Opinionstexter skrivna av Det Goda Samhällets skribenter och gästskribenter.
När journalister med all rätt kritiseras för att vara mer av propagandister för överhetens värdegrund än objektiva granskare av makten, riktas ofta vreden i alternativa medier mot den enskilde journalisten. Vad de flesta inte känner till är vilka som är de dolda makthavarna. De som ytterst avgör vad för artiklar, inslag och reportage som publiceras i såväl press som etermedia, är redaktörerna.
Just nu fylls flödet på sociala medier av röster om ett absurt tweet signerat Sydsvenskans ledarskribent Moa Berglöf. I vad som sannolikt var ett försök att vara humoristisk skrev hon – som för övrigt titulerar sig ”female supremacist” på sitt Twitterkonto – att det var ett ”Högt spel av Boris ändå att få coronaviruset och hamna på iva etc, bara så han kan lägga ut fina filmer som får en att glömma all annan skit han hållit på med.”
I mer än fem år har jag försökt förklara för mig själv – och för den publik som besvärar sig med att läsa – hur det svenska samhället är konstruerat. Ibland tycker jag mig ha begripit mina utläggningar men ibland har jag kliat mig i huvudet och inte riktigt förstått. Men för varje gång står det liksom klarare.
Från departement till förskola, från höger till vänster, från svenskt näringsliv till Greenpeace, från FN till kommunala miljörådgivare, från Australien till Kanada – samma budskap: Koldioxid är planetens förbannelse, något måste göras.
Enligt Folkhälsomyndigheten är gamla och sjuka den riskgrupp som till varje pris ska skyddas, men det gör inte Sveriges kommuner. Hur förväntar sig socialminister Lena Hallengren (s) att undersköterskor som saknar basal skyddsutrustning och är så stressade att de knappt hinner kissa ska förhindra smittspridning?
I hemtjänsten tvingas personalen använda privata kläder, trots att facket på grund av smittorisken länge krävt arbetskläder. Sedan 2016 finns arbetskläder även med i Socialstyrelsens ”föreskrifter om basala hygienregler”. När riktlinjer struntas i från arbetsgivarens sida är det inte förvånande att bara 23% av vårdpersonalen i en färsk undersökning följde hygienrutinerna. Man måste få rätt förutsättningar för att kunna göra ett bra jobb.
Ett växande fenomen på nätet just nu är videoklipp som visar dansande sjukvårdspersonal. De är ofta klädda i olika former av skyddsutrustning som förkläden och munskydd. Man hittar klippen på TikTok, Instagram med flera plattformar. Personalen i klippen, som är inspelade i flera olika länder men framför allt i USA och Storbritannien, ser ut att vara på sprudlande gott humör.
Jag tycker om att bli imponerad eftersom det så sällan händer. En dag när jag blir imponerad är en högtidsdag. Idag är en sådan dag. Jag är imponerad av Kang Kyung-wha, 65, Sydkoreas utrikesminister. Kolla här.
Sydkorea har, i likhet med andras asiatiska länder såsom HongKong, Taiwan och Singapore i varje fall hittills lyckats hantera coronat på ett, jämfört med västerlandet, överlägset sätt. Självgoda västerlänningar pekar ibland på att Sydkorea fick en generalrepetion avseende virusangrepp år 2015 när fågelinfluensan MERS från Saudiarabien anföll landet. Men det argumentet ger jag inte mycket för. Sverige hade en illa skött skogsbrand i Västmanland år 2014 men det hindrade inte att vi fick en dubbelt så stor och troligen ännu sämre skött skogsbrand fyra år senare (då Sverige utöver naturkatastrofen fick lida smäleken att det av oss så föraktade Polen skickade 44 brandbilar för att rädda oss). Att inte låta sig överraskas en gång till är ett tecken mognad, förstånd och handlingskraft.
Coronakris eller ej, men lättkränktheten tar inte paus även om mycket övrigt i samhället gör det. Det blev Glenn Hysén varse när han gjorde det mest förbjudna, nämligen skämtade om Gud. Nej, förlåt mig, det är ju faktiskt inte alls förbjudet att skämta om Gud. Så länge det inte riktar sig mot islam, förstås. Då måste det finnas ”gränser” tycker de lättkränkta, som fotbollsspelaren Hosam Aiesh, 24.
– Respektlöst. Det finns saker man inte skojar om, säger den 24-årige Blåvittspelaren i Expressen efter att Glenn Hysén dragit ett islamskämt på Twitter.
