Helena Edlund

Den amerikanske journalisten Tim Pools besök i Malmö och Rosengård har fått ett enormt medialt genomslag i Sverige. Pool och fotografen Emily Molli hade rest till landet långt borta i norr för att undersöka hur det egentligen förhöll sig med sanningshalten i Trumps uttalande ”last night in Sweden” – och resultatet fick bland annat Sveriges Radios Ann Törnqvist att beskylla den unge journalisten för att vara ett hot mot demokratin.

Tim Pool är självfallet inget hot mot demokratin. Däremot sätter han fingret på ett sådant hot i det reportage som Pool den åttonde mars publicerade på sin Youtube-kanal. Inslaget var rubricerat ”Sweden has real problems”.

Pool betraktar Sverige och svenskarna med en utomståendes ögon och noterar och benämner därför problem som vi normaliserat. Han betonar exempelvis svenskarnas utbredda rädsla för att uttala sig kritiskt om situationen i landet. Pool skildrar hur han kontaktats av många som ville berätta men som av rädsla för repressalier krävde anonymitet. För en amerikansk journalist är det anmärkningsvärt. För mig som svensk är det normalt.

Helena Edlund

Trigger warning: Du kommer nu att få ta del av en så kallat gravt ironisk text. Om du vet med dig att du har svårt för humor i allmänhet och ironi i synnerhet, bör du därför avstå från läsning, eller läsa texten tillsammans med någon som kan förklara de passager som kan bli känslomässigt svåra för dig. Texten ska inte betraktas som ett seriöst förslag, eller som en produkt av skribentens faktiska åsikter. Texten är ett försök att driva med den nuvarande situationen i Sverige, vilket i sig är näst intill omöjligt på grund av graden av absurditet i den rådande debatten. Därav det uppskruvade språket.

Visst är det en smula tjatigt att varje morgon vakna upp till ett nytt varv i det mediala ekorrhjul som uppstått i Landet Sverige? Samtidigt är det fascinerande att studera hur snabbt den relativistiska pendeln har svängt. Under decennier har vi matats med att det inte finns någon objektiv sanning utan att det är upp till var och en att definiera sin egen sanning – nu existerar plötsligt en objektiv sanning, och det stora problemet är att denna sanna sanning inte kommer fram? Att se samma Stefan Löfven som för tre år sedan hävdade att Sverige höll på att gå sönder, nu rikta offentlig kritik mot personer som uttrycker oro inför tillståndet i landet känns dessutom, diplomatiskt uttryckt, aningens splittrat.

Helena Edlund

Den som vill travestera Carl Bildt kan påstå att det är bekymmersamma bilder av Sverige som sprids över världen just nu. Eller snarare bilder som gett upphov till en viss förvåning och frågor som handlar om hur landets regering egentligen definierar den där feministiska utrikespolitiken man sade sig ägna sig åt.

Brittiska The Spectator sammanfattar de internationella reaktionerna relativt bra med rubriksättningen till den artikel som i skrivande stund toppar deras lista för mest lästa: ”The shameful hypocrisy of Sweden’s ‘first feminist government’”. Det skamliga hyckleriet hos Sveriges ’första feministiska regering’. Det där med regering inom citationstecken.

Helena Edlund

Språket är den enskilt viktigaste faktorn för att välkomnas in i ett samhälle och in i sociala sammanhang. Om detta är jag fullständigt övertygad. Gång på gång har jag nämligen gjort samma iakttagelse – svensken är i allmänhet rätt ointresserad av andra människors pigmentering, ursprung och sexuella läggning. Det svensken däremot uppskattar är att kunna kommunicera med andra, och för att kunna göra det behövs ett språk.

Språket förenar oss och är nyckeln in i nya gemenskaper. Språket är dessutom en maktfaktor – den som inte har tillgång till språket kan inte förstå ett myndighetsbeslut, än mindre överklaga det. Den som saknar språket kommer gång på gång att tvingas uppleva hur man inte tas på allvar, medan den som har språket också har möjligheter att påverka sin samtid. Språket är en klassmarkör, på så sätt att ett korrekt språk signalerar ambition och engagemang.

Helena Edlund

Domen i Uppsala tingsrätt, där unga asylsökande afghaner slipper utvisning trots att de dömts för våldtäkt av en pojke, har mött starka protester.

