt hållna sanningar. Till exempel betvivlade jag de påstådda ryska ubåtskränkningarna i Stockholms skärgård för några årtionden sedan. Sedan jag under några år studerat u-landsbiståndet inifrån tappade jag tron på att verksamheten gör någon nytta, i varje fall för de bistådda. Därifrån var det inte långt till att ifrågasätta den inhemska motsvarigheten, alltså socialhjälpen. Jag kunde inte ens arbeta upp den påbjudna indignationen över president Trump.

Om det mot förmodan bland alla de högt bildade och begåvade personer som läser denna blogg finns någon som inte känner till begreppet flagellant kan Wikipedia erbjuda upplysning:

Flagellanter (av latinets flagellare, gissla) kallades medlemmarna av vissa medeltida brödraskap som trodde sig genom kroppens gisslande kunna förvärva syndaförlåtelse. De uppträdde för första gången i Perugia 1260 och spred sig snabbt över hela Europa.

Flagellantismen är enligt min mening svaret på den fråga som en av de högt bildade och begåvade läsarna ställt till mig. Frågan lyder som följer:

Steven Jörsäter skrev nyss en tänkvärd artikel om den grad av uppskattning som det officiella Sverige riktar mot fyra distinkt olika om än delvis överlappande sociala grupper, nämligen antivaxare, minoriteteter (till exempel sexuella avvikare), klimataktivister och invandringsivrare.