Morgan Johansson är visserligen inte kvar som svensk styresman men som människotyp framstår han som så representativ för den inbilska svenska självbelåtenheten att jag ändå låter honom i kraft av förstefarisé med sitt konterfej inleda denna krönika. Han representerar, som jag ser det, den svenska makten när makten är som mest arrogant i bemärkelsen nonchalant inför rättsstatens och därmed demokratins regelverk.

Någon var vänlig att skicka mig en nyligen utkommen studie från Stiftelsen Rättsfonden. Studien heter Aldrig hört ordet…, – vadå rättsstat. Författarna har undersökt vad svenska gymnasister begripit om rättsstaten och demokratin dels genom att i en enkät fråga dem, dels undersöka vilka krav skolan ställer och vad det står i elevernas läroböcker.

Av Tidö-avtalets sextiotvå sidor ägnas fem åt ”samarbetsprojekt hälso- och sjukvården” (om man räknar bort den gemensamma text som inleder beskrivningen av alla samarbetsprojekten). På dessa fem sidor presenteras ett trettiotal reformer som är projektets byggstenar. Jag har ägnat några år av mitt liv åt att tillsammans med sjukvårdskunniga människor åstadkomma ungefär det som Tidö-avtalet nu uppdrar åt regeringen, särskilt kristdemokraterna verkar det, att göra, nämligen ”att ta fram och genomföra konkreta politiska förslag som löser
Sveriges viktigaste samhällsproblem inom Hälso- och sjukvården”. (Här är den utredning vi presenterade för snart tio år sedan. Regeringen får den av mig.)

En mentalitet är ett sammelsurium av idéer, beteenden, ideologier, värderingar med mera som kännetecknar folkgrupper och varierar över tid och rum. Att mentaliteten varierar över tid har var och en som levat mer än femtio år personlig erfarenhet av. Även om man inte flyttat sig en kilometer från Stockholms centrum sedan 1970-talet möter man numera en helt annan mentalitet. Och att mentaliteten varierar geografiskt, om man inte upptäckt det själv exempelvis genom att resa till Akalla, är numera bevisat genom Ingelharts och Welzels välkända kulturkarta (se bilden) där Sverige intar en extremposition i det nordöstra hörnet.

För några veckor sedan läste jag en artikel i Expressen om att ”FN:s råd för mänskliga rättigheter anklagar Sverige för att vara ett land med systematisk rasism och menar att Sverige måste höja insatserna i sitt arbete mot rasism”. Sverige ”måste samla in och använda dessa data för att bekämpa systematisk rasism”, sa Yvonne Mokgoro, ordförande för FN:s oberoende panel för rasrättvisa och brottsbekämpning (bilden).

När Tidö-avtalet publicerade i mitten av oktober framförde jag tesen att avtalet kommit till på så sätt att statsminister Kristersson, som är en hygglig kille, för att undvika besvärande konflikter bad varje regeringsparti göra en önskelista på tio, femton sidor. Sedan häftade han ihop partilistorna och vips hade Sverige ett Tidö-avtal som alla var nöjda med – åtminstone tills de hade läst vad de andra regeringspartierna önskat sig.

Nu börjar jag kanske bli tjatig ty följande argumentation har jag anfört säkert två, tre gånger i krönikor under de senast tio åren och eftersom jag är inbilsk nog att tro att läsekretsen minns allt jag sagt så får jag dåligt samvete för upprepningarna. (Men tänk på kyrkan. Hur ofta har den inte repeterat Fader vår utan att för den sakens skull anklagas för att trötta församlingen med repetitioner. Om kyrkan kan så kan väl jag. Så håll ut.)

Är berättelsen om brasklappen tillräckligt förenlig med värdegrunden för att kunna accepteras i den svenska skolan? Antagligen inte. Därför förklarar jag historien. Biskopen Hans Brask var med på 1517 års riksdag som skulle bestämma om den danskvänlige ärkebiskopen Gustav Trolle skulle avsättas. Brask kände grupptrycket och vågade inte annat än rösta för avsättning. Men han fruktade att han för detta skulle bli utrensad av danskarna vid något framtida tillfälle, ett tillfälle som faktiskt kom vid Stockholms blodbad. Brask var feg men inte rådlös så han skrev en lapp om att han varit ”nödd och tvungen” att rösta på detta vis. Sedan gömde han lappen i ett vaxsigill (hur det nu går till) vilket räddade honom vid blodbadet.

Min farbror Gunnar var chef för Volvo. Han blev så småningom allmänt erkänd och aktad för att företaget under hans ledning skördat oanade internationella framgångar och blivit ett levande bevis för överlägsenheten hos den svenska samhällsmodellen. Jag var en ambitiös student på Handelshögskolan där man fick studera avancerade amerikanska läroböcker om olika managementteorier som ibland behövde uttryckas i matematiska formler för att bli helt glasklara för oss stjärnögda studenter.

