Patrik Engellau

Enligt postmoderna pedagogiska teorier är kunskap inte så viktigt eftersom kunskap bara är fakta som man kan slå upp på internet om man vill veta något. Jag tror att sådana föreställningar är så skadliga som det bara går.

Västerlandets framgångar beror på att folk tänker, funderar, experimenterar, drar slutsatser, försöker igen. Låt mig understryka två aspekter av denna process.

Patrik Engellau

Jag berättade att min förra fru, som är amerikanska och bor i Kalifornien, välgörenhetsarbetar med illegala mexikanska invandrare. Det betyder, verkar det, att hon lär dem engelska och undervisar om hur man tar sig fram i det amerikanska samhället.

Hon säger att nyanlända mexikaner brukar ställa sig på särskilda platser, något gathörn, någon park, dit folk som behöver arbetskraft kan vända sig. Om man till exempel vill flytta tunga möbler eller gräva om gräsmattan kan man köra dit och anställa arbetskraft för några timmar eller dagar eller ännu längre. Där finns en mexikansk förman som kan engelska och som gör upp affären. En hel del av Kaliforniens byggarbetare tycks rekryteras sådär. Lönen ligger kring tio, femton dollar i timmen.

Patrik Engellau

Samhället har två delar, dels det civila samhället, dels staten inklusive kommunerna.

Det civila samhället är där vi äter, jobbar och bor (de flesta av oss, alltså), där vi uppfostrar barn, driver företag, går på sammanträden i båtklubben och bostadsrättsföreningen, är otrogna och kör mellangrabben till hockeyn. Det civila samhället har, till skillnad från staten, ingen styrande organisation och överbyggnad. Det påverkas naturligtvis avsevärt av staten och dess regelverk, men vad som händer i det civila samhället bestäms i långt större utsträckning av värderingar och attityder som kan vara mer eller mindre befrämjande för nationens utveckling och den allmänna trivseln. I själva verket är det nästan helt och hållet de svårgripbara förhållandena i det civila samhället – graden av tillit, till exempel, vilket det är modernt att peka på – som bestämmer nationens öden.

Patrik Engellau

Ett samhälle består av ett antal skrivna och oskrivna regler för hur den mänskliga samvaron ska gestalta sig, till exempel vad som gäller om man ingår äktenskap eller rånar en bank eller cyklar utan lyse i mörka natten. Alla dessa regler – även de oskrivna som till exempel om det är oartigt för män att ha annat än svarta skor efter klockan sex – ändras förstås över tiden, men under normala förhållanden endast långsamt och gradvis och efter moget övervägande.

Jag tror att ett samhälleligt sammanbrott kan definieras som en situation där omständigheter gör att regelverket inte kan upprätthållas. Sammanbrottet kommer lite i taget. Det börjar med småsaker. Reglerna om att brott ska beivras finns kvar, men de rättsvårdande myndigheterna har fläckvis abdikerat och gett de kriminella frispel. Kommunen har inte sfi- och hemspråkslärare så det räcker för att kunna följa regelverket. Regeringen grips av panik och följer inte reglerna för hur lagar ska stiftas.

Patrik Engellau

Lagrådet betvivlar som sagt att Sverige har en flyktingkris. ”Saken bör klarläggas i den fortsatta beredningen av lagstiftningsärendet”, skrev myndigheten nyligen i sitt utlåtande kring regeringens förslag om id-kontroller och brostängning. Men alla andra anser att vi har en migrantkris. Folk verkar inte kunna tala om annat. Jag verkar inte kunna skriva om annat. Tidningarna typmarkerar sina artiklar med texten ”Flyktingkrisen”.

Men vad är flyktingkrisen egentligen? På ytan är frågan lätt att besvara: det anländer en massa människor som det idag existerande Sverige, med sina seder och bruk och vanor och regler, har svårt att ta emot på det sätt Sverige anser att de bör tas emot. Men under ytan lurar osäkerhet om vad krisen verkligen innebär. Många har kanske inte tänkt så särskilt på det för saken analyseras inte särskilt noga – eller alls – i debatten. Ändå är frågan om krisens sanna karaktär fundamental.

Patrik Engellau

Den 4 december skickade regeringen ett lagförslag på remiss till lagrådet. Enligt den föreslagna lagen ska regeringen dels kunna införa ”krav på identitetskontroller vid transporter som utförs med buss, tåg eller passagerarfartyg till Sverige från en annan stat”, dels kunna stänga ”väg eller annan led som allmänt används för trafik med motorfordon och som utgör en förbindelse med en annan stat”. Förslaget om att stänga vägar, läs Öresundsbron, har regeringen sedermera återtagit.