Bakgrunden är att fem unga asylsökande från Afghanistan under oktober månad grovt våldtog en yngre pojke. Våldtäkten uppges ha pågått under en timmes tid, haft sadistiska inslag och filmats av gärningsmännen. Trots detta slipper fyra av de fem utvisning (den äldste kommer att utvisas eftersom han är över 18 år och saknar asylskäl). Tingsrätten motiverar domen med att de fyra yngre gärningsmännen ”skulle drabbas mycket hårt” av utvisning.

Helena Edlund

Demokratin bör sätta sitt hopp till islamister, skriver Per Wirtén i Expressen. Rubriksättningen är tydlig: ”Islamister kan vara demokratins hopp”.

Jag förutsätter att Wirtén kan skilja mellan muslimer och islamister. Jag förutsätter dessutom att Wirtén menar allvar.

Wirtén inleder med att slå fast att ”Europa har en beröringsskräck för Muslimska Brödraskapet som är svår att förstå”. Redan här får i alla fall jag problem. Stora problem. På vilket sätt är det svårt att förstå att någon har en aversion och inte vill befatta sig med en odemokratisk, totalitär politisk rörelse med fascistiska och nazistiska rötter och med världsherravälde som yttersta mål? För egen del anser jag att det både är sunt och fullt begripligt att distansera sig från en organisation med sådana värderingar. Problemet har väl snarast varit att svensk politik inte distanserat sig från islamismen, utan välkomnat personer som Yasri Khan, Mehmet Kaplan och Abdirisak Waberi rakt in i de politiska finrummen.

Helena Edlund

Jag brukar inte avge nyårslöften och jag tänker inte börja i år heller. Men. Jag har en nyårsönskan för nationen Sverige.

Min nyårsönskan är inte helt okontroversiell. Jag har nämligen kommit fram till att jag struntar i om svensken motionerar eller inte. Jag kan till och med ha överseende med om medborgarna äter processat kött till frukost, lunch och middag. Om det kniper kan jag dessutom stå ut med att någon struntar i att panta flaskor.

Men snälla Sverige – gör upp med din självbild!

Helena Edlund

En liten, mörk pojke tittar in i kameran och ler. Enligt media har fotografiet gett upphov till en ”rasistisk hatstorm”. Anledningen är pojken är utklädd till Lucia. Hatet mot denne lille pojke blev enligt Åhléns så stort att företaget under måndagen beslöt att dra tillbaka bilden.

Men är det verkligen hela sanningen? Mycket talar för att pojken inte blivit ett offer för en rasistisk hatstorm, utan snarare för ett cyniskt marknadsföringstrick.

Helena Edlund

Under min tid i Afghanistan arbetade insurgenterna – det vill säga samma killar som vi i svenska media oftast kallade för talibaner – i skift. Tvåveckorsskift.

Under två veckor försökte de spränga oss i luften, för att sedan bege sig över gränsen till Pakistan för två veckors rest and recreation. I den del av västra Pakistan som gränsade till Afghanistan och som kallades TPA, tribal provincial area, kunde insurgenterna vila upp sig och få sjukvård. De rörde sig mer eller mindre fritt över gränsen och alla visste spelets regler.

Helena Edlund

Hoppet sägs vara det sista som överger människan. Så är det kanske, och just därför har vi all anledning att vara kollektivt bekymrade i landet Sverige. Min ovetenskapliga slutsats är nämligen att människor i vårt land upplever en allt större hopplöshet i sin tillvaro. Folket, som tills helt nyligen ständigt slogs om topplaceringarna i alla ”i dessa länder är människorna lyckligast”-studier, har börjat tappa geisten.

Jag möter och samtalar med många människor. Om stort och smått, allmänt och privat, glädje och sorg. Fram tills helt nyligen bar de allra flesta jag träffade på ett grundläggande hopp som gjorde att man, även när livet krisade, kunde mobilisera en framtidstro och lita på att det skulle ordna sig.

Så är det inte längre.

Helena Edlund

Ett av de mest genomgripande besluten under den franska revolutionen var att avskaffa kristendomen som religion. Kloster stängdes, kyrkor vandaliserades och präster och ordensfolk avrättades på löpande band. Äntligen skulle folket befrias från vidskepelse och andligt tvång!

Det gick sådär. Ganska snart förstod revolutionärerna under ledning av advokaten Maximilien Robespierre att det inte var så enkelt. Folket var inte redo att överge den andliga dimensionen i livet. Behovet av att tro på något större, något som bar hela den mänskliga existensen och gav mening och mål i livet, var alltför stort. Så vad gjorde man? Man uppfann något nytt. Något i religionens ställe.

