Patrik Engellau

År 2000 beslöt FN att anta en plan som kallades ”Millenniets utvecklingsmål” och bestod av åtta angivna mål som skulle vara uppnådda till 2015. Det främsta målet var att utrota extrem fattigdom och hunger, det andra att åstadkomma grundutbildning för alla, det tredje att främja jämställdhet mellan könen, det fjärde att minska barnadödligheten och så vidare.

År 2015 kan man konstatera att det har gått rätt bra. Till exempel har den extrema fattigdomen och barnadödligheten reducerats rejält. Mycket litet av detta beror förstås på FN eller ens på de nationella regeringarna. Framgångarna beror i stället på den ekonomiska utvecklingen som i ökande utsträckning har kommit att gynna framför allt u-länderna (eller rättare sagt en del u-länder).

Patrik Engellau

Jag lyssnar ofta på ett radioprogram som heter Studio 1, ty det sänds medan jag sitter i bilen hem från jobbet. Ett inslag nyligen handlade om att moderaterna ville att det skulle göras medicinska ålderstester på ensamkommande flyktingbarn.

Varför ville moderaterna detta? En intervjuad moderat riksdagsman svamlade något osannolikt om att det var för att allt skulle gå rätt till. Det verkliga skälet måste rimligtvis vara att moderaterna tror (att svenska folket tror) att det släpps in alldeles för många överåriga och att en medicinsk kontroll skulle avslöja bedragarna.

Patrik Engellau

Av omständigheter bortom min kontroll hamnade jag på en förhandsvisning av Spectre, den senaste James Bond-filmen. Den var förskräcklig. Jag hade väl inte ägnat saken någon tanke om det inte varit för de överflödande entusiastiska tidningsrecensionerna. DN Kultur ägnade fyra panegyriska sidor på temana ”fullträff” och ”Pangrulle!” åt filmen.

Patrik Engellau

Då och då struntar jag i samtidens uppfattningar och försöker tänka lite själv, vilket kan leda till katastrofalt felaktiga slutsatser. Nu har jag funderat över varför det blir bäst utveckling när arbetskraften består av fria arbetare snarare än slavar eller livegna. Min chockerande slutsats är att slaveriet och livegenskapen inte var förenliga med en seriös utveckling eftersom arbetskraften hade för mycket trygghet, kort sagt hade det för bra.

Patrik Engellau

Människor har i alla tider, i varje fall fram till 1700-talet då ett annat synsätt, puritanismen, utvecklades lokalt i västerlandet, betraktat arbetet som en förbannelse. Sagan om Schlaraffenland, människans paradis på jorden, berättar om floder av mjölk och honung, hus av kakor och stekta sparvar som flyger rakt in i munnen på människan (vilket kung Carl XVI Gustaf refererade till i sitt jultal år 2002). I Schlaraffenland behövde man inte arbeta. På italienska finns uttrycket Il dolce farniente, den ljuva sysslolösheten.

Patrik Engellau

När man seglar och det knappt blåser något kan en femåring tillåtas leka skeppare.

Patrik Engellau

New York Times berättar om hur bara 158 superrika amerikanska familjer stått för nästan hälften av de kampanjbidrag som hittills samlats ihop inför nästa års presidentval. De har gemensamt stoppat in 176 miljoner dollar i kampanjen, vilket blir ungefär 10 miljoner kronor i snitt per bidragsgivare. En del har förstås gett mer. Kenneth C. Griffin, en hedgefondsmiljardär från Chicago som tjänar 600 miljoner kronor i månaden efter skatt har hostat upp 30 miljoner kronor till republikanska kandidater, en dagslön för honom.

Patrik Engellau

Häromdagen deltog jag i ett möte om ”Flyktingsituation i världen och Sverige” som anordnats av Svenska Läkaresällskapet. Vi var kanske tvåhundra personer som hörsammat inbjudan, publiken såg ut ungefär som på en Dramatenföreställning i Stockholm, bildad medelklass, mest kvinnor, mest läkare och annan sjukvårdspersonal visade det sig så småningom.

Jag insåg strax att jag hamnat bland det välfärdsindustriella komplexets fotfolk. Där fanns en brinnande vilja att hjälpa, en övertygad beslutsamhet, en känsla att en ny och god värld höll på att öppna sig om vi bara tog oss samman i solidaritet och människokärlek.

Patrik Engellau

Regeringen och alliansen har nyligen kommit överens om en ny flyktingpolitik som kommer att bli verkningslös (se exempelvis denna bedömning av en väl insatt person).

