Mångkultur är ett ord som det finns anledning att reflektera över. I grunden handlar det om frihet. När jag och hustrun begick årets julbord, bestod flertalet gäster i lokalen av aktiva medlemmar i föreningen Skog och Ungdom. De flesta var pensionärer och deras gemensamma intresse är att varje år bygga en kolmila, att syssla med naturvård – och att umgås under trivsamma former. Några ”nyanlända” sågs inte till i det sällskapet. Skog och Ungdom är ett utomordentligt exempel på hur vårt civilsamhälle fungerar, och hur civilsamhället till stora delar är organiserat.
Kategoriarkiv: Alla skribenter
Mohamed Omar
De jihadistiska terrorattackerna mot väst sker i en allt snabbare takt. Man får även komma ihåg att flera attacker stoppas av ländernas säkerhetspolis. Jag tror att fler västerlänningar börjar inse att detta inte är någon tillfällig huvudvärk som går över av alvedon och en tupplur. Det är en djupt rotad cancer som vi får leva med under en överskådlig framtid.
Lördag kväll den 5 december gick en jihadist bärsärkagång med kniv i Londons tunnelbana. Han högg mot dem han kunde komma åt innan polisen övermannade honom. Jihadisten skrek: ”Detta är för Syrien!” När han låg ner upprepade han flera gånger den islamiska trosbekännelsen. Detta provocerade en förbipasserande muslim som sa: ”You ain’t no Muslim, bruv” (Du är inte muslim, bror). Ordväxlingen finns inspelad på video.
Patrik Engellau
Ett samhälle består av ett antal skrivna och oskrivna regler för hur den mänskliga samvaron ska gestalta sig, till exempel vad som gäller om man ingår äktenskap eller rånar en bank eller cyklar utan lyse i mörka natten. Alla dessa regler – även de oskrivna som till exempel om det är oartigt för män att ha annat än svarta skor efter klockan sex – ändras förstås över tiden, men under normala förhållanden endast långsamt och gradvis och efter moget övervägande.
Jag tror att ett samhälleligt sammanbrott kan definieras som en situation där omständigheter gör att regelverket inte kan upprätthållas. Sammanbrottet kommer lite i taget. Det börjar med småsaker. Reglerna om att brott ska beivras finns kvar, men de rättsvårdande myndigheterna har fläckvis abdikerat och gett de kriminella frispel. Kommunen har inte sfi- och hemspråkslärare så det räcker för att kunna följa regelverket. Regeringen grips av panik och följer inte reglerna för hur lagar ska stiftas.
Tyvärr ser vi demokratin naggas i kanten av en ökande tendens att våra myndigheter bryter mot lagarna. Vi ser generaldirektörer sätta sig över den grundlagstadgade offentlighetsprincipen genom att hemligstämpla information som är av allmänintresse.
I Sverige finns möjlighet att anmäla myndighetsmissbruk till Justitieombudsmannen, JO, men JO arbetar på uppdrag av riksdagen och har kommit att fungera som myndigheternas och politikernas falska alibi. JO väljer enväldigt och utan extern granskning vilka ärenden som ska behandlas och vilka som ska avslås. Avslag sker helt utan motivering utan möjlighet till överklagan, vilket i praktiken gör medborgarna rättslösa gentemot myndigheterna.
Bitte Assarmo
Man kan ha vilka åsikter man vill om samhällets utsatta, och de flesta vill säkert hjälpa efter bästa förmåga. Samtidigt finns det människor som faktiskt inte kan, hur gärna de än vill. Idag pratade jag med just en sådan kvinna. Vi kan kalla henne Astrid.
Patrik Engellau
Lagrådet betvivlar som sagt att Sverige har en flyktingkris. ”Saken bör klarläggas i den fortsatta beredningen av lagstiftningsärendet”, skrev myndigheten nyligen i sitt utlåtande kring regeringens förslag om id-kontroller och brostängning. Men alla andra anser att vi har en migrantkris. Folk verkar inte kunna tala om annat. Jag verkar inte kunna skriva om annat. Tidningarna typmarkerar sina artiklar med texten ”Flyktingkrisen”.