Helena Edlund

För den som vill vara diplomatisk, kan reaktionerna på det påvliga besöket sammanfattas i ordet ”masspsykos”. För den som klarar av ett mer direkt språk är ”hyckleri” möjligen mer rättvisande.

Vi kan nämligen tacka påven för att hans närvaro med all önskvärd tydlighet fick många att bekänna färg. Det gäller spelare både på den teologiska och den mediala arenan. De teologiska aspekterna får avhandlas separat. Återstår de mediala.

För vad var det, egentligen, som fick svensk media att totalt överge sitt uppdrag som kritiskt granskande de där dagarna när överhuvudet för den romersk-katolska kyrkan befann sig i Sverige?

Helena Edlund 

Stockholms gatubild är förändrad. Centralstationen går knappt att känna igen. Överallt i city drar gäng av unga asylsökande män omkring, fler och fler för varje vecka. Om nätterna sover människor på trottoarerna, tryckta mot husfasaderna. Väktare berättar om hur företag i innerstaden anlitar dem för att eskortera anställda till och från arbetsplatserna och för att hindra frysande personer från att ta sig in i företagens lokaler.

Det har gått fort och de flesta stockholmare jag talar med tycks fortfarande befinna sig i chock eller i en fas av aktiv förnekelse – det kan inte vara sant. Det man ser med egna ögon kan helt enkelt inte stämma. Det här är ju Stockholm, så här är det inte här. Punkt.

Helena Edlund 

Vad skulle du säga om du erbjöds ett arbete där du efter avslutade högskolestudier har en ingångslön på 23 800 samtidigt som din kollega med sju år i yrket står och stampar på 25 000? Före skatt. Du förväntas dessutom arbeta oregelbundna arbetstider – tidiga morgnar, sena kvällar, nätter, julaftnar, midsommaraftnar. När andra är lediga, jobbar du.

Dina arbetstider gör dig helt beroende av att någon annan tar huvudansvaret över hem och barn eftersom du inte kan klara barnomsorgstiderna som ensamstående. Apropå relationer så berättar statistiken att du löper betydligt större risk än genomsnittet att skilja dig eller att få alkoholproblem.

Helena Edlund

Väninnan och hennes man hade bestämt sig. De skulle boka en veckas vintersemester vid Riksgränsen för sig och sin son. Det lät som en strålande idé efter en ansträngande höst så jag såg över finanserna och beslöt mig för att ta med mig sönerna och göra dem sällskap. Ingen av oss är skidåkare av några större mått, men vacker natur, ändlösa vidder och varm bastu är aldrig fel. Ju mer jag tänkte på det, desto bättre lät det.

Helena Edlund

Tänk dig att du satsar alla dina besparingar för att bjuda din familj på en riktig drömresa, kosta vad det kosta vill. Ni har sparat, snålat, lånat från släktingar. Tillsammans har ni suttit uppe på kvällarna och kollat hotell, klimattabeller, stränder, poolområden… Så bokade ni. Femstjärnigt. All inclusive, med barnklubb, äventyrspooler och havsutsikt. Resan är ansträngande och lång, men det kommer att vara värt det!

Så kommer ni fram – och det visar sig att hotellet inte är färdigbyggt, poolområdet är stängt, balkongen ligger tio meter från motorvägen, restaurangens mat gör er magsjuka och AC:n är ur funktion. Barnen gråter. När du försöker kontakta researrangören visar det sig att de har gått i konkurs.

Hur skulle du känna dig? Besviken? Lurad? Förbannad?

Helena Edlund

Så stannade Sverige upp av förvåning. Igen. Kalla Faktas avslöjande om hur läkare på svenska vårdcentraler var beredda att utföra oskuldskontroller på unga flickor, även mot flickans vilja, var tydligen en komplett överraskning och plötsligt var den ena politikern och sjukvårdschefen mer upprörd än den andra. Programmet går att se här.

Helena Edlund

Min salig mormor var en mycket vis kvinna, på det där speciella och ytterst jordnära sätt som man blir vis på när man är sprungen ur bönder som överlevt i generationer på barkbröd (nåja) och getmjölk. De norrländska skogarna danar karaktärer som inte har mycket till övers för dravel, som min mormor hade uttryckt det.

När saker och ting behövde sägas, så sa man helt enkelt som det var. Rakt upp och ner. Utan knussel. Det fanns uttryck för det mesta. Och när man satt fast i en sjusärdeles knipa, så fanns det ett bra uttryck för det också: Att sitta fast med tissen i mangeln.

