
Det finns två slags klimatalarmister med var sina uppfattningar om hur klimatproblemen ska tacklas. Båda är orealistiska fast på olika sätt.

Det är så mycket som går fel i västerlandets politik, särskilt svensk verkar det, att man inte längre kan skylla problemen på enstaka misstag utan måste leta efter bakomliggande metoder i dårskapen.
Jag har därför gjort en taxonomi vilket, om jag begripit rätt, betyder att dela in företeelser i olika arter. (Till exempel har EU infört en taxonomi för att skilja håll- och förnyelsebara energikällor från fossila och ohållbara. Med utgångspunkt i denna taxonomi har EU bestämt att naturgas är håll- och förnyelsebar eftersom Europa behöver naturgas och det vore ohållbart att neka Europa vad Europa behöver. Om naturgasen i framtiden inte längre behövs kan man förstås taxonomera tillbaka den till fossil.)

I serien praktiska förenklingar vill jag påstå att alla samhällen indelar sig i två grupper, underklass och överklass. Det är inte riktigt sant ty naturfolken är ofta så fattiga att de inte ens har råd att hålla sig med ett aldrig så påvert socialt toppskikt och därför uppvisar många sympatiska drag av solidaritet, broderskap och jämlikhet. (Marx uppmärksammade sådana samhällsformationer och kallade dem för ”primitiv kommunism” och ”urkommunism”, kanske för att antyda att den kommunism han själv trodde på inte var något sent påfund utan rentav mänsklighetens ursprungliga sociala ordning.)

Jag tror det var professor Jan Blomgren som formulerade ett slags förnyelsebarhetens järnlag som paradoxalt säger ungefär att ett land som satsar på att producera förnybar el blir gradvis mer beroende av fossiler (och skyll inte på Jan om jag har fattat fel). Mekanismen kan vara så enkel att det slutar blåsa under en period, som just nu i Texas, och att det saknas tillräckligt med reservkraft. En annan mekanism kan vara att reguljära elproducenter som kärnkraftverk får lönsamhetsproblem när vindkraften bereds företräde i distributionsnäten varför nya gaskraftverk måste byggas som också får ekonomiska problem eftersom utnyttjandegraden blir riskabelt låg.

Det svenska septembervalet närmar sig och folk kommenterar till mig att jag som skriver om politik och samhälle och sådant där just nu måste vara i mitt esse när så mycket händer och står på spel. Vilken idiot, tänker jag, han kan inte ha öppnat ögonen de senaste tio åren. Jag vet vad det är för folk som resonerar så. Deras politiska uppfattningar koagulerade under Olof Palme, som de hatade, och sedan dess har de envist hävdat att allt ont är sossarnas fel och att en borgerlig regering är den enda lösningen.

Redan före februariinvasionen sa Putin att de verkliga motståndarna inte var Ryssland och Ukraina utan Ryssland och USA (eller kanske Nato, jag minns inte exakt). Putins bedömning var åtminstone för mig svår att förstå under krigets första, jublande månad när ukrainarna genom mod och fosterlandskärlek gav Ryssland mer smörj än någon, varken Ryssland eller USA, ens kunnat föreställa sig. Tvärtemot Putins teorier framstod Ukraina som en egen, fullvärdig militär motståndare mot Ryssland.

Några figurer som tilltalar mig alldeles särskilt i Astrid Lindgrens sagovärld är rumpnissarna. De fnattar runt, studerar människorna för att upptäcka rim och reson i människornas beteende. De lyckas aldrig begripa något och vänder sig därför bekymrat till varandra och frågar uppgivet ”Voffo gör di på dette viset?” Om jag blev förvisad till Lindgrens värld skulle jag nog trivas bäst hos rumpnissarna eftersom jag är så van att ställa deras fråga att mitt integrationsbehov vore minimalt.

Lennart Bengtsson hade vänligheten att i bekantskapskretsen sprida ett antal spännande artiklar om världens miljöpolitik. Kanske läser jag in ett överdrivet dramatiskt budskap i artiklarna men det beror i så fall på att jag i flera år väntat på detta budskap, nämligen den internationella miljöpolitikens gradvisa sammanbrott.

