Grunden för min ekonomutbildning inhämtade jag i småskolan genom serien Spara och Slösa kom i tidningen Lyckoslanten som Sparbankerna delade ut gratis för att lära barnen att spara. Flickan Spara ville alltid spara och flickan Slösa villa alltid shoppa, konsumera och njuta. Det slutade varje gång med problem för Slösa. Hon fick tandvärk och magont av allt godisätande, förkylning av att klä sig för tunt, blev skallig efter att ha bränt håret med sin locktång, och blev påkörd när hon rusade till gottkiosken. Jultomten vägrade att ge henne några klappar.

Det finns en risk att den som läser mer än två eller tre av mina krönikor håller mig för en oförbätterlig misströstare och dysterkvist den där man för trevnadens skull inte gärna vill ha i sin närhet. Men eftersom jag liksom alla andra människor är ett socialt djur vill jag inte tåla att bli utstött ur de vanliga, välkomnande människornas församling. Så jag får väl anstränga mig lite för att, åtminstone tillfälligt, se ljusare på tillvaron. Hur gör man det?

När Gud skapade världens såg Han också till att det uppstod en konflikt mellan politiker som fördelar budgetar och underställda instanser, till exempel skolor och husläkarmottagningar, som tar emot pengarna och använder dem. Användarna anser alltid att de behöver större anslag och politikernas oföränderliga inställning är att användarna kunde nöja sig med mindre.

Bara ett par månader sedan Tidöavtalet publicerades verkar Dagens Nyheters ledarredaktion med förfäran ha förstått vad avtalet innebär. Det innebär att sverigedemokraterna har minst lika mycket att säga till om som om partiet suttit med i regeringen. Tidningen upprörs över vad sverigedemokraterna har mage att lägga sig i:

År 1936 publicerade den amerikanske journalisten Marquis Childs, efter att ha studerat några års socialdemokratisk politik, en internationell bestseller om Sverige som hette Sweden: The Middle Way. Childs menade att Sverige representerade ett slags lagom maktdelning mellan den tidens politiska huvudmotståndare som hade olika benämningar – höger och vänster, kapital och arbete, borgare och socialister – vilket egentligen bara var alternativa beteckningar för samma underliggande sociala konflikt. På så vis lyckades Childs långsiktigt definiera Sverige i världens ögon. Vi var landet som förde en respektabel socialpolitik och tog god hand om de fattiga – sedermera kallade socialgrupp tre och därefter de utsatta – utan att för den skull skada hönan som la guldäggen, det vill säga företagsamheten.

Som alla veta låter ödet alltsomoftast ovanliga händelser, som ändå har en inre förbindelse, av tillfällighet inträffa ungefär samtidigt. För två veckor sedan hittade jag Selma Lagerlöfs samlade verk i bokhyllan och började läsa eftersom detta uppenbarligen var en vink från försynen, något som bevisades av att det på Sveriges Television strax efteråt kommo två dokumentärer om författarinnan.

Då och då blir jag intervjuad av någon som vill berätta historien om min stora omvändelse för några decennier sedan från starkt troende till skeptiker. Sådana pånyttfödelser är välkända från historien. Berättelsen är ungefär densamma oavsett vilket själstillstånd konvertiten lämnar och vilken ny sinnesbeskaffenhet han intar.

Bland det otrevligaste jag vet är managementkonsulter som håller personalpeppningsföredrag om modernt ledarskap för ett gäng kontorsråttor och uppmanar råttorna att tänka utanför lådan. Det är en björntjänst mot råttorna ty om de mot förmodan skulle förstå vad okonventionellt tänkande betyder och därtill hade det dåliga omdömet att presentera några okonventionella idéer för sina chefer så skulle de troligtvis direkt avskrivas som olämpliga för varje slags avancemang inom bolaget.

Yttrandefriheten är bland det heligaste västerlandet har hittat på. Tillsammans med de övriga demokratiska fri- och rättigheterna, till exempel äganderätten, näringsfriheten, slaveriförbudet och tryckfriheten utgör de rättsstatens fundament. Om man kröner alla dessa oskattbara institutioner med rösträtten, marsipanrosen på prinsesstårtan, så får man demokratin. (Vad barnen än får lära sig i skolan kan rosen ensam aldrig bilda någon prinsesstårta.)

Kanadensaren Jordan B. Peterson blev världsberömd när han motsatte sig en kanadensisk lag enligt vilken, ungefär, varje medborgare skulle ha rätt att bli till- och omtalat med ett självvalt pronomen, alltså inte de traditionella ”han” och ”hon” utan exempelvis ”zi” eller ”xim” eller ”hen” eller något annat som medborgaren själv hade hittat på. Det här var några år sedan och sedan dess har Peterson blivit alltmer världsberömd framför allt, påstås det, bland unga män. Hur kan all denna berömmelse komma sig?

