Coronasituationen ändrar sig för var dag och utvecklingen förefaller allt mindre töcknig utan att man för den skull kan vara säker på hur det kommer att gå. En sak förefaller dock nästan tydlig och det är att några europeiska länder har toppat antalet nya sjukdomsfall per dag vilket förhoppningsvis betyder att kurvan hos dem har vänt nedåt. Dessa länder är, som jag läser det, Nederländerna, Tyskland, Spanien, Frankrike och Italien. Här ser du Italien respektive Tyskland.

Aisopos antika fabel om syrsan och myran har fungerat som sedelärande berättelse i alla tider. Så här formulerades historien av 1600-talsdiktaren Jean de La Fontaine i Ivar Harries översättning:

På den vanliga sajten där jag brukar följa coronats utveckling i olika länder redovisas till exempel för varje land antal döda och antal registrerade insjuknade per miljoner invånare. På bilden ovan kan du se hur många procent av de insjuknade som faktiskt dör. (Siffrorna underskattar antagligen dödligheten eftersom flera av de pågående sjukdomsfallen också kommer att dö.) Ursäkta att siffrorna inte är så tydliga men du vet hur svårt det är att skriva med en mus. På Schweiz står det 3,4 procent och Nederländerna 9,9 procent och Belgien 7,9 procent och resten borde vara läsbart på ett ungefär.

Den femte mars förklarade statsepidemiologen att coronatoppen redan var nådd och att ”det värsta var över”. Då hade Sverige 94 erkända coronafall och noll döda. Efter detta var det många medicinskt obildade människor som ansåg sig själva för vassare bedömare än statsepidemiologen, jag till exempel.

Det är allmänt bekant att man medan coronaviruset härjar ska hålla sig borta från andra människor. Det betyder att man ska stanna hemma och inte röra sig särskilt mycket. Gör folk det eller struntar de i denna levnadsregel som predikas av alla ledande politiker från Stefan Löfven till Donald Trump? Och om folk lyder ledarnas uppmaningar vilka människor är det som lyder mest och vilka lyder minst?

Om du hade frågat mig igår så hade jag ryckt på axlarna och sagt att det är svårt att veta men att det ser tommare ut på gatorna och på bussarna så någon effekt har uppmaningarna väl haft.

Ska individens eller samhällets intressen komma i första rummet när staten tvingas prioritera? (Observera att samhället är något mycket större och viktigare än staten eftersom det också omfattar det civila samhället – även om politiker gillar att skryta upp sig och kalla sig själva ”samhället” för att låtsas vara helheten. Det är ungefär som Ludvig XIV:s ”Staten, det är jag” eller som när landstingen förmätet upphöjer sig till ”regioner”, alltså att sjukvårdsorganisationer förvandlar sig till hela landsändar. ”Regiondirektör” smäller förstås högre än ”landstingsdirektör”.)

Sverige befinner sig, liksom övriga länder, i krig. Fienden är coronaviruset. Han vill döda så många människor han kommer åt. Om du inte tror att det är ett riktigt krig kan du jämföra dagens tidningar med dem som trycktes under andra världskriget. Då handlade tidningarna inte bara om kriget men det gör de nu.

Människorna kan försvara sig genom att gömma sig för hans anfall. Han skjuter inte så långt men han lägger försåtliga och osynliga mineringar på de mest oväntade ställen. Människorna kan också försvara sig mot hans mordlust genom att omsorgsfullt vårda sina sårade kamrater.

Politiker har två verktyg i sin låda: de kan skriva lagar och regler och de kan satsa pengar. Problem som varken kan bekämpas med lagar eller med statsbudgeten kan de inte göra något vettigt åt. Men även om de inte kan lösa problem med sina två verktyg så försöker de i alla fall enligt principen att för den som bara har en hammare ser alla problem ut som en spik. De måste nämligen se ut att vara fulla av handlingskraft.

Svenska politiker brukar vara bra både på att skriva regler och att göra av med pengar. I det perspektivet finns det en sak som förvånar mig när det gäller coronapolitiken. Det är att regeringen inte använder regelvapnet men däremot är villig att sätta sprätt på nästan hur mycket pengar som helst.