I början av maj i år besökte jag USA, inte minst för att hälsa på min dotter som bor där med sin familj. Vid det laget förväntades Högsta Domstolen komma med sin dom i Roe vs. Wade, således sitt beslut om huruvida abortreglerna inte längre skulle vara en fråga för den federala regeringen utan i stället för de delstatliga regeringarna (vilket inte låter så dramatiskt förrän man inser att om delstaterna fick bestämma fritt så skulle många av dem kraftigt inskränka aborträtten). Läckta förhandsbesked antydde att HD skulle låta delstaterna bestämma.

Om jag träffar en människa som vurmar för ekologisk mat drar jag genast ett antal möjligtvis felaktiga slutsatser. Till exempel räknar jag med att vederbörande ska hata Donald Trump. Jag gissar dessutom att personen är kvinna och att hon är skeptisk till vinster i välfärden. Hon gillar vindkraftverk och mångkultur och menar att kvotering av kvinnor till de stora börsbolagens styrelser kan vara en bra idé eftersom vetenskapen visat att bolag med kvinnor i styrelsen är mer lönsamma. Hon är en stark anhängare av uppfattningen om allas lika värde.

Sommarstället, som ägs av min fru, står öppet även för mig. Det består av ett gytter av små, rödmålade boningshus som plågas av de kalla sydvästvindarna i det bohuslänska havsbandet mot Skagerrack. Vid vackert väder är det ett paradis. Annars är det ett eldorado för primitivister som ogillar bekvämligheter som dusch. Stället är som gjort för att läsa skildringar av upptäcktsresor bland sälspäcksätande naturfolk i nordöstra Sibirien och det är just vad jag gör.

Bäste Ulf,
Det var ett mycket bra tal, kanske ditt bästa. Jag gillade dina första ord där du sa att vad folk väntade sig av dig (och andra partiledare, kan man anta) är grundläggande respekt, att tala allvar och att se till att landet fungerar. Du lät som att just detta var det minimum som väljarna kunde räkna med att en borgerlig regering skulle leverera. Åtminstone avslutade du talet i den hoppfulla tonen: ”På min sida av politiken har vi viljan och kraften. Vi kan ena och samla Sverige. Den 11 september får vi ny ordning på Sverige”.

Av mig själv skulle jag aldrig komma på tanken att lyssna på ett partiledartal eftersom de enligt min uppfattning består av floskler. Men lite nyfiken blev jag på kristdemokraten Ebba Buschs framförande i Almedalen när jag hörde även omdömesgilla personer lovorda talet som en retorisk fullträff och Busch själv som den svenska politikens absolut mest lysande stjärna. Så jag tittade på talet och fick höra fyrtio minuter floskler.

Häromdagen skrev jag om hur imponerad jag är över västerlandet som under flera hundra år gradvis lyckats höja sitt välstånd och dessutom sprida detta välstånd på det mest jämlika sätt som världen någonsin skådat (tror jag i alla fall) om vi bortser från det totala armodets likställdhet som praktiserats av olika naturfolk. Men, hävdade jag, nu är det möjligen slut på denna framgångssaga eftersom det fundament på vilken den byggde är under attack.

Den moderna västerländska kulturen med de anglosaxiska länderna som huvudsaklig drivande kraft är det mest storslagna som mänskligheten någonsin har skapat. Det började med upplysningstiden då vetenskaperna grundades och utvecklades och fortsatte med den industriella revolutionen då kunskaperna togs i bruk och förfinades. Produktivkrafterna har sedan under några hundra år fortsatt att göra underverk som människor nu för tiden anser vara självklarheter och mänskliga rättigheter, till exempel telefoner, rinnande vatten (kallt och varmt) inomhus, varma, bekväma kläder och god mat i lyxiga ICA-butiker, men knappt ens stått till förfogande för gamla tiders kungar.

För det mesta tror jag på vad jag skriver även om misstag förstås kan förekomma. Ibland, som idag, kan jag emellertid skriva om saker som känns osäkra eller rentav motbjudande. Att jag trots osäkerheten och obehaget tar upp frågan beror i detta fall på att den tes jag avser att presentera är totalt främmande för normala svenska föreställningar – vilket många tycker är uppiggande – och ändå inte utan åtminstone till synes vagt bestyrkande indicier. Det handlar om huruvida staten för att minska antalet skjutmord bör begränsa antalet skjutvapen i samhället eller i stället uppmuntra till allmänt innehav.

