Opinionstexter skrivna av Det Goda Samhällets skribenter och gästskribenter.
Som västerlänning, särskilt västerländsk man, verkar man av samtiden anses vara skyldig till praktiskt taget allt. Allt ont, alltså. Det goda, i den mån det finns något, är säkert någon annans förtjänst. Sannolikt ursprungsbefolkningarnas och kvinnornas.
Jag är 83 år gammal. Jag började styrketräna metodiskt och regelbundet för 10 år sedan.
Träningen går ut på att träna praktiskt taget varje muskel i kroppen. Jag följer ett program som har satts upp av en professionell tränare.
Idag, den 9 juni, är det sista dagen att rösta i EU-valet. Ledarskribenterna tävlar om vem som kan komma med flest uppmaningar om att vi ska gå och rösta och med få undantag vill de att vi ska rösta rödgrönt. De påstår visserligen att de inte vill lägga sig i vad vi röstar på, så länge vi röstar, men det stämmer inte. Det märks tydligt på deras argument att det sista de vill är att folk ska tänka själva.
Min dotter i första äktenskapet, auktoriserad sjuksköterska, bor i den amerikanska delstaten South Carolina med en make, en entreprenöriellt lagd byggnadsarbetare från Florida, före detta marinsoldat, som alltid bär en pistol i bältet, samt en son ute i skogen en bit från Charleston. De köpte stugan och den vattensjuka marken för att de tröttnat på sina respektive yrken och beslutat att satsa på att bli bönder, närmare bestämt grisbönder. Dit har jag rest på besök ett antal gånger.
Det byggs mycket i Sverige just nu, inte minst stora industriparker och ”business centers”. De flesta (alla?) kommuner vill, som jag skrivit om tidigare, öka sitt invånarantal och då krävs förstås att man kan erbjuda arbetstillfällen. Därför avsätter man stora markområden för att locka näringslivet och ansöker om bygglov både för detta och för nya, förtätade stadsdelar. Bygglov som går ut på remiss och som kan överklagas av medborgarna. Men hur stora är chanserna att medborgarna får gehör?
Jag har skrivit ett antal texter om centraliseringen och dess mekanismer (till exempel här). Gradvis och till min förvåning har jag dragit slutsatsen att den maktförflyttning uppåt som jag kunnat iaktta praktiskt taget överallt i samhället inte alls är resultatet av enskilda misstag och dumheter utan av i det mänskliga samhället inneboende mekanismer, kort sagt av en sociologisk järnlag som icke kan upphävas och från vilken det endast vid sällsynta tillfällen kan beviljas kortfristig dispens.
Här är ett konkret exempel på järnlagen i funktion.
Charles Darwin, som ville förklara principerna för levande arters utveckling, presenterade ÅR 1859 sina viktigaste rön i skriften On the Origin of Species (Om arternas uppkomst). Jag har funderat en hel del på det där utan att driva frågan så långt att jag specialstuderat den genom att läsa vetenskapliga böcker eftersom jag vet att min fantasi långt innan boken vore färdigläst skulle ha fastnat för något annat ämne som plötsligt börjat pocka på vetenskaplig upplysning fram till det ögonblick… ja, du fattar.
Tolv MFF-supportrar står åtalade för våldsamt upplopp och i deras chattgrupper visar det sig att det förekommer ”en grovt antisemitisk jargong”, rapporterar SVT.
En grovt antisemitisk jargong förekommer också i de chattgrupper där pro-palestinska demonstranter rör sig – och inte bara där, utan även offentligt när det marscheras med palestinasjalar och flaggor. Men det är ingenting som SVT rapporterar om.
Ibland när jag åker spårvagn lyssnar jag på Radio Bubbla – en podd där Boris Benulic och Martin Eriksson håller låda, och på en halvtimme brukar kläcka ur sig fler kloka saker än en genomsnittlig politiker gör under en mandatperiod.
Nu är det dags att fira nationaldag igen så fram med flaggorna och ballongerna och det glada leendet. I varenda kommun hälsas nya medborgare särskilt välkomna till firandet för idag är det mångkulturen, det nya Sverige, som ska firas.
