Jag köpte en teflonstekpanna av märket Tefal. Stekpannan låg i en sladdrig genomskinlig plastpåse med följande varningstext på sju europeiska språk, dock ej svenska:
Håll denna påse borta från spädbarn och äldre barn för att undvika risken för kvävning. Använd inte påsen i spjälsängar, andra sängar, sittvagnar eller lekhagar. Denna påse är ingen leksak. Kassera påsen så snart produkten är uttagen. Återanvänd inte denna påse.
”Var inte rädd…” är inledningsorden i den svenska psalmen 256, som jag sjöng på förmiddagen under högmässan i Hedvig Eleonora kyrka i Stockholm. Predikanten Olle Liljefors talade väl om behovet av att försöka se händelser i ett längre perspektiv och förlita sig på ljusets och livets kraft. Att kyrkobygget avbröts 1710 på grund av rådande pest var ett exempel.
Ett tal till nationen kan vara så mycket. Ett av de mest klassiska är Winston Churchills tal till britterna den 4 juni 1940, efter händelserna i Dunkerque, det tal som brukar kallas ”We shall fight on the beaches”. Samtidigt som han var tvungen att förhålla sig till ett förödande nederlag, och en möjlig nazistisk invasion, fick det inte förekomma något som helst tvivel om att de allierade skulle vinna kriget. En omöjlig ekvation, kan tyckas, men Churchill klarade det galant och lyckades ingjuta hopp, mod och kraft i ett folk som befann sig på randen till katastrof.
Amerikanska National Public Radio (NPR) rapporterar att muslimska missionärer har spridit coronaviruset till Gazaremsan. Området styrs formellt av den Palestinska myndigheten men i realiteten av Hamas. Palestinska missionärer, som deltagit i ett missionsmöte i Pakistan för drygt tio dagar sedan, tog med sig smittan när de återvände till Gaza.
I februari uppmanades New Yorkare att delta i en kinesisk parad i Chinatown för att ”trotsa” det kinesiska coronaviruset. Tusentals människor trängde ihop sig på gatorna för att fira den kinesiska nyårshögtiden, vilket sannolikt ledde till stor smittspridning.
VIDEO Det Goda Samhällets YouTube-kanal inleder idag (24/3 2020) en serie program om den pågående coronakrisen. I programmet, som sänds under rubriken Coronapanelen, samtalar Det Goda Samhällets chefredaktör Patrik Engellau med en panel bestående av tre experter:
PODCAST I ett nytt avsnitt av podden Tankar från framtiden (inspelat 22/3 2020) pratar Eddie (Mohamed Omar) med författaren Johannes Nilsson om coronaviruset. De är överens om att det är den största katastrof de upplevt unders livstid och att det vi genomgår nu liknar dystopisk, postapokalyptisk science fiction. Eddie och Johannes tillhör samma generation, båda är födda på 70-talet. Johannes anser att hårda tag är nödvändiga.
Det lär finnas onda saker som för något gott med sig. Coronat är en ond sak. Skulle viruset kunna föra något gott i sitt spår? Ja, i den bästa av alla världar så skulle epidemin faktiskt kunna leda till en återhämtning för Sverige.
Det är kanske inte så sannolikt, men låt mig ändå fantisera om goda saker som skulle kunna hända och inte är helt otänkbara. Det första jag önskar mig är att fjällen ska falla från ögonen på svenskarna. När de inser hur tafatt våra politiska ledare, särskilt regeringen, hanterat den begynnande epidemin så kommer de att börja fundera på vad det är för ett skojargäng som de valt att styra landet. Sydkorea har per capita totalt lika många smittade som Sverige men befinner sig vid slutet av sin epidemi medan Sverige befinner sig i inledningen. Taiwan är också färdigt med sin epidemi, verkar det, med totalt 169 smittade mot över 2 000 i Sverige (innan det riktigt börjat i Sverige).
Insatserna mot coronaviruset ger oss en föraning av effekterna av allmänna insatser för att ”rädda klimatet” kan innebära.
