Den tyske sociologen Robert Michels (bilden) som jag skrivit åtskilliga gånger om, kanske till leda, slutar aldrig att fascinera mig och därför ska han få en text till. Han är enligt min mening en av de största filosoferna på sitt vetenskapsområde. Han var elev till nestorn Max Weber. Tillsammans gav de ut en vetenskaplig tidskrift. Han är numera till skillnad från den hyllade Weber helt bortglömd vilket nog har sina randiga skäl till vilka jag återkommer.

Covidpandemin är slut. Ett virus som under en kort karriär på några år fyllde världen med ångest och skräck har nu fått dra sig tillbaka till det träsk av avdankade storheter som Spanska sjukan och smittkopporna där de liksom pensionerade världsmästare i tungviktsboxning kan käbbla om vem som hade de största framgångarna. Hur många fick du död på, Spanska sjukan? Och vi som överlevt coronat kan börja betrakta erfarenheten mer sansat än under panikens månader. Vi har någon sorts facit.

I regeringsförklaringen sa statsministern att Sverige befinner sig i ett mycket tufft läge. Och det kan mycket väl bli betydligt sämre, la han till.

Detta är en ansvarslös artikel i bemärkelsen att den inte bygger på några vetenskapliga undersökningar och ej heller artikulerar en allmän mening – bara det är ansvarslöst! – utan grundas i mina återkommande känslor.

Den här bloggens motto är ”Här skapas samtidens självförståelse”. Syftet är att i realtid betrakta och försöka begripa det skeende som i historiens egen takt utspelar sig inför våra ögon. En metod att bedriva denna samtidsforskning är att läsa Dagens Nyheters ledarsida, en verksamhet som många anser vara slöseri med tid, men som enligt min uppfattning är nyttig eftersom den varje dag avslöjar nya skärvor av det felaktiga byråkratiska myndighetstänkande som hotar landets framtid. Det spelar ingen roll vilka ämnen som ledarsidan behandlar; systemfelet i dess tankevärld uppenbarar sig alltid.

En för mig okänd och fientligt sinnad man ringde mig häromdagen. Ha sa att han inte trodde på min teori om att det välfärdsindustriella komplexet vill att folk ska vara svaga så att komplexet självt blir alltmer oumbärligt och får allt större anslag av nettoskattebetalarnas pengar. Jag har tamejfan aldrig träffat en socionom som tänkt den tanken, sa han.

Det har inte jag heller, sa jag.

Jag gillar inte att hälla smolk i den glädjebägare kring vilken många av den nya regeringens anhängare har samlat sig för att högläsa det sextiotvåsidiga Tidöavtalet där de fyra partierna presenterar sin gemensamma plan. Så låt mig börja med att framhålla att dokumentet innehåller många löftesrika ansatser. Till exempel ska kunskapsresultaten i den svenska skolan ”lyftas” och lärarnas befogenheter stärkas. Det energipolitiska målet för ändras från 100 procent ”förnybart” till 100 procent ”fossilfritt” (för att bereda utrymme åt kärnkraften). Den kanske mest sensationella punkten är kanske att en ”kravbaserad integrationspolitik” ska införas ”där den som långvarigt befinner sig i Sverige ska ta ansvar för att bli en del av det svenska” vilket i mina öron låter som att strävandena efter mångkultur ska ersättas av assimilationspolitik.

När jag numera betraktar fosterlandet blir jag nedstämd ty nästan ingenting tycks fungera så som vi trodde att ett av världens mest högt utvecklade länder skulle fungera och som vi vill minnas att det faktiskt också fungerade (om vi bortser från att det gjorde väldigt ont att gå till tandläkaren). Antingen har jag fel eller också är detta något att fundera över och försöka förstå i syfte att vidta korrigerande åtgärder (om det går, något som jag blir allt mindre säker på). Om någon annan har lust att förklara på vilket sätt jag har fel så kan jag åta mig att fundera och försöka förstå.

På 1500-talet eller däromkring inleddes vad som i en del historieböcker kallas ”den nya tiden”. Det var faktiskt mycket nytt som inträffade (jag talar förstås bara om västerlandet som på den tiden begränsades till delar av Europa). Den protestantiska revolten mot påvedömet tog gestalt och blev en social kraft att räkna med. Den europeiska kolonialismen inleddes med de iberiska ländernas upptäcktsresor över haven. Men det viktigaste, tror jag, var maktens centralisering till ett nationellt huvud, den absoluta kungamakten, och uppkomsten av nationella institutioner, till exempel ett nationellt våldsmonopol under ledning av den absoluta kungamakten, kort sagt bildandet av den moderna nationen.

Är det en sinkadus att regeringsbildningen efter förra riksdagsvalet och detta års riksdagsval tagit längre tid än någonsin tidigare sedan demokratin infördes? Det tror inte jag. Jag tror att förklaringen handlar om något mer ”strukturellt” (ett modernt ord som jag inte kan använda utan ironiska citattecken). För det första vet inte partierna vart de hör och med vem de vill bilda regering. För det andra vet de därför inte heller vad de kan eller vill föra för politik.