Men vad är flyktingkrisen egentligen? På ytan är frågan lätt att besvara: det anländer en massa människor som det idag existerande Sverige, med sina seder och bruk och vanor och regler, har svårt att ta emot på det sätt Sverige anser att de bör tas emot. Men under ytan lurar osäkerhet om vad krisen verkligen innebär. Många har kanske inte tänkt så särskilt på det för saken analyseras inte särskilt noga – eller alls – i debatten. Ändå är frågan om krisens sanna karaktär fundamental.
Mohamed Omar
I SVT:s teveprogram Agenda den 29 november uttalade sig Turkietkännaren Halil Karaveli, som är verksam vid Institutet för säkerhets- och utvecklingspolitik, om EU:s nya uppgörelse med Turkiet. Den går ut på att turkarna ska vakta sin gräns så att inte migranter tar sig in i EU mot att vi ger dem pengar och återupptar samtal om EU-medlemskap.
”Det var ingen tillfällighet att de här flyktingströmmarna släpptes loss från Turkiet i somras”, konstaterade Karaveli. ”Det var heller ingen tillfällighet att det skedde samtidigt som Turkiet återstartade sitt krig mot kurderna. Nu låtsas man från EU att man ger pengar för att landet ska bevaka sina gränser, det är struntprat, Turkiet behöver inte hjälp av EU för att bevaka sina gränser.”
Patrik Engellau
Den 4 december skickade regeringen ett lagförslag på remiss till lagrådet. Enligt den föreslagna lagen ska regeringen dels kunna införa ”krav på identitetskontroller vid transporter som utförs med buss, tåg eller passagerarfartyg till Sverige från en annan stat”, dels kunna stänga ”väg eller annan led som allmänt används för trafik med motorfordon och som utgör en förbindelse med en annan stat”. Förslaget om att stänga vägar, läs Öresundsbron, har regeringen sedermera återtagit.
Nu ska jag först bena upp vad jag tror det här med identitetskontroller kan innebära och sedan kommentera lagrådets yttrande.
Den 5 december uppmärksammade Metro hur den holländska humorgruppen Pranksters gick runt på stan med en bibel som de täckt med ett koranomslag.
De läste sedan upp otrevliga bibelverser för människor på gatan. Som till exempel:
”Om ni … inte lyssnar till mig utan avvisar mig, kommer jag i min tur att avvisa er i vredesmod och straffa er sjufalt värre för era synder. Ni skall bli tvungna att äta era söners och döttrars kött.” (3 Mos 26:27)
Patrik Engellau
Med förundran betraktar jag hur en ny svensk värld börjar utvecklas parallellt med den gamla. Jag menar inte utanförskapsområden med sharialagstiftning och brottslighet, jag menar den välkända, trygga, byråkratiska, svenska staten och det väsensfrämmande kaos som formar sig vid sidan om och som staten inte kan göra något åt.
När jag gör en förbjuden vänstersväng från Strandvägen blir jag jagad av en polisbuss med två poliser som sedan måste ägna tre kvart åt att kontrollera saker, till exempel min promillehalt, för att ge mig ett föreläggande på tusen kronor. Samtidigt finns 250 marockanska ynglingar som lever på rån och inbrott på fri fot i Stockholm. En eller två eller tio utländska ungdomsbrottslingar hade staten klarat av, men när det uppgår till hundratals blir uppgiften så ohanterlig att staten står hjälplös. Jag säger inte att polisen inte skulle lagföra mig. Det ska den. Men tingen förlorar proportioner. Det är inte så att någon gör fel (annat än jag och ungdomsbrottslingarna). Men plötsligt har vi två inkongruenta världar.
Patrik Engellau
Unga män – kanske även unga kvinnor, vad vet jag? – har ofta ett behov av ideologier som ger mening och begriplighet åt tillvaron samtidigt som de pekar ut livsstilar och handlingsmönster som tillåter de unga männen att få utlopp för sina jäsande, virila drifter.
Jag vet vad jag pratar om, för en gång föll jag själv för marxismen, en mycket kraftfull lära som gav mig intellektuella verktyg att, som det kändes, förstå allt och dessutom pekade på proletariatets revolution som ett värdigt och fantasieggande projekt att snarast förverkliga.
