Opinionstexter skrivna av Det Goda Samhällets skribenter och gästskribenter.
Det kan verka som om den här texten handlar om coronat. Det gör den inte. Den handlar om hur politikerna och den svenska offentliga sektorn hanterar ovanliga utmaningar med utgångspunkt i hittillsvarande erfarenheter av coronat. Men den hade antagligen lika gärna kunnat handla om tsunamin, Estonia, skogsbränderna och troligen även mer alldagliga politikområden som brottsbekämpningen och skolan.
Den sextonde mars sa WHO:s generaldirektör så här till världens alla regeringar:
Den franske statsmannen Talleyrand lär ha sagt att ”talet är människan givet för att hon därmed ska kunna dölja vad hon tänker”, och så kanske det är. Men mer påtagligt och bekymmersamt i Sverige idag är hur vår överhet och dess supportrar använder språket för att dölja eller åtminstone förvanska verkligheten.
Man gör det genom att ersätta mer exakta och objektiva ord med inexakta och värdeladdade. Politiskt korrekta politiker beskriver till exempel mer sällan de reaktioner de väcker som kritik utan som ”hat och hot”. Oprecisa på gränsen till meningslösa värdeord som ”mörka krafter” trumfar en redovisning av de kritiska åsikterna.
Paolo Roberto gick från värsting till mysfarbror till värsting igen. Det är många som ser honom som värsting nu, alltså. Eller låtsas att de ser honom så. Det skulle inte förvåna mig om flera av dem som är upprörda över Paolos sexköp har gjort värre saker själva. Men hur mycket värsting är han egentligen? Spelar han i samma liga som de två gangstrarna på bilden, Tommy DeVito och Tony Soprano? Nej.
Det finns något hämndlystet och djuriskt i mig som skulle vilja skylla allt ont på Folkhälsomyndigheten. Det är kanske för att jag aldrig begriper hur myndigheten tänker och för att dess representanter är oklara som orakler i sina uttalanden. Jag känner mig nedlåtande behandlad när jag inte får veta hur myndigheter som jag hjälper till att försörja inte visar mig respekt nog att sätta mig in i deras resonemang. Det kan förstås vara så att myndigheten inte har något resonemang och det gör mig ännu argare.
En av marxismens poänger är att kulturen i ett land säger något om vem som sitter på resurserna. Det kanske inte rymmer hela sanningen, vi är ju även andliga, sökande och irrationella varelser – men i många sammanhang är materialismen en bra förklaringsmodell. På den tiden jordägande var liktydigt med välstånd stod till exempel bondekulturen högt i kurs. Islamiseringen av väst hade knappast varit möjlig utan ett eldorado av oljekällor i bakgrunden. Min egen uppväxt sammanföll med det kanske tydligaste exemplet av alla: ”amerikaniseringen”.
Får coronasmittade på äldreboenden samma vård som andra coronasjuka? Det var en av frågorna i söndagskvällens Agenda. I studion intervjuades först Thomas Andersson, vars 81-årige far Jan Andersson var nära att dö av covid-19 – enbart för att han förvägrades behandling och istället ordinerades palliativ vård.
Ett spöke går genom Europa, skrev Karl Marx och Friedrich Engels i Kommunistiska Manifestet år 1848. Spöket var enligt deras mening kommunismen, en lära som de menade skrämde alla deras motståndare.
De överdrev. Det tog nästan sjuttio år innan spöket förkroppsligades i ett enda land i och med den ryska revolutionen. Fast för all del, kommunistspöket hemsökte världen i ytterligare sjuttio år efter Lenins statskupp.
Nu går ett annat spöke genom Europa och USA – hjälplöshetens krävande spöke. I och med coronapandemin har denna andliga kraft, som alltmer har blivit de västerländska samhällenas ideologiska grundbult sedan andra världskriget, antagit vidunderliga proportioner och praktiskt taget trängt undan alla andra sinnesstämningar.
De flesta är överens om att coronakrisen är övergående. Den kinesiska febern härjar ett tag, sen är den borta. Så har vi den ständiga krisen – den som inte försvinner av sig själv. Farsoten från Wuhan har sannolikt ett naturligt ursprung, även om vissa tror att den kokats ihop i en retort i ett kinesiskt labb.
Till skillnad från denna naturliga kris är vår ständiga kris skapad av människor. I den krisen ingår saker som massinvandringen, islamiseringen och brottsligheten. Coronakrisen har förändrat vårt samhälle. Man ska numera hålla avstånd till varandra. Men när viruset är borta, eller när det lugnat sig, kan vi börja skaka hand igen.