Inte sällan kommer jag på mig själv med att vara en förskräcklig cyniker och besserwisser. Det yttrar sig bland annat på så vis att jag ifrågasätter auktoriteter, ju större desto bättre, och letar fel hos dem. Ofta hittar jag fel – eller rättare sagt får tillfälle att gotta mig åt tokigheter som andra hittat före mig – som till exempel när Al Gore och IPCC år 2007 fick Nobels fredspris för sitt arbete sitt globala opinionsarbete i klimatfrågor som, enligt priskommittén, handlade om att:

Fram till för någon timme sedan hade jag aldrig hört talas om Melissa Fleming (bilden). Om någon sagt att hon är FN:s Undergeneralsekreterare för Globala Kommunikationer och brukar hålla föredrag hos WEF i Davos så hade jag antagligen ryckt på axlarna och tänkt att visst, sådana där finns det hur många som helst.

Det måste inte vara någon mening med allting. Alla penseldrag som en tavelmålare gör i en abstrakt tavla behöver inte ha någon betydelse utan kanske finns där bara för att konstnären fick en impuls. Men när företeelser antar samhälleliga proportioner måste de, tror jag, vara uttryck för någon sorts vilja. (Den viljan kan förstås vara svårtolkad; vad är till exempel syftet med stentvättade jeans som redan i affären har revor över låren?)

Mänsklighetens mest lyckade bedrift sedan skapelsen måste rimligtvis vara utvecklingen av det västerländska samhället om man mäter kulturernas framgång efter deras förmåga att skapa goda levnadsvillkor för sina medlemmar. Ingen annan kultur har åstadkommit så mycket välstånd och jämlikhet som den västerländska. (Jo, naturfolken hade troligtvis mer jämlikhet men knappt något välstånd.)

Som jag tjatar om det välfärdsindustriella komplexet kunde man förledas att tro att komplexet bara är en svensk företeelse. Låt mig – utan andra belägg än sådant som kan hämtas från lite allmänbildning och egna osäkra observationer – förklara hur det nog ligger till:

Jag försökte klargöra den svenska skoldebatten för min portugisiskafröken i Rio de Janeiro. Det är ett himla bråk om betygen, sa jag efter att ha hållit på säkert en kvart med att förklara hur skolpengssystemet fungerar och vad en friskola är. En del säger att friskolorna ger glädjebetyg. Varför skulle friskolorna ge glädjebetyg? frågade jag henne mest för att kontrollera om hon förstått systemkonstruktionen.

Ibland frågar folk varför jag tjatar så mycket om att Sveriges huvudsakliga makthavare är politikerväldet med vidhängande välfärdsindustriellt komplex (samt, indirekt, komplexets bidragsförsörjda klienter som ger systemet legitimitet och existensberättigande eftersom omsorgen om dessa personer tillåter politikerväldet att uppträda med pretentioner på att leda en humanitär stormakt).

Jag skrev nyligen om professorn, framtidsforskaren, statstjänstemannen med mera Jørgen Randers som helt förbehållslöst framförde att politiska eliter, till exempel sådana som han själv tillhör, måste kunna styra staten utan att bry sig om folket när folket vägrar att fatta vad som måste göras. Den öppenhjärtiga skamlösheten chockerade till och med mig som inte brukar vara så lättskrämd.

Eftersom Sverige är ett någorlunda civiliserat land fattar vi inte konfliktladdade politiska beslut efter handgemäng utan försöker i stället presentera våra känslor och önskemål i vetenskaplig skepnad. En konfliktladdad fråga är det här med friskolor och vinstutdelning. (Fast jag tror inte att själva vinstutdelningen egentligen är någon springande punkt. I grunden handlar det om konkurrens om eleverna mellan kommunala och privata skolor. De kommunala intressena hetsar mot vinstutdelningen eftersom det kniper lättköpta debattpoäng. Kommunintressena hade ogillat privata konkurrenter även om dessa aldrig delat ut en krona till sina ägare.)

Janerik Larsson vid Stiftelsen Fritt Näringsliv gör en samhällsnyttig insats genom att läsa ett stort antal tidningar från hela världen och skicka ut intressanta artiklar till folk som anmält sig. Jag har anmält mig och fick häromdagen en värdefull påminnelse om att många lärda, begåvade, upphöjda och av samhället hyllade och försörjda personer har totalitära böjelser och inte ens skäms att erkänna det.

Den femte juli publicerade skolforskaren Gabriel Heller Sahlgren (bilden) en förbluffande debattartikel i Dagens Nyheter. Efter att, som det verkar, på ett mycket noggrant sätt ha undersökt resultaten i Pisa och andra vetenskapliga internationella studier av skolbarns kunskaper samt dessa färdigheters utveckling över tiden kommer han fram till att det inte alls är som man, i varje fall jag, trodde. Det uppseendeväckande är att skolan är bättre än man anade, inte sämre. Den svenska grundskolan ”är bland de bästa i världen”.