Jag läser ofta texter på latin. Redan i nybörjarundervisningen på universitetet läste jag om Pierre Abélard. För dem som inte känner till det var Pierre Abélard en fransk medeltida filosof och teolog, verksam i slutet på tusen- och början på elvahundratalet. Nu läser jag hans självbiografi igen. Det flyter bättre nu och är därför roligare än förra gången.
För eftervärlden har Abélard blivit mest känd för sin kärlekshistoria med Héloïse d’Argenteuil. Den börjar ungefär så här:
Jag tycker inte om den pågående coronaepidemin vilket delvis beror på att det är tråkigt att sitta i självvald, men av staten rekommenderad, karantän men framför allt på att mina litterära ambitioner förintas. Jag vill skriva texter som framtida generationer, till skillnad från de nuvarande, ska läsa med högaktning och uppskattning och gärna hylla som stilideal. Men inte fasen kommer framtida generationer att bry sig om det just nu dagligen, på grund av epidemins snabba utveckling, kaleidoskopiskt föränderliga stämningsläget.
KULTUR Poeten Einar Askestad är väl värd att följa på Twitter. Han postar både kloka och underfundiga kommentarer och dikter. Igår postade han det här:
Notis (263). ”Under Elsa Beskows tid såg världen annorlunda ut och det avspeglar sig i böckerna. Det tar sig uttryck i en del ogrundade uppfattningar. Det visar också ett tydligt klassamhälle och könsroller som vi idag kan förfasa oss över.” (ur förord till nyutgåva)
Får jag påminna om Lukas 2:41-50:
Nu plägade hans föräldrar årligen vid påskhögtiden begiva sig till Jerusalem. När han var tolv år gammal, gingo de också dit upp, såsom sed var vid högtiden. Men när de hade varit med om alla högtidsdagarna och vände hem igen, stannade gossen Jesus kvar i Jerusalem, utan att hans föräldrar lade märke därtill. De menade att han var med i ressällskapet och vandrade så en dagsled och sökte efter honom bland fränder och vänner. När de då icke funno honom, vände de tillbaka till Jerusalem och sökte efter honom. Och efter tre dagar funno de honom i helgedomen, där han satt mitt ibland lärarna och hörde på dem och frågade dem; och alla som hörde honom blevo uppfyllda av häpnad över hans förstånd och hans svar. När de nu fingo se honom där, förundrade de sig högeligen; och hans moder sade till honom: »Min son, varför gjorde du oss detta? Se, din fader och jag hava sökt efter dig med stor oro.» Då sade han till dem: ”Varför behövden I söka efter mig? Vissten I då icke att jag bör vara där min Fader bor?”. Men de förstodo icke det som han talade till dem.
Många, som tidigare varit starka i anden, har nu, i ett slag, fått klart för sig hur uselt Sverige fungerar i väsentliga avseenden.
Ändå har det ledande regeringspartiet fått stärkt stöd i opinionen. Det förutsåg jag för några veckor sedan. Det betyder inte så mycket. Det är ett tecken på att folk i rädsla och förvirring tyr sig till makten. Det gör de i all andra länder också. Det gjorde man också 1968.
På längre sikt kommer insikten om att detta är ännu ett exempel på svensk politiks och svensk förvaltnings allt sämre förmåga att fullfölja sina förpliktelser gentemot medborgarna att breda ut sig. Som Gunnar Sandelin påpekat framhöll Folkhälsomyndighetens chef att:
”Nullius in verba” blev mottot för Royal Society i Storbritannien när det bildades 1660. Royal Society (RS), eller mer exakt Royal Society of London for Improving Natural Knowledge, är en 360 år gammal brittisk akademi inriktad på naturvetenskap.
RS gör därför anspråk på att vara det äldsta och fortfarande existerande lärda samfundet av den här typen. Stadgarna i Royal Society fastslår att kandidater måste ha lämnat ”ett avsevärt bidrag till förbättringen av naturvetenskaplig kunskap, inräknat matematiken, tekniska vetenskapen och medicinska vetenskapen.
Coronakrisen har gett Stefan Löfven ett gyllene tillfälle att posera som landsfader. Och vänstern verkar älska det. På sociala medier uppmanar de alla att lyssna på Löfven. Nu ska alla enas, heter det. Jag tvivlar på att de betett sig likadant om Jimmie Åkesson varit statsminister när den kinesiska febern drog in över landet.
I Aftonbladet (9/4) hängs stockholmare ut för att sitter ute i vårsolen och dricker öl på Medborgarplatsen. Det är bara vita på bilderna. Inga så kallade rasifierade. Det har blivit något av en sport att ”shama” coronasyndare. Men man shamar bara vita, alltså sådana som ser ut som äkta svennar. Jag tror inte att Aftonbladet skulle publicera en liknande uthängningsartikel med bilder på svensksomalier i Rinkeby.