Det är en väldig skillnad på att analysera för att förstå och att analysera för att handla. Arbetarrörelsen tyckte sig ha förstått samhället när kapitalistklassen utpekades som dess huvudmotståndare. Men den analysen hjälpte inte mycket när arbetarrörelsen skulle börja handla. En del drog slutsatsen att det var nödvändigt att genomföra en antagligen blodig revolution. Andra tyckte det var bättre att bilda parti och så småningom ta över parlamentet.
Jag känner mig som en modern variant av en ursprungligen osäker och trevande arbetarrörelse. Efter mycket funderande insåg jag att alla problem som sådana som jag bekymras över – skolan, försvaret, kriminaliteten, feminismen, värdegrunden, invandringsproblemen, oförmågan att skydda gamla människor från coronat samt mycket annat – har en minsta gemensam nämnare, nämligen att de är resultatet av politiska beslut som antingen är ogenomtänkta och förvirrade eller, vilket jag tror, motiveras av andra bevekelsegrunder än att skapa ett samhälle som majoriteten av medborgarna tycker är ett gott samhälle.
Under sin tid som tid som statsminister har Stefan Löfven utvecklat en påfallande förkärlek för att med stort patos lägga ut texten kring hur han “tar ansvar för landet”. När han ställdes inför coronapandemin var det förvisso inte första gången han kallades upp till bevis, och befanns väga alltför lätt. Men det var första gången hans obefintliga politiska ledarskap skulle komma att bli till en bokstavlig fråga om liv och död – för tusentals svenskar.
För några dagar sedan gjorde Tyskland och Frankrike representerade av Angela Merkel och Emmanuel Macron ett gemensamt utspel om att EU skulle ge 500 miljarder euro till europeiska länder som blivit särskilt drabbade av coronat.
Är 500 miljarder euro mycket pengar? Det är lika mycket som Sveriges BNP och en åttondel av Tysklands. Det är tre gånger så mycket som EU:s årliga budget. Det är mycket pengar. Merkel och Macron vill att EU ska låna upp pengarna och ge dem som gratisbistånd till svårt coronadrabbade sydeuropeiska länder, antagligen Italien, Spanien, Grekland och kanske andra.
En tysk, en fransman och en svensk satt hos tandläkaren.
”Gör det hållbart” sa tysken.
”Gör det vackert” sa fransmannen.
”Gör det ont?” undrade svensken.
Som du vet förändrar sig det mänskliga samhället över tiden, ibland på ett ganska genomgripande sätt. Berättelsen om dessa förändringar kallas historien. En del tänker inte på att historien faktiskt pågår. De tror att historien har tagit slut och att ett land som Sverige på något vis har nått ett stabilt och färdigt tillstånd.
Med den utgångspunkten kan det förefalla naturligt att betrakta de senaste decenniernas politiska misslyckanden – till exempel invandringsprojektet med alla dess trista följdverkningar, skolans debacle, universitetens intellektuella förfall (läs Inger Enkvists redogörelse om du inte noterat detta förfall) och ovanpå detta coronavirusets anfall vars förväntade skadeverkan inte bara beror på att viruset är elakartat utan till stor del på att vi inte haft förnuft att förbereda oss och att agera i tid – som en sorts oturliga men övergående störningar av den historiens höjdpunkt som vi lyckats uppnå.
Höga dödstal och frågetecken om Sveriges strategi mot coronaviruset riskerar att stänga in svenskar när Europas länder öppnar sina gränser. Men det är ingenting som får Sveriges regering att fundera på sitt eget, och Folkhälsomyndighetens, agerande – tvärtom. Utrikesminister Ann Linde (S) ger uttryck för helt andra och, måste man säga, direkt sekteristiska funderingar:
– Det är ett problem när länder inte har den rätta bilden, säger hon i en intervju i Svenska Dagbladet.
Politiska kommentatorer har en tendens att förklara politik med politik. När jag lyssnar på Mats Knutsson på SvT, eller läser Viktor Barth Kron på Expressen får jag en känsla av rundgång. Deras kommentarer ger inget utifrånperspektiv utan framstår mer som en förlängning av ett politiskt spel där allt handlar om att hålla ihop partier, ta hänsyn till politiska samarbeten och om att öka i opinionsmätningarna. Om socialdemokraterna tvekar om den framtida flyktingpolitiken förklaras det med att de inte vet om de ska stödja sig på LO eller Miljöpartiet. Om Moderaterna har samma bryderier får vi veta att partiet är splittrat och att de är osäkra på vilken politik deras väljare vill ha. Politiken i sig framstår alltså som viktigare än den verklighet som politiken ska hantera.
