I oktober gick ett mail ut från finansdepartementet till statssekreterarna. Budskapet var att samtliga departement skulle se över alla tänkbara möjligheter att spara pengar. Prognoserna för statliga utgifter under 2016 ser hisnande ut och regeringen har tvingats ta till bokföringstekniska knep för att undvika att spränga utgiftstaket. Under hösten har statliga bolag tömts på miljardbelopp och statsskulden har ökats på med nya lån. Samtidigt hävdar Stefan Löfven att det råder lysande tider och att många länder har anledning att vara avundsjuka på Sveriges tillväxt.
Situationen är minst sagt förvirrande. Det tycks finnas ett gap mellan verkligheten och ledande politikers beskrivning av den. Ord och handling pekar åt olika håll. Stefan Löfven målar upp kulisser av välmåga, samtidigt som regeringens agerande snarare vittnar om desperation. Det är inte lätt att hänga med i svängarna och våra största dagstidningar gör inga försök att skingra okunskapens dimmor för sina läsare. För att förstå vad som händer måste vi granska skeendet bakom Löfvens retorik och fundera över hur det kan råda ekonomisk uppgång och kris på samma gång.