 

På juldagen skrev Katarina Barrling en fin krönika i Svenska Dagbladet med flera viktiga observationer kring fenomenet ”cancel culture” (som innan det fick ett modernt amerikanskt namn på svenska kallades utfrysning eller ostracism). Hon åberopar flera stora tänkare. En av dem menar exempelvis att:

Bara för att du ska förstå mitt stämningsläge så kan jag informera om att jag till julklapp åt mig själv beställde en gasolvärmare på fyra kilowatt, vilket påstås kunna värma upp ett rum på trettio kvadratmeter. Den kostade över femtusen kronor så jag drog in presenterna till fru och barn. Å andra sidan tänker jag bjuda dem på gasolvärme om det behövs. Då kommer de att tacka mig för mitt förutseende.

Känner du bonden Paavo? Han förekommer i en dikt av Runeberg som heter Högt bland Saarijärvis moar och har mycket att lära nationalekonomer. Saarijärvi ligger på samma breddgrad som Östersund så man fattar att bondelivet för Paavo inte var någon dans på rosor. Mycket riktigt flöt hälften av sådden bort när våren kom varpå sommarens hagelskur och höstens köld tog resten. Detta inträffade två år på raken.

Eftersom jag normalt bara gnäller och klagar på saker så tänkte jag ägna en av årets dagar åt att vara tacksam, nämligen denna julafton. Jag kastar mig nu hejdlöst ut i tacksamheten.

Jag lever ett enastående behagligt liv fast jag vet inte riktigt vem jag ska vara tacksam emot.

Förlåt men jag kan inte låta bli att göra en kanske billig poäng med anledning av en krönika jag nyss skrev och ett meddelande från svenska staten som jag fick samma morgon som krönikan publicerades. Krönikan var en drift med de invandrarorienterade myndigheterna i Sverige som inte tror att invandrare kan lära sig svenska språket annat än genom att gå på statliga kurser enligt systemet Svenska för Invandrare, SFI. Jag passade också på att påpeka att denna inställning hos staten är fascistisk. Då menade jag inte fascistisk som allmänt nedsättande omdöme utan fascistisk i den statsvetenskapliga bemärkelsen som företräddes av Benito Mussolini och innebär att staten är nationens heliga kärna och att inget viktigt kan eller bör ske utanför statens kontroll. Allt genom staten, ingenting utanför staten, sa Benito.

På den yttersta dagen ska alla levande rannsakas och de döda tillfälligt uppväckas för att ävenledes ställas inför rätta. För svenskar ska det finnas en särskild domstol inrättad i en jättearena eftersom nästan hela mänskligheten beställt platser för att kunna avnjuta en föreställning som lovar att bli något alldeles särskilt. Ty som åklagaren sagt bör människor som är så djävla dumma som svenskarna redan på förhand vara dömda att tillbringa sin tid i dödsriket vid en skampåle dit andra boende kan gå och flabba och peka finger.

Knappt hade 35 000 representanter för 196 FN-länder lämnat klimatkonferensen COP27 i egyptiska Sharm el-Sheik i november förrän 10 000 representanter för samma FN-länder träffades vid artrikedomskonferensen COP15 i Montreal i Kanada. Mötet ska ha avlöpt väl. ”Så enades länderna om en räddningsplan för världens natur” är Dagens Nyheters entusiastiska rubrik.

Nu ska jag säga en sak som jag tänkt många gånger – och du har troligen också gjort det – men knappt vågat skriva. Det är att statens första uppgift inte, som många tror, är att vårda värdegrunden utan att vårda sitt våldsmonopol. Detta har världen vetat om i varje fall sedan 1600-talet när Thomas Hobbes skrev boken Leviathan. Leviathan är ett fruktansvärt monster från Jobs bok i Gamla Testamentet som Hobbes framhåller som förebild för den statliga våldsapparaten:

EU må ha stora fördelar men är, enligt min erfarenhet, en förskräcklig byråkrati. Hur skulle unionen kunna vara något annat? Det ligger i byråkratins gener att växa och bli så komplicerad att ingen utomstående kan kontrollera den. Svensk offentlig förvaltning ska enligt teorin styras av medborgarnas ombud, våra politiker, vilket inte går så särskilt bra. Tänk dig vilka lekbollar de europeiska folkens EU-representanter måste vara i brysselbyråkraternas händer.

Kommer regeringen att lyckas med det politiska beting som den föresatt sig i Tidöavtalet? Det är, trots allt, inga småsaker som förespeglas utan verkligen ett paradigmskifte eftersom en stor del av de föreslagna reformerna går på tvärs emot det politiskt korrekta tänkande som länge förhärskat i svensk politik.

Jag funderar ständigt på det svenska samhället och anser att jag med myrsteg, kanske ett om dagen, på några årtionden kommit en bra bit. Idealet vore att åstadkomma en motsvarighet till den gamla marxistiska bilden ovan som är så välkänd och naturtrogen att folk som för hundra år sedan betraktade den säkert undrade om den var ett fotografi av det dåtida samhället eller en färglagd fantasi.

