Många oroar sig, troligen med rätta, för de skuldberg som år för år byggs allt högre när stater, företag och privatpersoner lånar mer och mer pengar. Det måste väl i slutändan leda till ekonomiska sammanbrott?

Jag borde veta ty jag har fyra betyg, vilket motsvarar 120 högskolepoäng, i nationalekonomi. Emellertid har jag sedermera insett att jag faktiskt begripit mycket litet. Jag drog tidigt slutsatsen att Handelshögskolan i Stockholm var en stilskola ungefär som Shantung-skolan. Skillnaden var att Shantungskolan var en stilskola för kosmetologer (se bilden) medan Handels var en stilskola för sådana som ville lära sig hur man snackar om man jobbar på bank eller på Finansdepartementet. Med det menar jag att följande resonemang kan vara fel.

Det känns som att det pågår en allmän tillnyktring när det gäller politikernas migrationsprojekt, kanske inte så mycket bland politikerna själva, men desto mer bland vanligt folk. Hur vet jag det? Det vet jag inte, det är bara en förnimmelse jag får när jag talar med folk som i sin tur har talat med andra människor och vi jämför våra intryck. När jag samtalar med män säger flera att till och med kvinnorna i deras kretsar har börjat få upp ögonen för de problem som lägrar sig över Sverige. Ungdomarnas inställning verkar fortsatt sorglös vilket kan bero på att de i skolan får en stark daglig dos PK-istisk propaganda. (Jag träffade nyligen en rasande intelligent fjortonåring som berättade att hon som provokation hade skrivit om Donald Trump i uppsatsämnet ”Min förebild”. Till hennes hemliga förtjusning hade lärarna gripits av fasa.)

Dagens dominerande tänkande bland svenska kriminologer och politiker är att brottslighet förklaras med socioekonomiska faktorer. Teorin är ungefär att om många av dem som bor i ett område är arbetslösa, lågutbildade, bidragsberoende, illiterata och trångbodda i illa underhållna bostäder är det ökad risk för att det uppväxande släktet blir kriminellt och området degenererar till ett ”särskilt utsatt område”.

Det som tilltalar många med detta synsätt är att de uppfyller två motsatta sociala krav som vid närmare betraktande visar sig gå häpnadsväckande väl ihop. Det ena sociala kravet är att de utsatta människorna inte ska tillmätas något ansvar för sin beklagliga belägenhet.

Det är mer våld än nöden kräver att döda en fluga med en Kalashnikov. Jag blir alltid misstänksam när till synes överdrivna åtgärder vidtas. Jag börjar leta efter dolda motiv. Det ohämmade svenska migrantinsläppet är ett exempel. Varför försörjer inte Sverige flyktingarna i deras närområden där samma peng räckt till så många fler? Det måste ha funnits något förtäckt skäl att prompt förmå migranterna att göra den långa resan. Mitt huvudtips, som några tycker är grovt och cyniskt, är att Sverige hade en redan uppbyggt social- och välfärdsindustri som gick på tomme och behövde nya livsvariga klienter att jobba med. Som bonus kunde Sverige glänsa som humanitär stormakt, troligen den främsta bland världens länder.

Jag blev förtjust i en artikel från Wall Street Journal som nyligen presenterades här under vinjetten Hittat på Nätet. Den handlar om professor emeritus Fred Siegel, 75, från New Yorks tekniska högskola Cooper Union (karikatyren).

Nyligen talade jag med en trettioåring som menade att man inte kunde bry sig om sådana gamla gubbar eftersom deras uppfattningar var gammaldags och troligen rätt mossiga. Då fick jag tillfälle att förklara något för trettioåringen som ungdomar självklart inte känner till eftersom de ännu inte har tillräcklig med livserfarenhet för att ha kunnat göra upptäckten, nämligen att man ofta kan lita mer på emeriti och pensionärer än på människor i karriären eftersom människor i karriären måste ta en massa hänsyn för att hålla sig kvar i karriären medan de avtackade är just avtackade och därför inte behöver bry sig över vad andra tycker. De förlorar inget på att säga vad de tror är sant.

En vän frågade mig om jag inte trodde att det här som händer på Sveriges Radio är en vändpunkt och början på slutet på vansinnet. Vad är det som händer? frågade jag. Och vad är vansinnet?

Jag menar de 39 rasifierade anställda på radion som hävdar att de är diskriminerade och därför vill ha reformer inom bolaget, svarade han. Alla måste väl inse att PK-ismen här går för långt!

Det är så många som talar om andras feghet så det ämnet känns uttömt. Därför ska jag i stället tala om min egen feghet.

Frågan blev akut när Anders Leion skickade in sin krönika om pacifisten som inte ger sig. Den handlar om att människor som böjer sig för islamister och gör dem till viljes inte, som de tror, genom sina eftergifter kommer att mildra islamisternas krav på det icke-muslimska samhället utan tvärtom kommer att ge extremisterna blodad tand att kräva mer undfallenhet i stället för mindre.

Det svenska ordet överlägsenhet uppträder i minst två helt olika betydelser. Den ena betydelsen är suverän kompetens som i ”När jag utmanade Luciano Pavarotti i tävlingen ’Världens främste tenor’ fick jag se mig slagen på grund av Pavarottis överlägsenhet”. Den andra betydelsen är högdragen eller snorkig som i ”Jag skämdes efteråt för att jag så överlägset och nedlåtande snäst av en person som bara ville tigga en krona”.

Inte ens sådant som man har inpå sig och som noggrant uppmärksammas och kommenteras hela tiden – jag tänker på svensk politik – begriper man. Åtminstone har jag svårt att fatta.

Om vi börjar med riksdagspartierna. Är dessa åtta av varandra oberoende och fritt kringsvävande enheter som kan uppvisa vilka slumpvisa och tillfälliga förbindelser som helst eller finns det någon ordnande princip som indelar dem i kluster? Förut var det så. Då fanns dels borgerliga, dels socialistiska partier. Mellan dem gick en betydande klyfta. Partierna visste vart de hörde. Idag är det svårare.

Hela historien om rektor Hamid förefaller mig sjaskig. En lovordad invandrad pedagog visar sig under pseudonym ha skrivit antisemitiska, övriga rasistiska samt bögföraktande saker på sociala medier. Hela det svenska etablissemanget, som fram till avslöjandet hyllat rektorn och försett honom med devota utmärkelser, vänder sig nu med avsky från honom och försöker sudda bort honom ur historien ungefär som när sovjetpampar efter utrensningar klippte i gamla fotografier för att minnet av de utrensade skulle förintas.

Det vore larvigt att förneka globalismens existens om man med globalism menar att både människor och varor med tilltagande enkelhet kan röra sig över världen. Den första dokumentationen av den moderna globalismen – till skillnad från den förmoderna exemplifierad av Kolumbus färd till Amerika och Vasco da Gamas upptäckt av sjövägen till Indien – var nog Jules Vernes berättelse från 1872 om hur den engelske gentlemannen Phileas Fogg reste jorden runt på 80 dagar. I själva verket var världen vid det laget till och med mer globalistisk än idag, åtminstone för en engelsk gentleman, ty Fogg behövde inte ens ha med sig ett pass; att han ändå hade det och fick det stämplat på brittiska legationer längs resan berodde bara på att han slagit vad om att klara jordenruntturen på just 80 dagar och behövde kunna bevisa att han inte fuskat.