Helena Edlund

Vad är det som händer?

Allt tycks handla om migrationsströmmarna och vart jag än vänder mig, vem jag än talar med, så möter jag samma frågor, samma frustration gränsande till uppgivenhet.

Många tycks dela min erfarenhet av att samhället förändrat sig så mycket och så snabbt att vi inte längre känner igen oss, samtidigt som det just nu existerar en påfallande dissonans mellan bilden av verkligheten och vår egen upplevelse av samma verklighet.

Helena Edlund

Närhetsprincipen är en princip inom journalistiken som säger att ju närmre en nyhetshändelse är, geografiskt eller kulturellt, desto större sannolikhet är det att den uppmärksammas av media.

Närhetsprincipen är inte uppfunnen av illvilliga redaktörer, utan är en produkt av hur människors psyken fungerar. Vi sorterar och värderar utifrån identifiering och det vet redaktörerna att slå mynt av. Vem har inte sett löpsedlarna under nyhetstorka, där alla är lika förutom att ortsnamnet är utbytt för att matcha platsen där löpsedeln sätts upp: ”De tjänar mest i Skellefteå” säljer av förklarliga skäl inte så bra i Eslöv.

Helena Edlund

För ganska precis ett år sedan gick Sverige till val. Hur det gick, vet vi. Det blev regeringsskifte och Socialdemokraterna och Miljöpartiet övertog ledartröjan. Huruvida de faktiskt tog på sig ett ledarskap eller inte går väl i och för sig att diskutera, men rent formellt heter statsministern Löfven och vice statsminister heter (ännu mer formellt, har det visat sig) Romson.

Helena Edlund

”När det börjar smälla i skogen, ska ni sätta er ner på en stubbe och ta en snus!” Kaptenen Nilssons råd kom sakta och med eftertanke, där vi stod mitt i den fuktiga sörmlandsskogen och frös in i märgen en tidig morgon i januari. Vi talade om eldöverfall, om vad man bör göra om man helt utan förvarning hamnar i strid. För de flesta av oss verkade kaptenens ord vara ett värdelöst råd. När det börjar smälla ska man väl agera så snabbt som möjligt? Göra något? Lita på magkänslan?

Helena Edlund

Plötsligt insåg jag att jag tillbringat varje ledig stund med att skriva – utan att kunna färdigställa minsta lilla text. Det är ganska ovanligt.

Helena Edlund

Alla visste vem hon var. Hon var Tant Siv. Varken mer eller mindre. Namnet var magiskt. Det kunde sprida en varm känsla av absolut trygghet hos en osäker förstagluttare eller sända kalla kårar nedför ryggraden på den mest hårdhudade mobbare.

Helena Edlund

När en afghan ska bygga ett hus, så skaffar han först ett stycke mark att bygga huset på. Sedan bygger han en gigantisk mur runt hela tomten. När muren är klar, kröns den med en ansenlig mängd taggtråd. Som en törnekrona. En massiv port av järn monteras för att säkerställa att ingen tar sig in olovandes. Först därefter byggs själva huset – om det finns några pengar kvar att bygga för.

Helena Edlund

”Nu får det fanimej vara nog!” utbrast min väninna. Jag censurerar inte det verbala utbrottet, eftersom det var befogat och i stunder som dessa må det vara förlåtet med kraftord.

Helena Edlund

Först av allt vill jag inleda med att tacka alla de ministrar som nu på löpande band träder fram för att förklara varför det har kunnat gå så fel: Ni har varit naiva, säger ni.

Helena Edlund

Sverige har blivit de hetsiga debatternas land. Eller debatter, förresten. Det som äger rum i media uppvisar inte många likheter med den balans, saklighet och respekt för motparten som bör utmärka en konstruktiv debatt. Istället kan utfallen i media och på Twitter snarast liknas vid känslostyrda påhopp och onyanserade påståenden formade av ett egocentriskt tunnelseende.

Helena Edlund

Först förbjöds de att bära kristna symboler, som halsbandens kors. Sedan förbjöds de att använda de gemensamma bostadsutrymmena. Till slut såg de ingen annan möjlighet än att fly. De fruktade för sin säkerhet, eftersom de var kristna omgivna av muslimska fundamentalister.

Helena Edlund

Hur tar Sverige hand om sina veteraner? Gör vi det alls? Nu har vi ett gyllene tillfälle att svara på den frågan.