Själv hade jag min uppfattning klar redan innan jag läste vad Per Gudmundson och andra experter hade att säga i frågan. Politikerna känner, tror jag, ännu inte tillräckligt mycket tryck för att vara redo att ta sitt ansvar. Redan innan jag hörde deras förslag hade jag skrivit av det som resultatlöst. Jag har alltså fördomar.

Patrik Engellau

Ibland – när jag håller föredrag eller läser kommenterar på den här sajten – möts jag av frågor om det inte vore dags att inte bara vara så nattsvart pessimistisk om framtiden, utan också att peka på utvägar och konstruktiva lösningar, för sådana måste väl finnas?

Såklart finns de. Det är inte inskrivet i tillvarons DNA att vårt samhälle ska gå under just nu.

Patrik Engellau

”Varje dag anläggs bränder i svenska skolor”, säger Skolinspektionen. ”I Sverige har antalet skolbränder successivt ökat under den senaste tioårsperioden”. Det blir väl sammantaget några tusen skolbränder under det senaste halvdussinet år. ”Sverige är ett av de värst drabbade länderna i världen vad gäller anlagda skolbränder”, förklarar Forskning & Framsteg. ”I Grekland antänds fem skolor per år”.

Jag kan inte komma på att någon höjt rösten över detta. ”Det finns en förvånande tolerans för just skolbränder”, hävdar en expert som intervjuats av Forskning & Framsteg. Andra intervjuade experter nästan ursäktar företeelsen: ”Det brinner i skolor i utsatta områden, där många lever i utanförskap, är arbetslösa och trångbodda. Även den stora omsättningen på människor och den snabba inflyttningen i dessa områden leder till liten social kontroll, vilket är en riskfaktor… Att anlägga bränder och ibland också försöka sätta eld på skolor blev i detta läge en konfliktpraktik”.

Patrik Engellau

Uppslaget med sidorna sex och sju i Svenska Dagbladet den 12 oktober erbjuder ett intressant perspektiv. Båda är annonser, men den ena är förklädd till debattinlägg.

Annonsannonsen på sidan sju är redigerad lite som en normal nyhetssida men en van läsare ser fina skillnader och dessutom står det ”Annons” högst upp på sidan. Det handlar om en sömndrog som är jättebra för att den är ”100 % naturlig”. En avbildad kund som tidigare haft sömnproblem på grund av skilsmässa intygar att drogen hjälper: ”Nu sover jag gott… varje natt!”

Patrik Engellau

Den här sajten – detgodasamhallet.com – har en halv miljon läsningar i månaden efter ett halvårs drift. Det betyder inte en halv miljon läsare, för läsarna kan ju ha läst flera texter under månaden. Men det är många. Och det är intelligenta människor som läser, det märker man av kommentarerna, som nästan utan undantag är välformulerade och artiga. Och alltmer förtvivlade och ilskna.

Patrik Engellau

Min portugisiskalärarinna Márcia, som bor i Rio de Janeiro, har en del synpunkter på Sverige. Hon har visserligen aldrig varit här, men hon är allmänbildad, politiskt intresserad och har dessutom en nära kompis som bott i Malmö i flera år.

Márcia är gammal vänstermänniska som numera blivit en fin dam. Sverige var länge ett föredöme för henne som för alla progressiva människor i Latinamerika. Fast hon tycker att svenskarna är lite underliga.

Patrik Engellau

Sverige är ett land som sätter yttrandefriheten högt. Artikel 19 i FNs allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, som lyder så här:

Var och en har rätt till åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Denna rätt innefattar frihet att utan ingripande hysa åsikter samt söka, ta emot och sprida information och idéer med hjälp av alla uttrycksmedel och oberoende av gränser

implementeras i vår regeringsforms andra kapitel genom följande stadgande:

Var och en är gentemot det allmänna tillförsäkrad yttrandefrihet: frihet att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor…

Innebär då detta att det råder yttrandefrihet i Sverige? Nej det gör det inte, det är en sak jag blivit allt klarare över sedan jag började arbeta med detgodasamhallet.com.

Patrik Engellau

Bert Karlsson är en kapitalist som kan tänka längre än näsan räcker. Genom sitt bolag Jokarjo, som sysslar med asylboende, är han en del av det välfärdsindustriella komplexet, alltså den organisationsapparat som livnär sig på att folk definieras som svaga och därför i behov av  skattefinansierat stöd. Nyligen skrev Karlsson en debattartikel i Jönköpingsposten där han menar att komplexet tjänar så mycket pengar att det inte är hållbart i längden.