I en kolumn i Svenska Dagbladet (19/3) kan vi läsa att ”Coronavirusets hälsoeffekt är fruktansvärd – men dess klimateffekt är fantastisk”. En del klimataktivister har länge ropat på insatser för klimatet liknande dem som nu görs för att stoppa coronavirusets spridning. Koldioxid, CO2, är den gröna rörelsens coronavirus – trots att det saknas hårda, testade bevis för den skada CO2 skulle göra för att motivera de kolossala samhällsinsatser som skulle krävas för att minska mängden i atmosfären.
Mitt i det nattsvarta pandemiska mörkret finns ett litet, flämtande ljus. Det förkunnar inte bara att det kommer en dag då mardrömmen är över.
Än viktigare är att det tänder ett hopp om att vi när den dagen kommer kanske kan vara redo att resolut ta itu med alla de fundamentala problem som kan härledas till en ohämmad expansion av verksamheter som tillfredsställer den politiskt korrekta klassens behov men inte har någon uppenbar relevans för medborgarnas trygghet och välbefinnande.
På Twitter söndagen den 22 mars skrev USA:s president Donald Trump att han inte tänker tillåta att boten blir värre än soten: ”We cannot let the cure be worse than the problem”. Han signalerade även att den amerikanska regeringen snart kan komma att mjuka upp de hårda åtgärderna som vidtagits för att stoppa det kinesiska coronaviruset.
Efter 15 dagar kommer regeringen att besluta om hur man ska gå vidare:
Tyskland har stängt dina gränser för besökare från andra europeiska länder med anledning av virusbekämpningen. Men migranter från Afrika och Mellanöstern släpps fortfarande in.
Det tyske inrikesministeriet uppger att så kallade ”asylsökare” fortfarande är välkomna och att asylprocessen kommer att fungera som vanligt:
“At Germany’s EU external borders, there has been no change in the procedure”, sade en företrädare för inrikesministeriet till tidningen Junge Freiheit.
I söndags den 22 mars postade superstjärnan Madonna en video av sig själv. Hon badade naken i ett badkar fyllt med röda rosenblad medan hon talade om det kinesiska viruset COVID-19.
Under rubriken ”Ingen diskriminering – Covid 19!” talade Madonna, 61 år gammal, om virusets ”underbara” sida: det gör alla människor jämlika.
“That’s the thing about COVID-19, it doesn’t care about how rich you are, how famous you are, how funny you are, how smart you are, where you live, how old you are, what amazing stories you can tell”, sa Madonna.
“It’s the great equalizer.”
I en krönika här på Det Goda Samhället den 21 mars ställde jag frågan om paniken kanske är värre än pandemin. Ja, kanske är det så att de drastiska reaktionerna på coronakrisen kommer att orsaka mer skada på det svenska samhället än själva viruset?
Så här skrev jag:
Jag kan ingenting om virussmittor och smittobekämpning. Men jag känner på mig att det som händer nu håller på att utvecklas till något som liknar en masspsykos. Ekonomen Tino Sanandaji kallade tidigare vår inställning till invandringen för en masspsykos. Hysteriska politiker talade om att vi måste rädda liv, ja, vi måste hjälpa människor på flykt. Inget pris var för högt. Medelhavet var det nya Auschwitz. Om du var för en rimlig och hållbar invandringspolitik kallades du rasist eller till och med nazist.
När man iakttar vilka märkliga konstruktioner det mänskliga tänkandet kan åstadkomma i syfte att rättfärdiga det ena eller det andra kravet på att bli försörjd på någon annans bekostnad så faller man lätt till golvet, kanske av beundran, kanske av skratt.
En av samtidens största och mest framstående industrier är den som tillverkar teser om att västerlandet och särskilt dess vita män är orsaken till allt ont – historiskt och samtida – och därför ska tvingas betala.