Patrik Engellau
De flesta människor jag träffar nu för tiden runkar bekymrat på huvudet och undrar varför politikerna inte tar sig kragen och reder upp den soppa de har lagat åt oss. Efter min idoga men kanske ordblinda läsning av historiens lagar tror jag inte att det går. Låt mig förklara.
Alla samhällen har någon sorts härskande skikt eller klass. Det kan vara ett kommunistparti, en dominerande klan, en feodalklass. I Sverige härskar ett politikervälde som stödjer sig på landets viktigaste industri, det välfärdsindustriella komplexet, vars intressen artikuleras av ett mer eller mindre beroende prästerskap av intellektuella och journalister.
Mohamed Omar
I den muslimska världen, i länder med muslimsk majoritet, är kvinnoförtrycket utbrett. Både diskriminerande lagar och kvinnofientliga attityder stödjer sig på texter i den islamiska traditionen. Undersökningar visar att religionen är mycket viktig i dessa samhällen. Det innebär att man tar dessa texter på allvar.
Det finns kvinnliga intellektuella och aktivister som har försökt reformera sina samhällen. En av de mer kända är marockanskan Fatima Mernissa som gick bort den 30 november i år. Hon var sociolog, historiker och feminist. Hon föddes 1940 i Fez och i sin självbiografi Drömmar om frihet (1994) skildrar hon hur det var att växa upp i ett harem.
Patrik Engellau
Sveriges viktigaste fråga just nu är invandringen och hur vårt land ska hantera den. Inget parti har något som ens liknar ett genomtänkt, sammanhängande handlingsprogram. Det gäller, vad jag kunnat upptäcka, även sverigedemokraterna. Det officiella program i frågan som återfinns på partiets hemsida består mest av allmänna formuleringar. Något svar på frågan ”Precis vad ska jag göra om jag blir migrationsminister på måndag?” har jag inte kunnat hitta. (Föralldel, Mattias Karlsson m. fl. la förra året en motion som är konkret men ofullständig.)
Tvärtemot vad många i min omgivning anser så menar jag att barnuppfostran idag handlar mest om de vuxnas behov och mycket mindre om barnens. Floran av litteratur och artiklar som behandlar läggningsrutiner och hur man lättast får barnen att somna är symptomatisk. Särskilt den så kallade femminutersmetoden visar att barnets behov kommer i andra hand.
När vår dotter var cirka ett halvår började hennes avsky mot att somna göra min och min frus tillvaro outhärdlig. (Antagligen mycket för att vi hade orealistiska förväntningar på tillvaron med en ny familjemedlem, men det var så dags att inse det då.) När hustrun och jag var helt utmattade och uttömda på idéer vände vi oss till BVC där vår sköterska tipsade om just femminutersmetoden.
Patrik Engellau
Nu talas det titt som tätt om att Sverige bör stänga gränserna för invandrare. Moderaterna har föreslagit det. Den tyske utrikesministern har antytt det (för tyskt vidkommande). Migrationsforskaren Joakim Ruist tror att regeringen snart kommer att göra det. Folk i allmänhet talar om det som en möjlighet att tämja volymerna.
Själv får jag ångest vid tanken. Låt mig förklara varför.
Mohamed Omar
Den 16 juli i år drabbades USA av en jihadistisk masskjutning i Chattanooga, Tennessee. Fem amerikanska soldater sköts ner av den 24-årige salafitiske jihadisten Mohammod Youssuf Abdulazeez vid två militära rekryteringscenter.
Vilka motiv hade han? Hur tänkte han? Det kan man läsa om på terroristens blogg. Där skrev han att sann islam endast bygger på Koranen och sunnan, profeten Muhammeds exempel. Inga tillägg får göras och alla moderna tolkningar måste kastas bort. Han resonerade som en typisk salafit.
Lena Adelsohn Liljeroth
Ta bort alla socialbidrag från friska människor och avskaffa begreppet ”svartjobb”. Bidrag tar bort kreativiteten hos människor, tar bort deras stolthet. Låt människor jobba… låt dem sälja bröd på gatan på nätterna, städa, måla eller vad de nu gör. När jag var ny i Sverige var det fult att lyfta socialbidrag, det sågs som en sista utväg. Nu hör jag många säga ”Varför ska jag jobba när jag får lika mycket för att låta bli”.
