Opinionstexter skrivna av Det Goda Samhällets skribenter och gästskribenter.
Många verkar tro att hat och hot är samma sak. Kanske för att bägge orden börjar på H, har tre bokstäver och beskriver något som de flesta tycker är negativt. Att placera orden intill varandra är vanligt i politiken och betydelsen har med tiden ”flutit ihop”. Ska man förbjuda det ena, borde man väl rimligtvis också förbjuda det andra.
Om jag säger att jag gått på fem universitet (utan att dock ha tagit examen i alla) så tror du kanske att jag försöker skryta upp mig med min bildning. Men min ambition är den motsatta. Jag tycker det är genant att jag, trots alla dessa år av ambitiös pluggande, begriper så lite av den del av tillvaron som studerades, till exempel den ekonomiska mikro- och makropolitiken, det vill säga sådant man sysslar med på finansdepartementet och riksbanken. Det berodde inte på att jag latade mig. Tvärtom var jag mer nitisk än många av mina studentkamrater, ty jag ville verkligen förstå världens mekanismer.
Grekiska myter är alltid intressanta på ett eller annat vis. Sierskan Kassandra hade enligt mytologin fått gåvan av gudarna att kunna se in i framtiden och därmed kunna utfärda varningar, exempelvis till folket i Troja om att dåliga saker var på gång. Dock hade gåvan kompletterats med en förbannelse, att ingen skulle tro på hennes förutsägelser.
Samhällsdebatten påstås vara det element där det demokratiska samtalet utvecklar sig och så småningom leder fram till demokratiska beslut. Det är därför yttrandefriheten är så viktig. Utan yttrandefrihet i samhällsdebatten kan det demokratiska samtalet inte förverkliga sin potential vilket leder till att demokratin förkrymps som en lindad kinesisk kvinnofot för hundra år sedan. Sådana fötter gick det inte att gå på och lika handikappad blir demokratin utan en öppen och fri samhällsdebatt.
Om du tycker frågan verkar märklig kan jag tyvärr upplysa om att den tyvärr är högst befogad. Det blir tydligt varenda gång ett klädföretag lägger upp bilder på modeller som bär detta förtryckande plagg. De svenska damerna tycks bli alldeles till sig av förtjusning och bombarderar sociala medier med kommentarer om att det är underbart att få se en kvinna som ”får klä sig som hon vill”.
I guldbokstäver över ingången till aulan vid universitetet i Uppsala blänker devisen ”Tänka fritt är stort men tänka rätt är större”. Orden kommer från Thomas Torild, en stjärnstudent vid lärosätet och tänkare från 1700-talets slut.
Sommar innebär värme, särskilt i södra Europa. Det innebär stora möjligheter för medierna att lyfta det som brukar kallas ”extremvärme” och som alltid uttalas med starkt eftertryck och olycksbådande ansiktsuttryck. Just nu är Grekland den stora följetongen, eftersom det blivit hett där så här i slutet av juni, och för några dagar sedan intervjuades en representant för resebyrån Apollo i TV4 Nyhetsmorgon. Det går dock inte riktigt som programledarna Rania Shamoun och Johan Macéus hade tänkt sig.
Nu har jag på senare tid läst flera tolkningar av ett politiskt skede som jag känner väl till eftersom jag var djupt inblandad, nämligen den liberaliseringsvåg som svepte över Sverige från 90-talets början och två decennier framåt. En del kallar det Thatcherism, andra nyliberalism, själv kallade jag det ibland Folkhemmet 2.0.
Nils Lundgren har en utmärkt krönika om identitetspolitik på sin blogg. Identitetspolitiken går ut på att ”medlemmar av löst sammanhållna samhällsgrupper som ras, klass, religion, kön, etnicitet, ideologi, nation, sexuell läggning, kultur, informationspreferens, historia, (flämt!) musikaliska eller litterära preferenser, medicinskt tillstånd, sysselsättning eller hobby” ska ha särskilda rättigheter som det är omvärldens skyldighet att säkerställa, typ fler kvinnor i bolagsstyrelserna, fler hbtq-personer i poliskåren, fler män i förskolan och så vidare.
Det är midsommartider och som alltid ska vanligt, hederligt folk beläggas med skuld och skam (över att fira en ”exkluderande” högtid) eller med någon annan form av orosmoment. I år är det polisen som står för båda delarna när de kommer med en skarp varning till alla jordgubbsköpare: Var medveten om att du bidrar till att finansiera grov kriminalitet om du handlar av fel försäljare!
Det är alltså du, som vanlig konsument, som ska ta ansvar för jordgubbsförsäljningen. Men hur du ska kunna veta vilka försäljare som är kriminella vill polisen inte upplysa om.