Jag ägnar ganska mycket tid till att inte begripa saker. Elsituationen i Sverige är en favorit denna säsong. När jag misstänker att jag trots allt fattat något skriver jag kanske en text så att andra kan rätta mig om jag har fel. Detta förfaringssätt är mycket vetenskapligt och kallas för peer review men betyder bara att man försöker stämma av sina funderingar med andra.

Vladimir Lenin sa att ”det blir ingen revolution i Tyskland för då måste man beträda gräsmattorna”. Jag förstår precis vad han menade. Förr i tiden stod skyltar med texten ”Nysått. Beträd ej gräsmattan.” i stadens parker. Folk lydde. Till och med vi busiga småglin drog oss för att gå på det spirande gräset. Lenin hade rätt. Ett folk som aktar sig till och med för så obetydliga överträdelser som trotsa förbud att gå på gräset är knappast benäget att ta till vapen för att kasta samhället över ända. I det avseendet är svenskar och tyskar ganska lika. Vi är båda lydiga folk. Det är ingen tillfällighet att Sverige länge betraktades som ett amerikaniserat Östtyskland.

Hela dagen har jag varit fullt upptagen på min klinik med patienter. Det var först i kvällningen jag fick tillfälle att hasta till 221B Baker Street för att samtala med min vän Sherlock Holmes. Han satt som vanligt i sin länstol med en slocknad pipa i munnen. Han hade tagit på sig sin deer stalker-hatt, troligen för att tänka bättre.

Det mesta av det som de samhälleliga överheterna, troligen i alla tider, fattar beslut om är sådant ingen riktigt begriper. Visserligen brukar det uppstå ett antal motsägelsefulla åsiktsriktningar vars företrädare är fullständigt övertygade om att de företräder sanningen. Men den som verkligen anstränger sig för att förstå och bedöma alla argumenten finner oftast att sanningen hela tiden drar sig tillbaka mot framtiden och att människan och de samhälleliga överheterna är dömda att fatta beslut som de inte förstår.

En kirurgiprofessor emeritus skrev en debattartikel i Dagens Nyheter där han ondgjorde sig över köerna inom sjukvården. Han menade att problemet kan lösas med några enkla administrativa handgrepp. Det tror inte jag. Anslagsfinansierade, politikerstyrda monopol rår man inte på så lätt. Så här skrev professorn:

Det händer att jag får bannor av läsare som menar att jag inte tar hotet från globalisterna, sådana som Davoskamarillan, på tillräckligt allvar. Dessa supereliter, menar mina kritiker, med sina privata jetplan utövar så mycket makt, inte minst över ett så idémässigt försvarslöst land som Sverige, att det är närapå tjänstefel av en tjatigt återkommande krönikör som jag själv att inte ständigt varna för vad Klaus Schwab och Bill Gates tänker hitta på.

De flesta av oss, framför allt de som föddes årtiondena efter andra världskriget, har personliga erfarenheter av hur det gick till och hur det kändes när livet i västerlandet omvandlades i grunden och vi tillägnade oss en ny, modern, bekväm och starkt energiberoende livsstil. Det var en total omvälvning – och för de allra flesta en påtaglig förbättring – av samhället. Det är klart att folk oroade sig för saker, risken för kärnvapenkrig till exempel, men för det mesta kändes den genomgripande förnyelsen som om den gick på räls, vilket antagligen berodde på att marknadskrafterna fick styra. Till exempel skulle alla människor ha bil och för detta behövdes vägnät, bilverkstäder, bensinstationer och annan infrastruktur. Allt det där bara uppstod utan att folk i allmänhet behövde bekymra sig.

Min portugisiskalärarinna i Rio de Janeiro förhåller sig till svenskar – och troligen även till representanter för andra udda smånationer – ungefär som entomologer till sina studieobjekt insekterna. Dessa må ha sina intressanta särdrag men de är ju inte precis som människor. Ibland känns det som om hon sätter en lupp till ögat för att konstatera om vi svenskar verkligen beter oss sådär konstigt som hon vid en första anblick tycker sig ha observerat.

Arterna har sin ungefärliga livslängd inprogrammerad i generna. Till exempel blir människan runt åttio år och hunden kanske tio. Sköldpaddan lär kunna bli mer än hundra. Men det är nog inte bara flora och fauna som är skapade med en mellan tummen och pekfingret förutbestämd livslängd. Även människans alster tar slut. Min förra bil höll i trettiotusen mil innan den fick tas till skroten. Jag kan inte se varför motsvarande mönster inte skulle gälla även för samhälleliga förhållanden. Till exempel har jag funderat en del på hur gammal demokratin kan bli.