Så säger Hadi, som kom till Sverige från Iran på 1970-talet, i en bok som historikern Mauricio Rojas och jag skrev tillsammans för snart tjugo år sedan. Vi ville undersöka styrkan som kan finnas i dubbla identiteter; att vara svensk och turk, svensk och chilenare, svensk och iranier.
I dessa tider känns det naturligt att plocka fram boken ”Svenska främlingar”(Gedins förlag). Hur såg vi på integrationsfrågan, då?
Patrik Engellau
Jag har ingen personlig erfarenhet av hur det är att leva i en diktatur, men en sak tror jag mig ha förstått, nämligen att diktaturer har en tendens att betrakta oppositionella medborgare som onda människor. I Sovjetunionen och DDR, det kommunistiska Östtyskland, ansågs regimkritiker vara en sorts illasinnade agenter för en ond fiende. Kritiker skulle utpekas och stämplas. Om kritiken blev stark kunde regimen anordna hatkampanjer mot de oppositionella. Under Stalins Moskvarättegångar på 1930-talet, då oppositionen utrotades rent fysiskt, illustrerades detta beteende i särskilt uppskruvad form. I Nordkorea pågår det fortfarande.
Marcus Birro
Ännu en vinter. De kommer tätare nu när man blir äldre. Som spökbarn på led utanför kyrkan en disig kväll…
Högalidskyrkans urtavla försvinner i allt grått, husen som tunga domar över en tid som flytt, portarna som öppna gravar där familjerna rullar sina barnvagnar över trösklarna. Vad gör man med ännu en vinter? Den saknar dagar. Veckorna flyter samman, blir en sörja av tid bara, som en människa när hon åldras, hon lösgör sig från vem hon varit, vilket kön hon haft, vilka drömmar och förtjänster. Kvar står endast detta ogripbara, en människa.
Sverige har under 1900-talet genomgått en radikal förändring när det gäller synen på hur marknaden bäst bör organiseras. Konkurrenslagstiftningen har successivt förändrats, från en tidigare tämligen obekymrad inställning till karteller. Numera uppfattas karteller som ett av de allvarligaste hoten mot en effektivt fungerande ekonomi.
En av de största kartellerna som har upptäckts i Sverige gällde asfaltbranschen och handlade om otillåtet prissamarbete och marknadsdelning. Företagen i kartellen dömdes i två domstolar att sammanlagt betala 500 miljoner kronor i böter. Men beräkningar som har gjorts av OECD pekar på att vinsterna av den här typen av samarbeten i allmänhet vida överskrider kostnaderna i form av böter i de fall som upptäcks.
Patrik Engellau
I dagarna pågår en jättefestival angående klimatet i Paris. 10 000 delegater från olika länder ska komma överens om framtidens klimatpolitik. Inför detta evenemang kan det vara angeläget att betänka två saker.
Nils Lundgren
Jag och min hustru deltog i mötet på Gustav Adolfs torg lördagen den 21 november. Den franske ambassadören talade om IS-attentaten i Paris, då minst 130 helt oskyldiga människor mördades. Näringsminister Mikael Damberg, Stockholms finansborgarråd Karin Wanngård och Mona Sahlin talade från svensk sida. Ambassadören tog upp Marseillaisen och vi sjöng kraftfullt med.
Efter morden i Paris i början av januari i år på Charlie Hebdos redaktion och på människor i en judisk butik ställde franska folket upp i demonstrationer under dagarna därefter (ca två miljoner personer) och Marsellaisen dånade för att uttrycka sammanhållning över religions- och klassgränser.
Jag har genom åren i olika sammanhang talat med människor från Mellanöstern – Turkiet, Libanon, Syrien, Irak… Inte sällan i en taxi på väg till Arlanda, på en pizzeria eller en kemtvätt. Det handlar ofta om flitiga småföretagare som vill skapa sig en plattform i det nya land, dit de har kommit. Det är intressant att tala med dem och få nya infallsvinklar. Jag vet förmodligen mer om Mellanöstern och dess etno-religiösa problem tack vare de här personerna, än om jag bara lyssnat på tuggandet från svenska nyhetsmedia.
Patrik Engellau
Åsne Seierstad, den norska journalisten, var nyligen intervjuad på TV och undslapp sig apropå Parisattentaten en potentiellt mycket innehållsrik observation som naturligtvis sumpades av intervjuaren.
