Igår skrev jag med anledning av ett iråkat försommarbarndop under ett träd att jag inte gillar psalm 289 – den där moderna välfärdspsalmen om att Gud och Jesus är hållningslöst förlåtande och att människor rimligtvis bör har rätt att utan ansträngning få precis vad de vill av livet – eller närmare bestämt ”den frihet där vi är oss själva, den frihet vi kan göra något av”, faktiskt en frihet som är större och värdefullare än något som Bibelns tidigare omskrivna och hyllade hjältar hade kunnat komma med eftersom vår frihet till skillnad från deras ej bara är ”tomhet utan en rymd för drömmar”.

Frugan och jag hamnade på ett barndop under ett träd i den skira försommarmiljön. Försommarmiljön var det inget fel på men jag fick som vanligt anledning att irritera mig på Svenska kyrkans tilltag, särskilt psalm 289 som nästan alla utom jag verkar sätta särskilt högt med tanke på att den förekommer på praktiskt taget varenda kyrklig förrättning som jag besökt på länge, dop, bröllop eller begravning. Nog ska 289:an med varenda gång.

I serien irriterande men kanske inte fullt bevisade tecken på att det var bättre förr vill jag härmed besvära med ett konkret exempel. (En vän föreslog att det mest uppenbara exemplet var den krönika som du just håller på att läsa som, enligt honom, är särskilt dålig. Mådä, sa jag, men detta är i så fall ett indicium på min tes, ty mina kreativa processer har under den senaste veckan varit störda av att mailprogrammet inte fungerat. Varken in eller ut. Tekniken är snabb och billig när den fungerar vilket den i mitt fall endast stötvis gör.)

Igår publicerade Bitte Assarmo, högt aktad skribent på dessa sidor, en krönika som hon helt fräckt titulerade ”Det var bättre förr”. Hon motiverade med egna erfarenheter under några decennier och försåg  texten med tillräckligt många reservationer för att visa att hon kunde ha fel.

Jag har aldrig besökt eller ens sett en trollfabrik. Detta är genant att behöva erkänna för en person som utger sig för att vara daglig ledare för en blogg som påstår sig ”skapa samtidens självförståelse”. Däremot har jag jobbat på tankesmedjor eller think tanks som väl är ungefär samma skrot och korn: man anlitar personer som man anser tänker klokt, skriver hyggligt och i bästa fall inte begär någon ersättning och säger åt dem att publicera efter bästa förmåga. Sedan får man se hur det går.

Sverige brukar skryta med att ha varit det första landet i världen som införde yttrandefriheten, det vill säga principen att överheten inte ska få hindra folk att framföra sina åsikter. Denna storslagna förordning antogs år 1766 när Gustaf III var kung. (Gustaf III var en ambivalent konung i det mesta han företog sig. Han lät sig hyllas av sådana som Voltaire för sitt liberala synsätt vad gällde yttrandefriheten men sedan tog kungens kluvenhet över och han förbjöd yttrandefriheten. Å andra sidan införde han en kanske ännu starkare liberal frihet några år senare när han berövade adeln förlorade dess ensamrätt till olika statliga ämbeten (vilket i serien överraskningar innebar att kungen genomförde det väsentliga i franska revolutionen några månader före Bastiljens fall varefter adelsmannen Anckarström hämnades på den charmige, vankelmodige kungen).

Av en ren händelse hamnade jag igår och i förrgår vid nyskrivna reportage om krigsläget i Ukrainas näst största stad, Charkiv, nära den ryska gränsen, dels i Dagens Nyheter, dels i Svenska Dagbladet, dels i The Wall Street Journal. Jag hade hoppats att journalisterna skulle berätta helt väsensskilda historier så att jag skulle kunna ondgöra mig över falska nyheter och trollfabriker, men så beviljat fick jag det alltså inte.

Det är svårt att med någon tillförsikt skapa sig en övertygelse i politiska frågor där man inte fötts in i ett ställningstagande och sedan stannat där som till exempel att barn som förut växte upp i socialdemokratiska familjer ofta fortsatte som någon sorts vänstersympatisörer (och vice versa).

De senast dagarna har Sverige plågats av en storm ett vattenglas som troligen inte är någon storm eller ens ett vattenglas. Det handlar alltså om trollfabriksstriden inom den svenska regeringen. ”Den svenska regeringen består av 3 + 1 = 4 så kallade borgerliga partier”, förklarar jag för min portugisiskalärarinna i Rio de Janeiro. ”Man hade antagit att de före valet skulle ha samlats för att enas om en fyraårig uppryckningspolitik för Sverige.”

Om någon annan än jag själv hade berättat den här historien för en sådan som jag – notoriskt klentrogen i fråga om påstått garanterat sanna försäkringar från vanliga mediakanaler – så hade jag nog, min skepsis till trots, undrat om inte Jesus, när allt kom omkring, hade väckt många döda till livet, du vet Lasarus och Jairos dotter, och i vilket fall som helst förvandlat vatten till vin vid bröllopet i Kana.

TV4:s program ”Kalla fakta” har, det kan väl inte vara någon hemlighet som det är oartigt att avslöja, wallraffat hos Sverigedemokraterna på jakt efter för partiet genanta nyheter som kan ligga det i fatet inför nästa riksdagsval. Günther Wallraff var en tysk journalist som uppfann det journalistiska tricket att ta anställning hos sin fiende för att sedan avslöja vederbörandes oetiska och smutsiga beteende.

Den persiske prinsen Serendip växte upp på ön med samma namn (som senare bytte benämning till Ceylon och Sri Lanka) där folk tydligen var födda med tur ty begreppet serendipitet kom så småningom att betyda egenskapen att hitta bra saker som man inte ens förstod att man letade efter. Det ofta återgivna illustrerande exemplet är förstås Alexander Fleming och penecillinet.

Det känns osäkert att sakna en fast och tillförlitlig tro. Om du inte förstår vad jag menar så ägna en tanke åt övertygade religiösa människor. De är ofta stabilt förankrade i sina övertygelser fastän de har svårt att övertyga tvivlare och agnostiker som jag om riktigheten (vad nu det betyder) i sina förvissningar.

Den svenske skalden Johan Henric Kellgren (1751 – 1795) skrev dikten Dumboms leverne som i några hundra år ingick i den svenska kulturskatten fram till dess att vi insåg att vi inte behöver någon. Dumboms grej var inte minst att dra stolliga slutsatser, till exempel:

På sina resor han förnam,
hur väl försynens nåd reglerat,
som floder över allt placerat
där stora städer stryka fram.