För några dagar sedan (5/4 2020) publicerade Mette Kahlin McVeigh på tankesmedjan Fores en artikeln om att coronaviruset är inte en lösning på klimatförändringarna: ”Att krascha samhället räddar inte klimatet”. Det är viktig artikel som förtjänar ytterligare reflektioner.
Sedan Sarsviruset som orsakar covid-19 dök upp i Wuhan i december förra året har det spritts i rasande takt över hela världen. Världshälsoorganisationen, WHO, deklarerade pandemi den 11 mars. Antalet registrerat smittade uppgick den nionde april, när detta skrivs, till 1,5 miljoner människor varav ungefär 90 000 har avlidit.
En av de många saker som förundrar mig är varför asiaterna tycks hantera coronaviruset så mycket bättre än västerlandet varmed jag menar Europa och USA. Enligt vad jag tror är den bästa statistiken hade Kina, Sydkorea, Singapore, Hong Kong och Taiwan ett genomsnittligt ackumulerat antal smittade på 72 personer per miljon invånare den 23 mars medan motsvarande siffra för Italien, USA, Tyskland, Schweiz och Sverige var 494 (Sverige 191).
USA är ett märkligt land. Där finns något som kallas ”free speech” och på ett ungefär skulle kunna översättas med ”yttrandefrihet”. Men medan den svenska yttrandefriheten framför allt är ägnad åt att skydda vad folk säger bland vänner och i slutna sällskap så gäller free speech även sådant som trumpetas ut över hustaken så att alla kan höra.
Särskilt tydligt framträder skillnaden mellan free speech och yttrandefrihet i medias hantering av nyheter. Yttrandefrihet betyder till exempel inte att en svensk i sociala eller andra media utan obehagliga följdverkningar kan yttra förgripligheter som någon skulle kunna uppfatta som skadliga för Sverigebilden. Till exempel tog statsministern Katerina Janouch i upptuktelse när hon sagt något kritiskt om Sverige i tjeckisk teve.
Den allt djupare samhällskris som provocerats fram av coronaviruset har för svensk del fått ett antal avslöjande konsekvenser, som går utöver de rent medicinska och ekonomiska. Främst är att det blivit allt tydligare vilket extremt negativt inflytande allehanda vänsteraktivister har haft, och hur extremt skadlig den politiska korrektheten har varit för vårt land.
KULTUR Påskharen är en mytologisk figur som påminner en smula om julens tomtefigur; istället för julklappar ger den bort ”påskpresenter” i form av ägg, godis och leksaker till barnen. Till skillnad från många andra av påskens symboler, som exempelvis ägget, har påskharen inte särskilt gamla anor och här i Sverige har han aldrig fått fäste. I hemlandet Tyskland är dock denne figur starkt förknippad med påskens traditioner och har varit det ända sedan slutet av 1600-talet. Han kommer med ägg som han gömmer i trädgården, eller på andra spännande platser, och som barnen sedan får söka reda på på påskdagen.
För två månader sedan gjorde Svenska Dagbladet en intervju med Folkhälsomyndighetens generaldirektör Johan Carlson, som borde få varje kritiskt granskande journalist i landet att gå i spinn, ställa ett batteri av relevanta följdfrågor och avkräva en ansvarsutmätning från regeringen.
Av bilden framgår att socialdemokraterna haft stora opinionsframgångar på senare tid. Det handlar närmare bestämt om en uppgång på sex procentenheter till lite mer än 30 procents väljarstöd från februari till april.
För mig är detta en gåta. Den socialdemokratiska regeringen har varit ansvarig för svensk coronapolitik även om den skjutit Folkhälsomyndigheten framför sig. Jag kan inte se annat än att pandemin i Sverige skötts valhänt, fumligt, utan uppenbar strategi och utan driftighet och företagsamhet.
Många politiska kommentatorer diskuterar idag vilka partier och politiska rörelser som i slutändan kommer att gynnas eller missgynnas av coronapandemin. Kommer virusets spridning att öka frustrationen med etablissemanget och därmed gynna partier som SD? Eller ser vi början på etablissemangets revansch i takt med att väljare söker stabilitet mitt i kaoset? Min egen inställning är möjligen både kontroversiell och samtidigt tråkig: Jag tror inte att coronaviruset kommer att påverka svensk väljaropinion överhuvudtaget.
