Den skotske 1700-talsekonomen Adam Smith skrev två särskilt uppmärksammade böcker. En av dem var Teorin om de moraliska känslorna och den andra var Om folkens välstånd. Dessa världsberömda böcker var lättlästa (vilket nog berodde på att Smith författade dem innan fackekonomerna blivit ett avskiljt skrå bland tänkarna som bara skrev för varandra). Böckerna köptes av högskolestudenterna för att tio till femton sidor – de som handlar om Den osynliga handen – skulle komma på tentan. Texten skummades av tentanden och placerades därefter, troligen för evärdelig tid, på undanskymd plats i hans bokhylla.

När jag gick i lågstadiet fick jag viss utbildning i vet och etikett av klassföreståndarinnan Laura Laura som kom från Norrland och därför visste att uppföra sig mot samer som på den tiden inte kallades så utan i stället betecknades med det skamliga l-rdet som inte ens Laura hade insett blivit förgripligt och därför oanvändbart; att mäta l-folkets skallar med särskilda instrument samt att fråga dem hur många renar de hade var också skamligt, det hade Laura begripit.

Man vet inte om hjältar som Jesus och Sokrates någonsin existerat, men man vet att berättelserna om deras liv har haft avsevärt inflytande på mänskligheten och historien. Beskrivningarna av personernas livsöden är märkvärdigt lika. Vardera gav de människorna något oändligt värdefullt och för detta blev de båda två avrättade. Kanske finns en sensmoral.

Rubriken låter kanske urtrist, men om du har förstått den fundamentala skillnaden mellan negativa och positiva mänskliga rättigheter så har du förstått grunderna för de senaste 250 årens politiska utveckling i västerlandet. (Varför man säger negativa och positiva rättigheter har jag aldrig begripit. Man kunde lika gärna följa diabetesnomenklaturan och säga mänskliga rättigheter typ 1 och typ 2.) 

Pappa, jag vill ha en italienare!
Uppfödd på pizza och pasta
Pappa, jag vill ha en italienare!
Alla andra kan du kasta
Pappa, jag vill ha en italienare!
Fixa nån som är ledig
Pappa, jag vill ha en italienare!
Annars flyr jag till Venedig

Filosofen Peter Singer (bilden), vars skrifter jag inte besvärat mig med att läsa, har gjort sig känd för åtminstone två märkvärdiga uppfattningar, nämligen att det är OK att döda handikappade spädbarn samt att djur har rättigheter. Av följande skäl har han fel:

1. Man ska inte ha ihjäl människor.
2. Djur har inga rättigheter.

Nu ska jag analysera 2. i ytterligare detalj. 1. får vänta till en annan gång.

Jag vet inte om föreställningen om västerlandets skamkänslor är vedertagen, men jag tror det. Åtminstone är den uppenbar för mig. Idag läste jag i tidningen att några hundra kannibalskallar ska skickas tillbaka till Söderhavet från Karolinska Institutet som förvarat dem efter det att någon upptäcktsresande snott dem för 150 år sedan. Hela föreställningen lyser av skam. Hur kunde vi västerlänningar vara så ondskefulla att vi inte bara tvingade dem att jobba i gruvor och på sockerplantager, utan dessutom stal deras kranier?

Som svenskar är vi vana vid att vara bäst och göra rättast i alla frågor där det (som Olof Palme lär ha sagt om Alva Myrdal) gäller att ”sjunga med änglarna” och få någon av Sverige finansierad ideell organisation att vitsorda vår internationella särställning. Vi är snällast mot djuren och har den lägsta barnadödligheten och slår andra länder i fråga om friheter utom friheten att aga sina barn.

Som så många andra snåla pensionärer snokar jag hellre i mina egna hyllor på jakt efter något läsbart än jag köper dyra böcker i affärer. Bibliotek är det inte tal om ty de flesta böcker tröttnar jag på och glömmer i någon vrå i stället för att återlämna till kommunen. Förresten är jag rimligt säker på att hyllböckerna går att läsa eftersom jag tydligen gjort det tidigare utan att kassera dem.

Till skillnad från mig har du troligen djupa kunskaper i nationalekonomi vilket gör att du med dödsföraktet hos en mexikansk klippdykare kan kasta dig in i en debattartikel av finansministern om nationens ekonomiska tillstånd och sedan, som grädde på moset, mumla något insiktsfullt om att jodå, föralldel, så kan man nog lite förenklat se det hela, varmed du antyder att din egen analys är åtskilliga snäpp skarpare.  

När ett nidingsdåd som det i Skärholmen för några dagar sedan inträffar, då den trettionioårige pappan Mikael Janicki (bilden) inför den tolvårige sonen blev så illa skjuten av gängkriminella barn att han strax avled av skadorna, reagerar det officiella Sverige på ett inövat sätt. Det handlar om att snabbt och övertygande manifestera sorg och deltagande, till exempel att partiledarna, i varje fall om de befinner sig i Stockholmstrakten, släpper vad de har för händer och låter sig transporteras till mordplatsen för att under lämplig tid delta i den allmänna sorgsenheten bland de representanter för allmänheten och de lokalboende som hunnit fram för att tända ljus och medverka i sorgearbetet.