Rubrikens fråga är inte trivial utan borde diskuteras med stort allvar. (Utvikning: Min portugisiskalärarinna i Rio de Janeiro anser att svenskar över huvud taget är svaga på seriösa diskussioner i allvarliga frågor. Hennes paradexempel är att Brasilien under evigheter har resonerat om varför landet på det hela taget är underutvecklat medan svenskarna egentligen aldrig tagit sig an frågan varför Sverige på så kort tid med början kring förra sekelskiftet utvecklade sig från Europas fattigaste till världens tredje eller fjärde rikaste land. En magisk resa som vi faktiskt inte besvärar oss med att analysera. Där måste jag ge henne rätt.)

Jag har ofta på senare tid, senast igår, dokumenterat min oro över att den svenska energipolitiken på ett olycksbådande sätt styrs mer av miljöinspirerat svärmeri än av robust och vetenskaplig ingenjörskunskap. Jag har inga specialkunskaper i ämnet utan får försöka bilda mig en uppfattning av vad kunnigare människor har att säga. Men det är inte så lätt att veta vilka människor i branschen som vet vad de pratar om.

Det är lätt att bli upprörd över den enfald som inspirerat svenska politiker att huvudlöst och utan eftertanke bedriva en invandringspolitik som bland annat lett till att Sveriges befolkning ökat med 25 procent sedan millennieskiftet varav de flesta nyanlända visat sig sakna elementär kulturell kompetens för att anpassa sig till svenska förhållanden eller ens ha lust att göra det.
Men när jag jämför detta storslagna fiasko med en annan politikerdriven flopp som ännu inte väckt särskilt mycket uppmärksamhet – själv anade jag inte proportionerna förrän för mindre än ett år sedan – så måste jag erkänna att när rättvisa över invandringspolitiken ska skipas så måste hänsyn tas till ett antal förmildrande omständigheter.

Jag återger denna gamla artikel för att understryka varför den svenska skoldebatten inte kommer någonstans och skolan därför inte löser sina problem. Det beror på den i Sverige på alla offentligfinansierade ställen, som just skolan, överdrivna centraliseringen. Lärarna är längst ned i skolhierarkin och har med tiden fått allt mindre att säga till om. Inte ens eleverna är underställda lärarna. Det blir ingen ordning på skolan förrän lärarna återfår sin gamla auktoritet (vilket inte betyder att de ska slå och skrämma eleverna). Men den lösningen gillar inte de överställda myndigheterna i kommun och stat. Därför hittar de bara på lösningar som går ut på att de själva ska bestämma mer och lärarnas auktoritet ytterligare urholkas.

För några månader sedan invaldes den första svarta kvinnan i USA:s högsta domstol. Ketanji Brown Jackson heter hon. Eftersom den demokratiske presidenten Joe Biden hade nominerat Judge Jackson till posten och eftersom Jackson gjort sig känd som vrålfeminist visste de republikanska senatorerna var de skulle sätta in stötarna i lämplighetsförhören.

Det känns som allt fler människor börjar ställa sig frågan om utsläppen av växthusgaser kanske är ett mindre problem än klimatpolitikens verkningar. För några år sedan hade folk knappt förstått frågan, men numera kan den tas på allvar. Det beror på att de påstått skadliga effekterna av växthusgaserna, som det varnats för i årtionden, visserligen ofta förekommer i alarmistiska tidningsrubriker men sällan närmare inpå medan följderna av klimatpolitiken sedan mindre än ett år tillbaka börjar upplevas här och nu.

Med risk för att tala mot bättre vetande vill jag hävda att Sverige fungerar mycket bättre än det borde vilket kan ge skäl till eftertanke om det skulle vara sant. Normalt brukar sådana som jag vara snabba med att peka på allt som är dåligt i vårt land – sådant som skolan, köerna till sjukvården, brottsligheten och inte minst den stötande arrogansen och självgodheten hos vår politiska överhet etc – men vad vi inte tänker på är hur mycket värre det varit om Sverige hade betett sig enligt läroböckerna i nationalekonomi och samhällskunskap.

En visserligen tidsödande men klar fördel med internet är att man i realtid kan känna världshändelsernas puls. Man slipper prenumerera på en massa tidningar från olika länder och vänta på att brevbäraren ska leverera dem till ens ivriga fingrar. På det viset ger internet också alldeles gratis en känsla för rytmen och andan i ländernas politiska liv. (Ganska skrytsamt sagt av mig; det skulle visserligen kunna vara så, men i verkligheten är det bara USA jag följer med något som kommer i närheten av den sortens noggrannhet.)