Jag får ofta frågan vad jag ser som svensk kultur. Eftersom jag är en av de där otroligt jobbiga människorna som inte bara hävdar att den svenska kulturen existerar utan att den också är värd att bevara, brukar frågan ställas med hån och sarkasm. Jag förmodar att de som frågar helt enkelt hoppas att jag ska bli svarslös och börja stamma. Istället brukar jag fråga dem om de har tid en timme eller två – alternativt tid att läsa en uppsats på så där 40 000 tecken – eftersom det är minimigränsen för den tid och det utrymme jag behöver för att förmedla vad som är svensk kultur för mig.
Mest intressant är det när frågan kommer från utlandsfödda svenskar med ursprung i länder som Finland, Polen och Kroatien, där den inhemska kulturen är särdeles högt värderad. Det förvånar mig storligen att de alls ifrågasätter vår kultur när de så ivrigt framhäver sin egen. Å andra sidan har indoktrineringen pågått så länge att inte ens alla svenskar längre inser att de har en kultur, så vad kan man begära av människor som kommer utifrån?
Det finns en utbredd uppfattning enligt vilken skolpengssystemet inrättades av Bildt-regeringen i början av 1990-talet i syfte att ge medelklassen möjligheter att etablera privata friskolor för att slippa skicka sina ungar till dåliga kommunala skolor där inslaget av invandrade barn som inte förstod svenska blev alltmer påtagligt. Meningen med skolpengssystemet var alltså enigt denna tolkning att skapa förutsättningar för en av medelklassen önskad segregering.
Runt sekelskiftet mellan arton- och nittonhundratalen skapades en stor rörelse som fick sin kraft av fattigdom och social misär. Av en mäktig folklig kraft sattes solidariteten i högsätet. Socialdemokratin blev banérförare för det samhällsprojekt som Per-Albin gav namnet Folkhemmet.
Vad är kvinnoförtryck? För de flesta av oss är det ganska lätt att svara på den frågan. Kvinnoförtryck är när kvinnor hindras från att ta del av samma saker som män tar del av – jobb, studier, socialt liv och så vidare. Och i många delar av världen står det systematiska kvinnoförtrycket inskrivet i lagen. Men råder det verkligen kvinnoförtryck i Sverige?
Svaren varierar beroende på vem man frågar. Gudrun Schyman, som en gång likställde svenska män med talibaner, skulle säkert skrika ett gällt ”JA!” men jag hävdar bestämt att svenska män generellt är världens mest jämställda. Det kvinnoförtryck som råder i Sverige har, med få undantag, importerats utifrån.
En central uppgift hos ett fungerande samhälle eller stat är att skydda sina medborgare mot olika slag av faror. Inom vår tids mer avancerade samhällen är man beredd att även utsträcka skyddet till människor i andra delar av världen och till och med till naturen med dess växter och djur i största allmänhet.
En sak har jag fått lära mig om coronat och det är att ingen vet något. Experterna vet mer än sådana som jag men eftersom de sinsemellan har helt motstridiga uppfattningar så vidhåller jag att ingen egentligen vet något.
Det här är en ovanlig situation. Det normala i det mänskliga samhället är att det finns enstaka dominerande intressen som är övertygade om att de har full koll på läget plus en eller annan avvikande gruppering som nog också anser sig sitta inne med sanningen.
I skolan fick vi lära oss att fördomar är någonting dåligt. Om du går i en mörk gränd på stan en sen kväll och ser ett gäng ”nysvenska” killar med luvorna nerdragna ska du inte bete dig annorlunda än om du stöter på en ”gammelsvenskt” pensionärspar. Om de unga männen i luvor gör dig orolig och du tar en annan väg, är det fel på dig, och du behöver förmodligen antirasistisk omskolning.
Mellan hägg och syren. Finns det något uttryck som är så vackert och som så väl fångar det svenska? Naturen, kulturen, och generationers glädje över den spirande våren och de ljusa, ljumma kvällarna. Det är så vackert det kan bli och vi som är uppväxta med uttrycket blir alla berörda på vårt eget sätt.
Med kvinnoförtryck menas antagligen att samhället försöker hindra kvinnor från att utveckla, uppnå och dra rättvis nytta av sina medfödda förmågor. Efter att noggrant och länge begrundat saken tror jag inte att kvinnan är eller har varit förtryckt. Kanske aldrig någonsin. I varje fall inte mer än mannen.