Nu ska jag först bena upp vad jag tror det här med identitetskontroller kan innebära och sedan kommentera lagrådets yttrande.

Patrik Engellau

Med förundran betraktar jag hur en ny svensk värld börjar utvecklas parallellt med den gamla. Jag menar inte utanförskapsområden med sharialagstiftning och brottslighet, jag menar den välkända, trygga, byråkratiska, svenska staten och det väsensfrämmande kaos som formar sig vid sidan om och som staten inte kan göra något åt.

När jag gör en förbjuden vänstersväng från Strandvägen blir jag jagad av en polisbuss med två poliser som sedan måste ägna tre kvart åt att kontrollera saker, till exempel min promillehalt, för att ge mig ett föreläggande på tusen kronor. Samtidigt finns 250 marockanska ynglingar som lever på rån och inbrott på fri fot i Stockholm. En eller två eller tio utländska ungdomsbrottslingar hade staten klarat av, men när det uppgår till hundratals blir uppgiften så ohanterlig att staten står hjälplös. Jag säger inte att polisen inte skulle lagföra mig. Det ska den. Men tingen förlorar proportioner. Det är inte så att någon gör fel (annat än jag och ungdomsbrottslingarna). Men plötsligt har vi två inkongruenta världar.

Patrik Engellau

Unga män – kanske även unga kvinnor, vad vet jag? – har ofta ett behov av ideologier som ger mening och begriplighet åt tillvaron samtidigt som de pekar ut livsstilar och handlingsmönster som tillåter de unga männen att få utlopp för sina jäsande, virila drifter.

Jag vet vad jag pratar om, för en gång föll jag själv för marxismen, en mycket kraftfull lära som gav mig intellektuella verktyg att, som det kändes, förstå allt och dessutom pekade på proletariatets revolution som ett värdigt och fantasieggande projekt att snarast förverkliga.

Patrik Engellau

De flesta människor jag träffar nu för tiden runkar bekymrat på huvudet och undrar varför politikerna inte tar sig kragen och reder upp den soppa de har lagat åt oss. Efter min idoga men kanske ordblinda läsning av historiens lagar tror jag inte att det går. Låt mig förklara.

Alla samhällen har någon sorts härskande skikt eller klass. Det kan vara ett kommunistparti, en dominerande klan, en feodalklass. I Sverige härskar ett politikervälde som stödjer sig på landets viktigaste industri, det välfärdsindustriella komplexet, vars intressen artikuleras av ett mer eller mindre beroende prästerskap av intellektuella och journalister.

Patrik Engellau

Sveriges viktigaste fråga just nu är invandringen och hur vårt land ska hantera den. Inget parti har något som ens liknar ett genomtänkt, sammanhängande handlingsprogram. Det gäller, vad jag kunnat upptäcka, även sverigedemokraterna. Det officiella program i frågan som återfinns på partiets hemsida består mest av allmänna formuleringar. Något svar på frågan ”Precis vad ska jag göra om jag blir migrationsminister på måndag?” har jag inte kunnat hitta. (Föralldel, Mattias Karlsson m. fl. la förra året en motion som är konkret men ofullständig.)

Patrik Engellau

Nu talas det titt som tätt om att Sverige bör stänga gränserna för invandrare. Moderaterna har föreslagit det. Den tyske utrikesministern har antytt det (för tyskt vidkommande). Migrationsforskaren Joakim Ruist tror att regeringen snart kommer att göra det. Folk i allmänhet talar om det som en möjlighet att tämja volymerna.

Själv får jag ångest vid tanken. Låt mig förklara varför.

Patrik Engellau

Jag har ingen personlig erfarenhet av hur det är att leva i en diktatur, men en sak tror jag mig ha förstått, nämligen att diktaturer har en tendens att betrakta oppositionella medborgare som onda människor. I Sovjetunionen och DDR, det kommunistiska Östtyskland, ansågs regimkritiker vara en sorts illasinnade agenter för en ond fiende. Kritiker skulle utpekas och stämplas. Om kritiken blev stark kunde regimen anordna hatkampanjer mot de oppositionella. Under Stalins Moskvarättegångar på 1930-talet, då oppositionen utrotades rent fysiskt, illustrerades detta beteende i särskilt uppskruvad form. I Nordkorea pågår det fortfarande.