Nu har jag moderniserat bilden efter dagens förhållanden även om jag inte ritat och färglagt några bilder.

Vår tids samhällspyramid har fyra nivåer.

Jag blir illa berörd och rentav förorättad av PK-istiska idéer. Så småningom har jag kommit fram till att detta är denna ideologis syfte, nämligen att skapa mentalt obehag för medelklassare.

.

Den här bloggen har den pretentiösa underrubriken ”här skapas samtidens självförståelse”. Att skapa självförståelse är ingen barnlek, kan jag tala om, särskilt som samtiden ofta inte vill ha någon självförståelse (plus att man förstås kan tolka samtiden fel och därmed skapa mer förvirring än förståelse).

Häromdagen besökte jag ett seminarium om elkrisen hos organisationen Svenskt Näringsliv. Man fick kaffe och toscamazarin. Budskapet var att panikstämning sprider sig bland många svenska företagare. På organisationens hemsida tar en medlemsföretagare bladet från munnen:

.

Tocqueville var en nyfiken fransk ädling som i början av 1800-talet reste till USA för att se om, och i så fall hur, demokratin kunde fungera. Han var cynisk eller välutbildad nog för att räkna med att alla statsskick hade inneboende tendenser att utvecklas till despotier när makthavarna väl blivit varma i kläderna. Men den första demokratin i världen? Där makthavarna var kringgärdade av långtgående förbud mot att kränka folkets privata friheter? Där makthavarna till och med tillsattes av folket i fria val? Vad slags despotisk makt skulle de amerikanska makthavarna ha möjligheter att tillvälla sig? Kunde man tänka sig att en ny sorts despoti utvecklades i sådana länder, en despoti som inte i första hand ägnade sig åt att förtrycka folket?

Rubrikens fråga kan verka nördig. Vem bryr sig? Lite generat erkänner jag att jag bryr mig. Jag har frågat auktoriteter efter svar sedan jag gick i gymnasiet. Det bästa försöket gjorde en mattelärare som sa att ”dom bara finns” och sedan tog sin käpp och gick.

.

För uppemot tio år sedan greps jag av en obehaglig känsla som jag aldrig tidigare upplevt men som sedermera har blivit standard. Jag hade hittat på ett projekt som skulle ha räddat den svenska skolan om den svenska skolan varit mer samarbetsvillig vilket den svenska skolan inte var. Jag menar allvar. Det handlade om att göra det självklara som lärarkåren i alla tider gjort av sig själv för att förkovra sig men nu för det mesta slutat att göra, nämligen att förmå skickliga lärare i varje skola att hjälpa sina mindre kompetenta kollegor. Det kan låta som en tulipanaros men jag lovar att det var rätt tänkt, löftesrikt lågteknologiskt och noga förberett.

Tillsammans med en vän som är en erfaren läkare prövade jag den inopportuna tanken att sjukvårdens problem inte alls, som det påstås, är resurs- och personalbrist utan tvärtom att det finns för mycket resurser. Jag har inga bevis annat än, i bästa fall, enstaka observationer. Häromdagen var det propp i trafiken på Karlavägen för att en ambulans med tre personal skulle hantera en pigg sjuttioåring som tydligen blivit touchad av en bil och nu stod och log urskuldande mot trafikanterna som han besvärade genom att i onödan stå mitt i gatan. Ambulanspersonalen ägnade sig åt att ömsom köra fram personkärror till sjuttioåringen, ömsom att dirigera trafikproppen. Om de bara hade åkt därifrån och lämnat det generade trafikoffret till de vänliga pensionerade damer som ansamlats så hade Region Stockholm frigjort personal och åstadkommit en besparing för skattebetalarna.

.

Jag är hund. När jag hade nått den åldern att det var dags att välja ett yrke sökte jag in på HHS (Hundhögskolan). Det fanns många linjer att välja på, till exempel lavinhundslinjen, knarkhundslinjen och blindhundslinjen. Men jag valde att utbilda mig till bidragshund.

.

Jag hoppas att andra förstår miljöpolitiken bättre än jag gör. Precis när jag tror att jag begripit kommer det ny auktoritativ information som återför mig till töcknet och förvirringen. Till exempel tyckte jag för några månader sedan att jag äntligen fattat det där med reduktionsplikt, inte, nota bene, för att jag gillade konceptet, som jag fruktade skulle skada motorn, utan för att den bakomliggande logiken föreföll ovedersäglig. Om man bränner fossiler lyfter man upp lagrad koldioxid ur jordens innandömen och släpper ut den i atmosfären medan naturligt växande bränsle visserligen först ökar koldioxidhalten i luften men sedan strax genom fotosyntesen förvandlas till nya växter. Jag tyckte det var glasklart.