Eftersom jag skrytsamt ibland påstår att jag skriver för den långa sikten – min ambition (bortsett från att jag vill ha en staty på Stureplan) är att man ska kunna läsa dessa texter och förstå dagens Sverige lite bättre även om hundra eller tvåhundra år. Och blir det inte så har texterna i alla fall inte gjort mycket skada.
Jag har under mer än ett halvt sekel studerat och forskat kring den svenska byråkratins tillväxtmekanismer och dess korrumperande effekter på de människor som utsätts för dess inflytande. Byråkratins grogrund är central maktutövning.
I Södertälje marknadsför politikerna nu ”beredskapsrullen”. Vad den innehåller? Sånt som vi kan producera här hemma i Sverige om krisen och kriget kommer. Efter att politikerna utarmat det svenska lantbruket i decennier, och gjort oss beroende av en osäker omvärld för att få mat på bordet, är det nu ”allas ansvar” att se till att åter börja äta sånt som inga medborgare hade slutat äta om politikerna valt att gynna svenskt lantbruk istället för att satsa på billig import.
Så här trodde jag för tre år sedan fast jag nu med tilltagande ålder och mognad förstår att den sociologiska järnlag det handlar om är ännu mer okuvlig än jag tidigare anade:
Om man tar allt som skett i Sverige under något sekel och lägger i en stor kastrull och kokar tills utvecklingstendenserna framträtt och reducerats till sin mest grundläggande essens så noterar man tydligt att det handlar om obändig centralisering.
Originalitet är bra. Detta gäller för livet i allmänhet och konsten i synnerhet. En konstnär helt utan originalitet vore inte en konstnär överhuvudtaget. Massproduktion är inte konst, även om originalet kan vara det. Alltså är det fullt förståeligt att konstnärer söker originaliteten, och att de offrar mycket för det. Men originalitet är inte det enda konstnärliga värdet, och risken blir att vi offrar sådant som skönhet, mening, och sunt förnuft på dess altare.
Eftersom det är sol ute och mina erfarenheter säger att den svenska sommaren är kort (”det mesta regnar bort”) så smiter jag nu från arbetet och återpublicerar följande tioåriga text (publicerad 2015 här) för att påminna om vad vi är för slags folk.
Efter en synnerligen ytlig undersökning, i huvudsak baserad på introspektion, har jag kommit fram till att vi svenskar fram till rätt nyligen var ett uppfostrande folk och att detta är förklaringen till den vånda vi nu genomlider, inte minst när det gäller invandringen.
Nyligen släpptes Sverigedemokraternas valfilm inför det stundande EU-valet, på temat ”Mitt Europa bygger murar”. Den är gjord med självironi och humor och spelar på alla de nidbilder som Socialdemokraterna och de andra rödgröna partierna målat upp av SD i åratal, med Jimmie Åkesson avspänt strosande i ett Europa där gängkriminalitet, religiös extremism och kvinnor i förtryckande klädsel lyser med sin frånvaro.
”Så här tycker vi och det skäms vi inte det minsta för!” är budskapet. Det är genialt.
Under en tid har ett fåtal studenter och andra slagit upp tältläger vid flera lärosäten runt om i Sverige. Jag säger ett fåtal för att det är exakt vad det är. Men i medierna utmålas de propalestinska protesterna som vore de ett uttryck för en utbredd folkrörelse. Varför?
Liksom så mycket annat försöker jag, efter bristande förmåga, begripa ukrainakriget så gott jag kan. (En kompis säger föraktfullt att man i Sverige för att räknas som expert bara behöver ha läst två artiklar i något ämne. I så fall kan du betrakta mig som expert på detta krig. Fattas bara en uniform med lagom mycket metalldekorationer.)
Idag stängs vallokalerna i Indien. Den 4:e får vi veta vem som vann valet i Indien. Många tror att den sittande ledaren Narendra Modi kommer att få förtroende sitta en tredje femårsperiod.
Det tror även jag, trots att jag kan mycket litet om Indiens politik. Jag har dock en indisk vän här i Uppsala, en expert på AI, som är en entusiastisk Modi-anhängare. Han är min vinklade källa.