På grund av coronavirusets ekonomiska effekter har regeringen föreslagit ett förstärkt ekonomiskt stöd till mediebranschen. Aldrig är en saklig nyhetsrapportering så viktig som i kristider, menar man. Det verkar alltså som om de fina journalisterna slipper bli swishhoror, när allt kommer omkring. Bidragshoror, möjligen, men inte swishhoror, pris ske Gud.
De kan alltså i lugn och ro fortsätta att kränka kollegor som klarar sig utan bidrag från staten. Men när det gäller den där sakliga nyhetsrapporteringen lämnar de bidragsbehövande medierna en hel del övrigt att önska. En påfallande stor del av den fina journalistiken handlar nämligen om att skrämmas, skambelägga och ställa grupper mot varandra.
Man kan undra om coronaviruset är rasistiskt. Det är nämligen så att i Storbritannien drabbas minoritetsgrupper med utomeuropeisk bakgrund hårdare än den vita majoritetsbefolkningen. Den brittiske YouTubern Sargon of Akkad (Carl Benjamin) skojade i en video nyligen (9/4 2020) om att viruset faktiskt kan vara rasistiskt eftersom det kommer från Kina och kineser ju kan vara ganska rasistiska, särskilt mot svarta. Västvärlden är sannolikt den minst rasistiska delen av världen.
I Sverige visar statistik att det invandrartäta utanförskapsområdena i Järva i Stockholm har stor smittspridning. Rinkeby-Kista är den stadsdel som har flest covid-19-smittade i relation till befolkningen. Många av dem som dött av sjukdomen är så kallade svensksomalier.
Västerlandets regeringar har valt att utsätta sina medborgare för ett större krig än nödvändigt. I kampen mot coronaviruset har de beslutat att inte följa de asiatiska ländernas framgångsrika strategi som lett till att länder som Singapore, Sydkorea, Taiwan, Hongkong och Kina klarat av sina epidemier på ett par månader med få dödsfall.
Vad asiaterna gjort är barnsligt enkelt: de har virustestat alla människor de kommit åt och isolerat dessa. På det viset åstadkom de två saker, för det första att de friska tordes gå till jobbet och för det andra att det ambulerade färre smittbärare så att smittspridningen gradvis tog slut och epidemin avklingade.
Royal Society of Medicine (RSM) är den kanske mest kända brittiska läkarföreningen. RSM omfattar över 56 medicinska specialistområden och utgör ett tvärvetenskapligt forum för medicinsk forskning och debatt. Föreningen grundades 1805 som Medical and Chirurgical Society of London, och sällskapet har haft flera berömda medlemmar: Charles Darwin, Louis Pasteur, Sigmund Freud och Edward Jenner.
På nätet hittade jag en pdf-fil med en studie om hur medier rapporterade om svininfluensan för tio år sedan: ”Pandemin som kom av sig” (2010). Studien skrevs av två medieforskare, Marina Ghersetti och Tomas A. Odén. De hade tidigare skrivit om hur medierna betedde sig under tsunamikatastrofen 2004, samt under fågelinfluensan 2004–2006.
Allas vår Fredrik Reinfeldt, som efter sin förödande politiska karriär nu dyker upp i alla sammanhang där han på ett eller annat sätt kan tjäna en hacka eller få en dos uppmärksamhet, har givetvis också yttrat sig om coronaviruset och dess effekter. I en (låst) intervju i Dagens Nyheter för en tid sedan varnade han för att coronakrisen kan leda till ”folklig ilska”.
”Livsdrömmar som går i kras, människor som har svårt att klara sin försörjning och mat för dagen, människor som blir förtvivlade och ilskna.” säger han. Det vill säga, coronakrisen kan alltså få ungefär samma följder som hans egen tid som statsminister. Fredrik Reinfeldt lade grunden till den kollektiva uppgivenhet som präglar det svenska samhället idag, och banade väg för det ”vi och dom”-tänkande som ännu råder och där landets egna medborgare (och skattebetalare) ständigt får se sig överkörda i namn av hittepåvärdegrunden.
Av en händelse hittade jag en bok av Václav Havel i min bokhylla. Havel var tjeckoslovakisk dissident under kommunisttiden och blev landets förste president efter kommunistväldets fall. Sedan delades landet och Havel blev president i Tjeckien. Han blev hjälte i sitt hemland och internationellt ärad.
Boken heter Sommartankar och består av en massa, som jag anser, alldagliga funderingar kring politiken. Men plötsligt bränner det till när Havel börjar formulera sina tankar kring politiska partier.
DET GODA SAMHÄLLET 