Seierstad pekade på en sak som åtminstone jag inte hade tänkt på, nämligen valet av attentatsplatser. Jag hade trott att terroristerna bombade lite var som helst, men Seierstad menade att det fanns ett mönster (om jag förstod hennes snabba kommentar rätt). Hon beskrev folk och miljö kring attentatsplatserna som om det handlat om miljöpartister på Mariatorget på Söder i Stockholm: hippt, ungdomligt och kosmopolitiskt.
Patrik Engellau
I DN.Kultur skriver ärkebiskop Antje Jackelén, apropå klimatmötet i Paris, att människan kan betrakta naturen på olika sätt. Ett av dessa sätt beskriver hon så här:
Man har sett på naturen… som kvinnan vars hemligheter ska blottläggas, vars sköte ska trängas in i och som ska tvingas till fullkomlig underkastelse.
I Jesu efterföljd använder sig ärkebiskopen här av en liknelse. Liknelser är till för att tydliggöra. Liknelser utgår från företeelser som är allom bekanta, okontroversiella och därmed solklara för alla människor. Aha, är det meningen att lyssnaren ska utropa, nu fattar jag precis hur du menar!
Mohamed Omar
I en artikel på Aftonbladets kultursida den 24 november – ”Gå inte i fällan” – kritiserar Mattias Gardell, författare och vänsteraktivist, västvärldens reaktioner efter massakern i Paris. Gardell menar att vi har agerat ”emotionellt, inte rationellt” när vi svarat på den jihadistiska terrorn genom att slå tillbaka mot Islamiska statens (IS) baser i Syrien och Irak.
Han ser detta som ett uttryck för ”panik”. Vad västvärldens ledare istället borde göra är att vara ”eftertänksamma”. Men vad Gardell glömmer att påpeka är att attacken mot Paris inte kom som en blixt från en klar himmel. Den hade föregåtts av flera tidigare attacker i Frankrike. Det enda som var nytt med Parisattacken den 13 november var dess storlek. Och inte bara i Frankrike: New York, London och Madrid med flera västerländska städer har drabbats.
Patrik Engellau
Regeringen kom i förra veckan med en ny invandringspolitik som tillfälligt fick nationen att tappa andan. Ungefär som om sjuklövern hade lagt sig platt för sverigedemokraterna. När det gäller fakta på marken, alltså åtgärdernas effekt på antalet ankommande migranter, tror jag inte den nya politiken får särskilt stor betydelse, men den psykologiska effekten blev stor. De vanliga invandringsivrarna blev liksom groggy i några dagar. Men till helgen hade de repat ny kraft. På lördagen hade både Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter indignerade artiklar om exempelvis att läkare tar avstånd från medicinsk åldersbestämning av ensamkommande flyktingbarn. Tusen psykologer förklarade att tillfälliga uppehållstillstånd är traumaframkallande.
Det känns som om migrationsvännerna samlar sig till en motoffensiv som, om den tog sig formen av ett protestbrev till statsministern, skulle ha en undertext med ungefär följande lydelse.
Kungliga Operan tog nyligen ner en affisch efter att några individer, som säger sig vara rasifierade i det svenska samhället (till exempel Adam Tensta och Araia Ghirmai Sebhatu) hävdade att den var rasistisk. Kungliga Operans ledning valde tyvärr att inte stå upp för konstnärlig frihet, utan uppträdde med flathet och rädsla för att bli utsatt för en kritikerstorm. Institutioner inom kultursektorn som ägs av svenska staten borde vara ett föredöme och ta sitt självklara ansvar att stå upp för den konstnärliga friheten.
Patrik Engellau
Förklara gärna för mig på vilket sätt jag har fel när jag nu, ungefär som barnet i sagan om kejsarens nya kläder, så ouppfostrat ifrågasätter den allmänna meningen att det är bra att importera muslimer. Mitt budskap är naivt, rättframt och, som sagt, möjligtvis helt fel. Jag tror att en avsevärd andel av muslimerna inte gillar kristna – och Sverige är ju trots allt ett i seder och tänkesätt kristet land även om svenskarna på det hela taget inte tror på Gud.
DET GODA SAMHÄLLET 