”I valet mellan att försörja sig själva och att låta sig försörjas av andra föredrar de flesta det andra alternativet.” När jag någon gång kommer in på seriösa diskussioner om svensken och hans samhälle och framför denna tes, vilket inte sker så ofta eftersom det vilar en ständigt inandad förljugenhet i vår atmosfär, möts jag ofta av mothugg av innebörden att jag har en nedlåtande människosyn. Skulle jag själv välja socialen framför arbetsmarknaden, va?

Sverige är ett tryggt land. Jag har inte tänkt så mycket på vad trygghet betyder, det har för mig bara varit en del av bakgrundsbruset, ungefär som att solen går upp varje morgon och att man äter sill till midsommar. Jag har helt enkelt varit en trygg svensk.

En gång frågade jag Hans Majestät Konungen vilken av Sveriges kungar som var hans favorit. Han log och sa att det hade väl varit underligt om han inte av släktkärlek hade satt en Bernadotte på mest framstående plats, nämligen Karl XIV Johan, den förste av hans släktingar på Sveriges tron. Det hade jag inte tänkt på utan föreslog obelevat och utan respekt för majestätets redan så tydligt framförda mening i stället Gustaf III – som faktiskt är min favorit. (Han genomförde motsvarigheten till franska revolutionen och tog ifrån adeln dess privilegier och införde något som påminde om demokrati på några veckor.)

Få uttryck har blivit så uppmärksammade, stolt utslungade, men också förkättrade, som sentensen ”den osynliga handen”. Formuleringen myntades av Adam Smith, en av den ekonomiska liberalismens anfäder. Tanken är, ungefär, att företagaren vidtar sina mått och steg för egen vinning, men att detta genom en osynlig hands försorg omvandlas till fördelar och framgångar för andra, vilket inte alls var företagarens avsikt. Så här skrev Smith i sitt stora verk Wealth of Nations (1776):

Med anledning av de nu pågående tumulten vid de mest prestigeladdade amerikanska universiteten slogs jag av en banal observation som kanske inte har någon relevans. Vad kravallerna, som mest riktar sig mot Israels krigsmakt och landets premiärminister Netanyahu egentligen handlar om, är inte lätt att veta. Judiska tänkare som jag känner menar att en permanent pyrande antisemitism som fram till nu har hållits i schack av den västerländska civilisationen plötsligt förlorat sina hämningar och väller fram som en hänsynslöst straffande eld.

Den som ger sig i kast med filosofin, särskilt den del som handlar om samhällenas organisation, får räkna med att bli besviken ty här finns inga fasta regler och allmänt acceptera sanningar som håller över tiden. Till exempel är jag själv bekymrad över begreppet ”illiberal demokrati” och bekymrad betyder här inte nödvändigtvis att jag skulle ligga sömnlös över företeelsens existens utan bara – inte så bara! – att jag inte vet hur den illiberala demokratin är konstruerad.

År 1909 beslöts att inkomstspärrarna till andrakammarvalet skulle tas bort så att alla män fick rösträtt. Vid andrakammarvalet år 1921 hade även kvinnorna fått rösträtt. Den plan, där kampen om det ekonomiska överskottet utspelades, var därmed helt förändrad.

För ett antal årtionden sedan jobbade jag med så kallat u-landsbistånd, ett begrepp som numera verkar föråldrat eftersom det inte längre heter u-länder utan Global Syd och eftersom hela föreställningen om att vi svenskar, som ej ens kan hålla mycket ordning på vårt eget land, skulle kunna bringa reda, fred och BNP-tillväxt samt stävja korruptionen i exempelvis afrikanska samhällen där till och med erfarna kolonialister såsom engelsmän och fransmän på det hela taget gått bet.

Du kanske tror att det här är någon sorts ideologisk propaganda, men det är det inte. Det här är solid, vetenskaplig sociologi eller statskunskap eller något annat stabilt och vederhäftigt akademiskt ämne i den genren. Nationalekonomi, kanske.

För många år sedan såg jag en film av Luis Buñuel som hette Mordängeln. Den handlade om ett elegant party i något spansktalande land. Knorren var att folk aldrig gick hem. Efter några dagar uppstod svält, skäggstubb och slagsmål, men ingen lämnade huset. Räddningstjänst och polis fylkades utanför, men ingen gick in. Det fanns inga hinder för ett normalt avslutande av kalaset, men det skedde inte. Lokal, omotiverade och obegriplig handlingsförlamning hade uppstått.

Det finns, påstår jag, ingen civilisation före vår som inte varit vidskeplig, en del av dem så obehagliga och grovt skrockfulla att de i vårt land inte fått gå lösa. Tänk till exempel på de latinamerikanska indianerna som ordnade glada fester som slutade med att en eller flera festdeltagare åts upp av de andra gästerna. Föreställ dig att midsommarkalaset avslutas med en vickning på nygrillat människokött.

Själv anser jag att mina kunskaper i engelska språket är synnerligen tillfredsställande – vore jag min lärare skulle jag troligen ge mig vitsord i spannet Laudatur till Magna cum laude approbatur – men trots det anser jag att det är för många hallåpersoner och återkommande intervjuobjekt som sluddrar på internet varför jag har vaskat fram en egen favoritlista över folk på YouTube som är ovanliga på det sättet att de kan uttala sig begripligt om det fullskaliga kriget i Ukraina. Detta är just nu ett mer aktuellt ämne än vanligt med tanke på att USA i förra veckan lovade Ukraina sextio miljarder dollar, Storbritannien en halv miljard pund och övriga Nato-länder tills vidare okända belopp.

Jag är villig att tro allt ont om ryssar, i vilket fall som helst om Putin och den övriga ryska staten. Till exempel är jag benägen att lita på information i en tillför- och pålitlig kvalitetstidning som Dagens Nyheter (25 april) att Ryssland inför EU-valet i juni sprider desinformation och ägnar sig åt ”dold påverkan”. Allt eftersom valet närmar sig blir det värre. Nu har det gått så långt att EU:s krishanteringsmekanism IPCR behövt aktiveras vilket är närapå, förstår man, en sorts stabsläge som bara intas under särskilt jobbiga omständigheter såsom pandemin och flyktingkrisen.