Har du någon gång, av okynne eller nyfikenhet, rört om med en pinne i en myrstack? Jag har gjort det men bara någon enstaka gång ty jag vill inte bli känd som djurplågare. Myrorna blir som besatta och springer omkring ännu livligare än vanligt. Framför allt verkar de bli förvirrade och tycks röra sig hur som helst utan den vanliga stackdisciplinen. Ordningen återvänder väl så småningom men jag har aldrig haft tålamod att vänta ut den processen och därmed lära mig något viktigt om hur myror övervinner kriser.

För trettiofem år sedan publicerade jag en svensk historiebok som heter På spaning efter Moder Sveas själ. Jag hade nämligen upptäckt ett mönster, en sorts periodicitet, i den svenska historien och tyckte att jag skulle lyckliggöra även andra människor med den upptäckten. Jag visste förstås redan då att framtiden är genuint oförutsägbar och inte låter sig inordnas i ens de mest intrikata teoretiska modeller – se bara på osäkerheten i alla beräkningar om klimatets framtid – men lik förbannat är det lätt att bli förhäxad i sina tankekonstruktioner när allt verkar stämma. Det gäller både IPCC och mig. IPCC har räknat ut att jorden blir varmare av koldioxidutsläpp och jag har räknat ut att politikerväldet sjunger på sista versen.

Det intressantaste med kulturkartan (se ovan) från World Values Survey är kanske att den är så populär i Sverige. Man kan knappt gå på ett seminarium i någon samhällsfråga utan att den kommer upp. Den är så känd att det räcker med att referera till World Values Survey så vet alla vad det handlar om.

Av alla de sätt på vilka ett samhälle kan välja att organisera sin strävan att utveckla kunskap tror jag att den svenska modellen tillhör de minst löftesrika. Sverige anordnar vetenskaplig utveckling ungefär som Stalin arrangerade bokutgivning i Sovjetunionen. Där var alla författare anslutna till ett författarförbund vars ledning, således de förnämsta författarna, beslöt vilka av kollegornas manus som skulle få ges ut på landets enda bokförlag som också kontrollerades av de förnämsta författarna. Man kan lätt föreställa sig vad en sådan ordning fick för konsekvenser. Som strävsam ung författare gällde det att hålla tungan rätt i munnen när man formulerade sig så att det inte slapp ut några politiskt inkorrekta ordvändningar. Dessutom var det antagligen nödvändigt att svassa för de författare som satt i betydelsefulla positioner med rätt att välja ut dem som skulle få sina alster förlagda.

Ett av de teman som brukar pigga upp min portugisiskalärarinna i Rio de Janeiro är att det bor två själar i den svenska staten, nämligen dels det ursprungligen manliga våldsmonopolet byggt efter förebild av monstret Leviatan hos Thomas Hobbes, dels den fortfarande kvinnodominerande socialtjänsten. Läderlappen mot Prussiluskan om du så vill.

Påven Franciskus har nyligen avslutat ett femdagarsbesök i Grekland och Cypern. Syftet tycks i huvudsak ha varit att uppmärksamma den besvärliga situation i vilken båtmigranter befinner sig. På bilden syns han i ett migrantcentrum på den grekiska ön Lesbos som för närvarande huserar omkring 2 000 personer från Afghanistan, Mellanöstern och Afrika som hittills utan framgångs försökt att passera den grekiska gränsen för vidare transport i Europa.

För sex, sju år sedan började jag predika att den samhälleliga huvudmotsättning som gällt i mer än ett sekel – den som enligt Karl Marx ekonomiskt gick mellan arbete och kapital och politiskt mellan socialister och borgare – den huvudmotsättningen gällde inte längre. Eller anser du att Marx analys fortfarande kan fungera? har jag sedan dess frågat folk som varit oförsiktiga nog att prata med mig.

Ledarskribenten Erik Helmerson i Dagens Nyheter skrev om läraren Selma Gamaleldin som fått sparken för att hon inte velat referera till en elev som ”hen” (i stället för ”hon”, ”henne”, ”han” eller ”honom”). Helmerson brukar vara förnuftig. Här tycker han att det ”liknar mest hysteri” att, som läraren Gamaleldin får man anta, vägra att kalla ett barn för ”hen”.

Min spontana reaktion är att stödja Gamaleldins henbojkott. Är jag då hysterisk?

Mottot för den här sajten är ”Här skapas samtidens självförståelse”. Att försöka förstå sin samtid är förstås ett högriskprojekt eftersom det finns hur många motsägelsefulla uppfattningar som helst och den som kommer med självsäkra svar lätt framstår som stollig. Ändå är ambitionen inte uppåt väggarna ty samtiden ändrar sig dag för dag och vi ser historien utvecklas i ultrarapid inför våra ögon. Såklart att man måste fundera över vad som utspelar sig även om ens observationer med tiden visar sig felaktiga.

Då och då, fast ganska sällan, får jag email från läsare som klagar över att jag och andra skribenter på DGS bara pratar i stället för att göra något som kan lyfta nationen ur dess nuvarande ömkliga tillstånd.

I sak har de rätt. Jag och andra bara pratar och det händer ingenting. Varken Morgan Johansson eller generaldirektör Mikael Ribbenvik bryr sig. Bostadsminister Märta Stenevi ska vi inte prata om.