Den mänskliga intelligensens betydelse för samhällenas utveckling är en het potatis. Vem som helst kan fatta, tror jag i alla fall, att framåtskridandet sker enklare och snabbare där folk har en högre genomsnittlig intelligenskvot. Begåvade människor har en vaknare och snabbare blick och kan därför lättare än de mer trögtänkta upptäcka och exploatera de möjligheter som tillvaron uppenbarar. Jag skulle gå så långt som till att på prov påstå att mängden nyttiggjorda innovationer är en ganska direkt funktion av deras samhällens genomsnittliga IQ.

Vänta bara, har det sagts, tills medelklassen börjar drabbas av migrantbrottslighet, då kommer det minsann att bli fart på polisen. Nu har den stunden kommit, men ingen har märkt att det skulle ha blivit mer fart på polisen.

Nu ska jag skriva om ett ekonomiskt debacle som jag inte begriper. Poängen är att ett antal andra människor som inte heller begriper har haft ledande positioner i debaclet – den amerikanska kryptobörsen FTX som nu gått i konkurs. Bolaget har hyllats inte bara för sina ekonomiska framgångar utan dessutom alldeles särskilt för den nu avsatte trettioårige grundaren Sam Bankman-Frieds (bilden) progressiva politiska idéer. Förra året förklarade han sin börs koldioxidfri och lovade miljontals dollar för olika miljöprojekt. Han var i samband med mellanårsvalet i år den störste bidragsgivaren till demokratiska partiet efter George Soros.

Under min tid i biståndsbranschen lärde jag mig att om man ska ge bistånd till ett land så bör det vara så snålt tilltaget att det inte ger landets ledare möjligheten att iscensätta några samhällsomvälvande favoritprojekt. Det svenska biståndet till Guinea-Bissau, där jag jobbade, var helt misslyckat men det berodde inte, som många föreställer sig, på att ledarna satte pengarna på nummerkonto i Zürich. Hade det varit så väl hade man inte behövt bekymra sig ty då hade pengarna inte snedvridit den obetydliga utveckling som landet kunde prestera. Men regeringen bestod av hederliga socialister som inte ville stjäla medborgarnas pengar utan i stället använda dem för att finansiera storslagna statliga projekt för att snabbast möjligt lyfta landet till oanade ekonomiska nivåer.

En del bedömare har redan mindre än tre månader efter septembervalet börjat räkna med att den nya regeringen ska misslyckas. En del av dessa bedömare, exempelvis Dagens Nyheters ledarsida, ser fram emot ett sådant misslyckande eftersom ”Regeringen vill göra Sverige till ett sämre land”. Andra bedömare, jag till exempel, tror att regeringen vill göra Sverige till ett bättre land. Problemet, fruktar jag, är att regeringen underlåtit att tillräckligt noggrant förbereda sig för den utdragna batalj som det planerade paradigmskiftet kommer att kräva. I sista hand beror denna uraktlåtenhet på att regeringen (och praktiskt taget alla andra som håller sig med uppfattningar om samhället) inte begripit vilka som är skiftets fiender.

Det händer mer i vårt land än till och med vad en så i sina egna inbilska ögon välinformerad person som jag ens anar. Det hände sig nyligen att en grupp för länge sedan universitetsutbildade personer av båda könen, varav åtskilliga docenter och några med ännu mer imponerande titlar, vid ett samkväm gled in på den alltid lika angelägna frågan varför nutidens ungdom är så hopplöst okunniga i det språkliga: stavning och meningsbyggnad är under all kritik och handstilen går knappt att läsa.

Ibland kan man inte ens lita på herr Google, så långt har det gått med fejk njus. Jag trodde att politikerföraktet var en av de vanligaste och starkaste lidelserna i vårt land. Men när jag frågar Google hur många gånger begreppet förekommit på internet det senaste året svarar han 721. Det får mig att ifrågasätta hans omdöme. I varje fall kommer det inte att förhindra mig från att ge politikerna, särskilt statsministern, välvilliga tips, som jag hämtat i Amerika, om vad de kan göra för att rycka upp sitt anseende.

Nu, alla barn, så blir det barnprogram. Jag börjar med en riktigt svår fråga. Är naturen god eller ond? Va? Ingen sträcker upp handen! Men känn efter då. Vad tycker du, Marcus? Är naturen god eller ond? Kom ihåg att ni måste tänka själva och inte lyssna på gamla stofiler som jag. Det är ju ni som står för framtiden.

