I tonåren läste jag en bok som gjorde ett okuvligt intryck på mig. Jag minns inte vad den hette och det är jag tacksam för eftersom jag annars kanske fått för mig att återläsa den och upptäcka att jag missförstått allting och att mitt liv därför står ostadigt som ett hus på pålar vid stranden under en storm. Men jag minns att författaren hette Arthur Koestler, en ungrare och sedermera engelsman som blev mycket hyllad för att han först blev brinnande kommunist och sedan avföll till något annat. Det var alltid någon som ville döda honom. När han satt i en dödscell i general Francos Spanien hörde han varje morgon en grupp fångar marscheras ut för att hängas. Kvinnorna blev galna i honom och lät sig gärna inlemmas i hans seralj. Jag tror att han skrävlade en hel del men sådant får man ursäkta hos folk som hjälper en att bygga en samhällsförståelse.

Eftersom jag tror att det finns en alldeles distinkt svensk kultur som vi aldrig pratar om och därför har svårt att definiera ska jag besvära läsekretsen med ett aktuellt spörsmål i det ärendet.

Nu för tiden sjunger alla tillitens lov. Och med rätta, ty tillit människor emellan, såframt den är befogad, är vägen till utveckling och framsteg för samhällena. Flera nobelpristagare i ekonomi har fått sin upphöjelse för att de påpekat detta. Sverige är, eller har i varje fall varit, ett högtillitssamhälle, en viktig förklaring till våra framgångar.

Jesus hade tänkt sig att människan skulle älska sin nästa som sig själv. Det var tvivelsutan en djärv plan. Man kan bara föreställa sig hur underbart jordelivet blivit för människorna om de följt hans råd. Det mesta lidandet i världen orsakar människorna varandra genom krig, kriminalitet, elakhet, girighet och andra former av mellanmänsklig hänsynslöshet. Det lidandet hade försvunnit om människan älskat sin nästa som sig själv. Inga krig, inga våldtäkter, inga rån, inga bedrägerier, troligen inte ens ett litet skattefusk. Knappt ens någon svält, ty det finns alltid människor som har mat och som kan dela med sig om bara viljan finns.

När Gustav Vasa som en av de första furstarna i världen hade tagit kontrollen över den katolska kyrkan blev han inte bara rikare eftersom all kyrklig egendom genom reformationen tillföll staten och det på den tiden inte var så petnoga med att skilja på statens och furstens ekonomi. Dessutom, vilket på sikt var viktigare, tog kungen genom reformationen över arbetsgivaransvaret för den tidens intellektuella, det vill säga prästerna. Intellektuella, dit prästerna i egenskap av högutbildade räknades, lyder i allmänhet den som betalar deras lön. Se bara på journalisterna på statens televisionsbolag. Därför tror jag att det viktigaste med reformationen var att tidevarvets främsta informations-, nyhets- och propagandaförmedlare, alltså de som talade till allt folket minst en gång i veckan, inte längre följde påvens ord utan den statliga uppdragsgivarens. Det är därför svenska folket genom århundradena blivit så statsfromt, överhetslydigt och fredligt.

Alla mänskliga samhällen försöker indoktrinera och hjärntvätta sina medlemmar. Uttryckt på det sättet låter hanteringen förkastlig och avskyvärd, men så är det inte. Hjärntvätt är bara det uttryck vi använder när vi inte gillar de attityder och det tankegods någon försöker proppa i oss.

Enligt postmoderna pedagogiska teorier är kunskap inte så viktigt eftersom kunskap bara är fakta som man kan slå upp på internet om man vill veta något. Jag tror att sådana föreställningar är så skadliga som det bara går.

Eftersom det just idag inte regnar i den del av Bohuslän där jag befinner mig tänkte jag gå utomhus i stället för att sitta inne och tänka ut en ny krönika. Men varför ska den vara ny, frågade jag mig, det måste väl vara bättre om den är gammal och ändå funkar – och kanske med tiden visar sig stämma allt bättre – ty en fem år gammal utsaga som inte gnagts ned av tidens tand utan fortfarande funkar inger rimligen mer trygghet och förtröstan än en dagsfärsk historia som helt saknar hållbarhetsgaranti? Den här skrev jag i april 2019:

Västerlandet har ungefär tvåhundra års erfarenhet av demokratin om man börjar räkningen vid USA:s självständighetsförklaring och därmed tillblivelse år 1776. En mer eller mindre permanent diskussion, som tidvis gått upp i varv, om systemets kvaliteter och överlevnadschanser har pågått sedan dess. (Tja, det beror förstås på vad man menar är det utmärkande för den ordning som installerades 1776. Om det inte i huvudsak är den allmänna rösträtten – utan även andra lika viktiga komponenter såsom äganderätten, yttrandefrihet och rättsstaten som till och från funnits sedan Magna Charta – som ger demokratin dess unika värde så har den funnits och därför stått under hot sedan prins Johan utan land samt Englands präster och adelsmän år 1215 undertecknade sitt märkvärdiga dokument.