I serien allmänt omfattade uppfattningar som hos mig väcker tvivel och misstänksamhet finns tesen att samhället kan styras. Visserligen har det svenska politikerväldet genom statligt beslut tillskrivit sig denna förmåga – i regeringsformens första kapitel sjätte paragrafen står det att ”regeringen styr riket” – och visserligen händer det ej sällan att verkligheten anpassar sig efter beslutsfattarnas intentioner – till exempel att Stockholm får en ny Sluss när ett sådant beslut fattats – men jag tror att det mer än vi vill erkänna är tur och tillfälligheter som avgör om den politiska viljan ska förverkligas enligt plan. Politiken kontrollerar inte verkligheten även om den inbillar sig själv och de medborgare som påstås vara dess uppdragsgivare att den har sådana magiska egenskaper.
Jag har på olika akademiska lärosäten, humanistiska linjer, låtit mig övertygas om att kapitalismens viktigaste funktion är den som den store ekonomen Joseph Alois Schumpeter, en ganska självsäker österrikare som tidigt i livet föresatt sig att bli världens bästa ryttare, älskare och ekonom, särskilt framhöll, nämligen främja utvecklingen. Därmed menade Joseph Alois närmare bestämt ”genomförandet av nya kombinationer” i den samlade produktionsapparaten, till exempel den en gång så storartade övergången från kol, trä och valtran till olja som huvudsaklig energikälla. Han kallade även denna ständigt fortgående process till mänsklighetens fromma för ”skapade förstörelse”, till exempel att valfångarna med sina kastharpuner blev obsoleta när olja till inomhusbelysningen billigare och enklare i form av petroleum kunde pumpas upp ur marken av John D. Rockefeller.
Ett exempel på hur tekniken kan påverka tron hittar man dagens muslimska debatter om månsiktning.
De två stora muslimska högtiderna kallas eid al-fitr och eid al-adha. Eid al-fitr firas efter fastan i månaden ramadan. Eid al-adha firas i samband med pilgrimsfärden till Mecka.
Inför sin kongress nästa år har socialdemokraterna (enligt Svenska Dagbladets ”faktaruta” den 17 juni) tillsatt ett dussintal arbetsgrupper som ska ”ta fram förslag och reformer i syfte att göra Sverige mer som Sverige” och ”skapa en ny riktning med en stärkt samhällsgemenskap”. En arbetsgrupp, som arbetat i över ett år under ledning av S-politikern Lawen Redar, lägger nu fram ett ”genomgripande bostadspolitiskt förslag för att bryta segregationen i vårt land. Målbilden är tydlig. Sverige ska inte ha några utsatta områden”. Utsatta områden – eller parallellsamhällen – är nämligen ”ett existentiellt hot mot samhällsgemenskapen”.
När jag för några år sedan hälsade på min kompis Magnus i Burundis huvudstad Bujumbura förstod jag på allvar hur viktigt det är att ha ett bra lantmäteri, en pålitlig polis och en stark äganderätt.
Landet hade relativt nyligen haft folkmord. Tutsis slog ihjäl hutus och vice versa. När jag talat en stund med Magnus chaufför Dieudonné begrep jag situationen.
För flera månader sedan läste jag om den nigerianska författarinnan och fotografen Lola Akinmade Åkerström och hennes illa dolda bitterhet över att ha blivit refuserad av flera svenska förlag. Nu lyfter DN hennes fruktansvärda öde i en lång, djuplodande (dessvärre låst) artikel där hon får rejält med utrymme att beklaga sig över svenskarnas oerhörda rasism.
Jag har blivit varse att det finns planer på att inrätta en svensk kulturkanon. Av detta blir jag reflexmässigt misstänksam. För det första vet jag att de blir du och jag som ska betala. Det förekommer inte att överheten startar ett projekt – tro inte en sekund att idén om en nationellt enande samling texter, symboler, visor och så vidare uppstår i det civila samhället bara sådär, det vill säga utan att det börjar växa byrådirektörer, sammanträdesrum, jämställdhetskurser och rättighetssekretariat på det ungefär som havstulpaner på en båtbotten utan giftfärg – och det förekommer ej heller att vi oskyldiga skattebetalare som på intet sätt beställt projektet på ett eller annat sätt åker på att betala.
Nu är det sommarlov igen och i vanlig ordning varnar polisen för att barn riskerar att bli rekryterade till kriminella gäng. Hela samhället uppmanas nu att kraftsamla för att hindra detta. Mitt svar på den uppmaningen är kort och bestämt: Icke sa Nicke. Här kraftsamlas inte det minsta – det här är inte mitt ansvar.
När jag läser morgontidningarna, i mitt fall Svenskan och DN, märker jag att jag rutinmässigt men oplanerat ofta lämnar artiklarna efter några stycken (vilket heter ”utgångar” på publicistspråk) av det trista men alltmer trängande skälet att jag ofta helt enkelt inte förstår vad skribenten menar. Det förekommer till och med språkliga konstruktioner som ”han sa till han att han skulle skjuta han” vilket tydligen är glasklart för många men får mig att rysa, inte minst vid tanken på att någon PK-purist på TT skulle få för sig att byta ”han” mot ”hen” och därmed fördubbla det antal aktörer som meningen möjligen kan avse.