Den moraliska stormakten har liksom en gammal ungmö blivit så sipp att den inte längre förmår se verkligheten.
Skolan fungerar allt sämre därför att den bygger på en lögn: att alla har de intellektuella förutsättningarna att kunna fungera i samma klassrum med samma scheman. Det leder till en omöjlig, stressad situation för de svagbegåvade och till leda och underprestationer för de mer begåvade. Eftersom kunskapsmålet därigenom devalveras och inte har någon vikt förrän i senare årskurser blir pluggande, det vill säga strävandet efter kunskaper, föraktat.
När coronapandemin gradvis klingat av och olika länders virusbekämpning kunde utvärderas utsågs Sverige enhälligt till världens överlägset bäste domptör av coronat. Den svenske statsepidemiologen som lett den svenska kampanjen blev en internationell förebild och hjälte. Den svenska regeringen, som genom olika ekonomiska transaktioner fått det konkurshotade SAS i knät fick den geniala idén att göra statsepidemiologen till VD för flygbolaget så att dennes managementkompetens ånyo kom till sin rätt för att lösa en annan knepig utmaning. DGS fick en intervju med den världsberömde statsepidemiologen (SE), numera flygbolagsdirektören, under en flygning med en av bolagets flygmaskiner.
Paolo Roberto är en heterosexuell man och framgångsrik entreprenör. Han är kaxig och har varit öppen med sin kritik av feminismen. Han är dessutom europé. Han är alltså inte tillräckligt mörk i hyn, och hans familj kommer inte från ett tillräckligt efterblivet land, för att han ska kunna räknas som ”rasifierad”.
Han provocerar vänstern. Nu ser de sin chans att hämnas.
I en debattartikel i Aftonbladet den 16 maj kräver tre kvinnliga sossepolitiker att torskar sätts i fängelse. Heléne Fritzon, EU-parlamentariker, Carina Ohlsson, ordförande i S-kvinnor och Annika Strandhäll, Socialdemokraternas jämställdhetspolitiska talesperson, manar till kamp för de förtryckta och utnyttjade kvinnorna:
Paolo Roberto-gate har bara några dagar på nacken men jag är redan trött på eländet. Jag är trött på Paolo Roberto själv, som redan morgonen efter razzian och gripandet skrev en lång och påfallande strategiskt slug drapa på Instagram om sin egen uselhet. Jag är trött på vänstertrollen som firar triumfer på sociala medier för att en man som inte identifierar sig som vänsterfeminist blivit påkommen med ett lagbrott. Men jag är också trött på högermän (och -kvinnor) som plötsligt breder ut sina vingar och tar Paolo Roberto i försvar som vore han en liten dununge.
Coronaviruset beter sig så nyckfullt att snart sagt varenda teori om varför utfallet varierar så kraftigt mellan länderna tycks kunna hitta stödbevisning. Exempelvis har jag själv vid flera tillfällen framfört den möjligen rasistiska uppfattningen att de asiatiska ländernas framgångar i kampen mot viruset beror på att deras befolkningar är dugligare och mer civiliserade än de mer bortskämda och byråkratiskt lagda västerlänningarna.
För människor som tror på tesen om alla människors lika värde och föreställer sig att det inte finns några kvalitativa skillnader mellan olika kulturer kan denna uppfattning framstå som fördomsfull. När jag en gång för länge sedan läste ett uttalande av filosofen John Stuart Mill (tror jag) på temat att ”en nations kvalitet bestäms av kvaliteten hos dess folk” (eller något ditåt) ryste jag av kränkt jämlikhetsnit och skrev genast av Mill (om det nu var han) som en viktoriansk reaktionär. Men jag har genom åren fått tillfälle att försiktigvis, lite pö om pö, revidera det avståndstagandet.
Få tvivlar på att Covid-19 utgör ett allvarligt problem, men hur allvarligt? En del säger att det är en ovanligt elak influensa som framför allt drabbar äldre. Andra hävdar att det är en farsot av bibliska proportioner, som kräver globalt undantagstillstånd samt att vi avstår från yttrandefrihet, rörelsefrihet och mötesfrihet tills faran är över.
Vad som skiljer Corona från exempelvis böldpest är att man inte ser några bölder på utsidan, utan symptomen liknar influensa med feber, hosta och muskelvärk. Dödligheten är visserligen högre, men inte så hög att den nämnvärt påverkat det totala dödstalet i ett land som Sverige. I varje fall inte hittills.
DET GODA SAMHÄLLET 