Det är mycket jag aldrig slutar förundra mig över men när det gäller skolan, i varje fall den svenska, finns det ett missförhållande som jag alldeles särskilt aldrig slutar förundra mig över – framför allt som jag (och andra, det ska erkännas) under en tredjedels sekel oavbrutet utpekat felet för ansvariga skolpolitiker och tjänstemän – nämligen att skolor och högre lärosäten sätter sina egna betyg. Sådant leder nästan oundvikligen till betygsinflation, ett akut svenskt problem som våra härskare årtionde efter årtionde underlåter att lösa.

Den litterärt och socialt överbegåvade Oscar Wilde gjorde skandal i det viktorianska England genom att inte smyga och skämmas för sina homofila böjelser utan tvärtom stoltsera med dem. Han dömdes till straffarbete och dog så småningom utfattig i ett trist hotellrum i Paris. Men dessförinnan skrev han bland annat romanen Dorian Grays porträtt.

Det finns en massa skiljelinjer och motsättningar i samhället, till exempel mellan män och kvinnor, invandrare och svenskar, stockholmare och landsortsbor, Dödspatrullen och Shottaz (om dessa vid det här laget inte hunnit skjuta ihjäl varandra), aik:are mot djurgårdare, hattar mot mössor, rensamer mot bofasta norrlänningar och så vidare. Alla fattar att dessa och andra motsättningar har olika dignitet. En del tonar bort i historiens mörker medan andra tillhör en framtid i vardande. Vilka har någon sorts betydelse för vad som just nu sker i samhället?

I de nedre tonåren tyckte jag mycket om att rida. Jag gillade hästar och läste allt om djuret. Jag kunde svaret på 10 000-kronorsfrågan om hästar som en tjej på teve missade i finalen. (Programledare Baehrendtz frågade efter namnen på de tre hingstar som räknas som anfäder till det engelska fullblodet. De hette Herod, Eclipse och Matchem.)

Jag förklarar för dig att jag har tänkt att skriva en internationell bestseller baserad på en sann historia som ska innehålla allt, kärlek, intriger, svärmande unga människor, storpolitik och konflikter mellan länder. Påven ska också vara med och dela ut syndernas förlåtelse till dem som engagerar för att i revolutionär iver utrota den fiende som detta internationella uppbåd av goda människor riktar sina vapen emot.

Det är förstås alldeles för tidigt att skriva Tidöavtalets historia men så mycket har ändå hänt att man kan ana vartåt det lutar. Det handlar om småsaker men småsaker har en tendens att förändra sig ungefär som barn, det vill säga enligt principen ”små barn, små bekymmer; stora barn, stora bekymmer”.

Om man någon dag inte har något särskilt att skriva om så finns alltid en praktisk utväg och det är att söka upp FN och rota bland organisationens beslut, deklarationer, mål, resolutioner, överenskommelser och andra salvelsefulla dokument för främjande av fred, välstånd och mänsklig lycka. Nästan allt framstår som blåögt fjortistrams. Jag ska ge ett exempel och ta mig an den svåra frågan huruvida världens ledare, som unisont ställt sig bakom allt detta, verkligen är så korkade som det verkar eller om det är något annat som ligger bakom.

Som du rimligtvis noterat aktar jag inte för rov att uttala mig om saker för vilka jag saknar såväl den erforderliga utbildningen som den nödvändiga erfarenheten. Ändå prickar jag enligt egen uppfattning ofta rätt vilket beror på att jag har en metod. Metoden är att utgå från att allt är ungefär så enkelt och alldagligt som det ser ut på ytan och att människor oftast drivs av småaktiga men för det mesta tyglade egenintressen.

Många människor osäkrar sin revolver när de hör uttrycket identitetspolitik utan att riktigt ha förstått detta politiskt korrekta koncept. Jag ska därför förklara saken och är övertygad om att revolvrarna kommer att osäkras ännu mer när polletten trillar ned.

Betänk följande ord:

Men nu är pengarna slut. Nu måste vi snabbt tänka om, rekonstruera folkhemsbygget efter andra och mindre kostsamma principer. Ju längre vi dröjer, desto fler och desto smärtsammare blir, desto hårdare ingreppen i förmånerna och bidragen. Krisen idag är ingen vanlig ekonomisk kris, ingen lågkonjunktur som snart övergår i högkonjunktur så att allt blir som vanligt igen. Det är i första hand en systemkris, så djup att den faktiskt hotar att leda till en systemkollaps om ingenting görs.

Författaren och opinionspersonen m m Janerik Larsson erbjuder en gratistjänst som jag gärna rekommenderar. Han har alltid varit en fanatisk tidningsläsare och bjuder på artikeltips till alla intresserade. Du kan prenumerera här (Begreppet woke har aldrig kommit till Sverige (mailchi.mp)). Länken går till en tipsartikel av amerikanen Ruy Teixeira. Jag skulle kunna säga att artikeln är värd uppmärksamhet för att den är så friskt nydanande och knivskarpt logisk. I själva verket gillar jag den för att den ger mig vatten på min kvarn.