För snart tio år sedan skrev jag följande i en krönika. Det som förvånar mig nu är inte att det hänt något stort i den svenska mentaliteten på nästan tio år utan att det knappt har hänt något alls. Redan då, för nästan tio år sedan, hade vi lämnat ett gammalt Sverige där det gick en huvudmotsättning mellan borgare och socialister. Men vi hade inte kommit på något mer övertygande sätt att indela medborgarna i relevanta undergrupper. Jag skrev:
En port beskjuten i Hökarängen bara 15 minuters promenad från mitt område. Flera misstänkta på flykt åt vårt håll och mitt kvällskaffe på balkongen får en besk smak när blåljus och sirener skär igenom sommarkvällen och helikoptrar hovrar över vårt bostadsområde. Jag sitter där och ser ut över mitt välbekanta kvarter i ett land som inte längre är mitt.
Förr i tiden, det vill säga före EU-valet för några dagar sedan höll jag miljöpartister slentrianmässigt för knäppgökar eller dårfinkar, det vill säga en sorts ofarliga vettvillingar som gripits av tokpippi ungefär som när Kalle Anka får fnatt i Disneys julprogram. Men efter valet, där de förbättrade sitt resultat med nästan 2,5 procentenheter, kan jag inte avskriva dem lika lättvindigt. De har visserligen bara 14 procent av platserna i EU-parlamentet men man vet inte om fnattet kan sprida sig och skapa allmän besatthet där nere i Bryssel. Vi får hålla ögonen på dessa extremister.
Kronobergs läns landshövding, den före detta liberala politikern Maria Arnholm, har ”ertappats” med att åka taxi för 88 000 kr sedan hon tillträdde posten 2020. Hon har uppenbarligen valt att bo kvar på Lidingö och pendlat till jobbet i Växjö varje dag. Tåg från residenset till Stockholm central, troligtvis först klass, och sen taxi från centralen till Lidingö (kanske skulle det gå fortare med t-banan till Ropsten och sen buss).
Det är trendigt att prata om invasiva arter just nu; främmande växter och djur som utgör ett hot mot den biologiska mångfalden. Men hur invasiva är de utpekade arterna egentligen och när blir de invasiva?
”Det var en dag fylld av skratt, fest och hesa röster när studenterna på Lindeskolan i Örebro län lämnade gymnasiet bakom sig. Häng med på feststämningen.”
Så beskriver SVT ett av sina inslag så här i studenttider. Och de är noga med vilka de intervjuar. Unga kvinnor med hijaben prydligt på plats under studentmössan – och en ung man insvept i palestinaflagga. SVT har ett tvångsmässigt behov av att normalisera företeelser som inte hör hemma i Sverige, allt för att fostra tittarna.
Du kanske helst vill läsa om vilka egennyttiga idioter det är som styr vårt land. Jag håller med om att sådant är intressant och spännande läsning som dessutom för det mesta innehåller en skarp analys av tillståndet i nationen. Idiotteoremet är enligt min mening mer övertygande för förståelsen av vårt land än de officiella förklaringarna till Sveriges alltmer uppenbara motgångar, till exempel debaclen inom utbildningsväsendet och brottsbekämpningen där de ansvariga myndigheterna verkar ha kapitulerat inför sina uppgifter samtidigt som de lite lojt tigger mer pengar för att kunna misslyckas på ett mer påkostat sätt.
Sigge Strömberg (1885-1920) är en numera bortglömd författare, journalist och tidningsman. På Wikipedia kan man läsa att Strömberg tillbringade en tid i Amerika och där tjänstgjorde på den svenskspråkiga tidningen Minneapolis Veckoblad 1904–1905.
Det ekonomiska överskottet är den del av ett samhälles produktion under exempelvis ett år som överstiger vad som behövs för att hålla produktionsapparaten igång på samma nivå som tidigare, till exempel att lönerna räcker precis till att arbetskraften ska ha råd att reproducera sig och att företagens vinster räcker precis till avskrivningarna, det vill säga till att hålla maskinparken intakt.
Nyligen hade jag ett samtal med en väninna som, liksom jag själv, är bekymrad över att feminiseringen har gått så långt i det svenska samhället. Alldeles för många kvinnor innehar yrken och maktpositioner som är bättre lämpade för män och det är en starkt bidragande orsak till att samhället ser ut som det gör idag.
Jens Ganman brukar beskriva Sverige som ett sjukt land. Eftersom jag älskar Sverige avskyr jag att behöva hålla med honom men tyvärr måste jag göra det. Och Sverige är inte bara sjukt utan dessutom extremt. Efter att svenskarna röstat fram de rödgröna till EU-valets vinnare finns det inte mycket annat att säga.
DET GODA SAMHÄLLET 