August Strindberg var tidigare en ofattbart upphaussad författare som hyllats för praktiskt allt litterärt han åstadkom under sin bana, till exempel att hans produktion räknad i textsidor är imponerande omfattande – hans samlade verk upptar omkring 20 000 sidor – samt att hans förråd av svenska ord enligt någon som har räknat var oöverträffat.
I serien sociologiska järnlagar vill jag idag slå ett slag för lagen om avtagande samhällsnöjdhet och över tid försämrat mående.
När jag växte upp fungerade grundskolan lite som ett filter. Förutom att ge oss baskunskaper som vi behövde för att bli vuxna, skulle skolan vaska fram de individer i varje generation som var tillräckligt intelligenta, ambitiösa och disciplinerade för att fylla universiteten.
Denna krönika är så hänsynslöst rå i sitt sökande efter ett trovärdigt sätt att tolka situationen i Israel att jag knappt törs klä den i ord och fästa den på papper. Men jag gör det i alla fall eftersom jag tror att de självklarheter jag har att komma med ger en så mycket enklare och mer lättförståelig bild av kriget och dess orsaker än vad reguljära media (i Sverige och resten av världen) erbjuder.
En viktig för att inte säga den viktigaste demokratiska friheten är yttrandefriheten. Inte bara i sig utan för att den också påverkar och är grund för ordet och det fria tänkandet.
Sveriges Television fortsätter vinkla sina nyhetsreportage mot Israel, som de gjort konsekvent sedan oktober förra året då Hamas startade kriget. Nyligen intervjuades en sjuksköterska som ”sett Gazas sjukvård inifrån” och som visste att berätta att de palestinska patienterna hamnar i ”ödets händer”.
Det är naturligtvis ett djupt vilseledande påstående. Patienterna hamnar i Hamas våld. Men Hamas nämner hon inte ens, trots att det är de som medvetet försatt sitt eget folk i den här fruktansvärda situationen.
Då och då blir man varse att vardagliga förhållanden, som man knappt noterat och i varje fall inte anat kunnat gömma några konfliktanledningar, i själva verket visar sig vara riktiga bakteriehärdar. Den senaste (tror jag) är konflikten om sverigedemokraternas (och kanske andra partiers) hemliga trollfabriker och tillika anonyma propaganda. Dagens Nyheter menar att en ny norm brutit ut som en ny sorts pest i Sveriges politiska liv enligt vilken partier kan dölja sina verkliga avsikter och därmed – enligt tidningens farhågor – förvilla alla människor om vad den allmänna opinionen egentligen tycker (och därmed, tycks anklagelsen vara, lura alla människor hur man måste tycka och rösta för att räknas som fullvärdig samhällsmedlem):
Vid 36 års ålder delade juristen och författaren Fritiof Nilsson Piraten med sig till svenska folket av sina barndomsminnen i prosaform. I denna två gånger filmatiserade succéroman, Bombi Bitt och jag från 1932, som var hans första, kunde man följa författarens i huvudsak fabuleringar som vilade på en bräcklig grund av verklighet.
Enligt Wikipedia har skolpengssystemet ungefär 150 år på nacken (fast om man letade ordentligt skulle man troligen som vanligt i historiska sammanhang hitta tusenåriga eller ännu äldre förebilder). Det började med att två kommuner i nordöstra USA som inte hade egna skolor skickade sina ungdomar tillsammans med en lagom stor betalcheck till grannkommunernas skolor.
Kriminella är minsann inte bara kriminella. De är också intellektuella bokmalar som köar till fängelsebiblioteket för att förkovra sig. Särskilt populär är Machiavellis Fursten, får vi veta i Sveriges Radio Nyheter.
Samma public service förmedlar också ständigt budskapet att kriminella har levt i utanförskap och saknat de chanser vanliga skötsamma får. Det går inte riktigt ihop att folk som är bekanta med Machiavelli, och dessutom med behållning läser honom, har saknat möjligheter i livet.
DET GODA SAMHÄLLET 