Dagens Nyheter är en del av denna industri som varje dag i sin kulturbilaga presenterar nya varianter av detta budskap. Så här lät det i en artikel av Stefan Jonsson den 1 mars:
Just när coronakrisen kommit igång på allvar var jag vårdcentralen i ett ärende. Det var på morgonen torsdagen den 19:e mars. En ovanlig syn mötte mig i entrén. En sjuksköterska stod bakom ett bord och frågade alla besökare om de hade bokat tid. Hade de inte någon tid bokad fick de inte komma in. På bordet stod en flaska handsprit. Alla besökare uppmanades använda den.
Jag uppgav mitt ärende, tvättade händerna i spriten och gick in. Sjuksköterskan var ung, blond, söt och trevlig. När jag var på väg hem igen efter besöket stannade jag en stund på apoteket i entréhallen. Jag skulle köpa några saker. Då får jag hör en arg röst. Jag går ut och ser att den unga sjuksköterskan har blivit utbytt mot en kraftig man. Den arga rösten är dock inte hans. Den tillhör en ung mörkhyad man – jag gissar att han har somalisk bakgrund – som vägrar att lämna vårdcentralen.
En video sprids på nätet som ser ut att visa hur en man bokstavligen sparkar ut vad som ser ut som en kineskvinna ur en köttbutik. Mannen, som bär ett vitt slaktarförkläde, är sannolikt muslim eftersom butiken säljer halalslaktat kött.
På sajten Voice of Europe bedömer man att videon är filmad i Brixton, ett område med stor muslimsk befolkning i södra London.
I en krönika på nyhetssajten Dagens PS skriver Mats Hedberg att makthavarnas panikåtgärder för att stoppa coronaviruset kan skjuta världsekonomin i sank:
”Hur stor skada ska vi låta ekonomin ta för att rädda en viss mängd av dem som riskerar att drabbas svårast – kanske 2-3 procent av de smittade? Det handlar inte om att vi inte bryr oss om mänskligt lindande, eftersom vi samtidigt skapar ett enormt lidande när vi låter ekonomin falla fritt. Det blir allt tydligare att detta inte är någon mild recession, utan en regelrätt depression.”
Coronakrisen har gjort att mer uppmärksamhet riktats mot den kinesiska matkulturen.
I en intervju nyligen lade till exempel den amerikanske republikanske senatorn John Cornyn skulden på den kinesiska seden att äta ormar, hundar och fladdermöss och andra djur som inte är vanlig människoföda i västvärlden.
Hysterin kring coronaviruset är absurd och farlig, menar Linköpingsläkaren Johnny Ludvigsson.
”Den riskerar att åstadkomma inte bara ekonomiska och sociala konsekvenser, den riskerar att leda till fler dödsfall än själva viruset”, säger Johnny Ludvigsson till tidningen Folkbladet (20/3).
”Sjukvården ställer in verksamhet och skjuter på olika ingrepp och behandlingar, och folk vågar inte komma till akutmottagningar, fast de kanske håller på att få hjärtinfarkt”, säger han.
IDÉ OCH KULTUR Det är lätt att göra sig lustig över nationalromantikens självförhärligande av Sverige och det svenska, men vad hade vi varit utan den? Kan vi tänka oss ett Sverige utan Nationalmuseum, utan Skansen, utan hembygdsgårdar, utan restaurerade runstenar, utan kunskap om försvunna dialekter och gammal bondekultur? Tänk om vi aldrig hade haft någon 1800-talsnationalism. Hur historielösa hade vi inte varit då?
INTERVJU I en krönika i Aftonbladet (20/3) beskriver Oisin Cantwell hur de extrema åtgärderna som vidtagits för att bekämpa coronaviruset drabbar det svenska samhället. Bör vi inte tänka på folkflertalets hälsa och välmående?
Är sjukdomsbekämpning den moraliskt rätta vägen att gå även om den leder till större mänskligt lidande i form av kraschad ekonomi, fattigdom och krossade livsdrömmar än sjukdomen i sig?
Jag tror att det även behövs filosofer i debatten.
Det bekymrar mig att vi vet så lite om coronavirusets dödlighet. Vetenskapsmän vill inte säga något vilket går att begripa eftersom det finns så många osäkra faktorer att man riskerar att komma med svar som ligger hela storleksordningar fel. Sådant vill forskare inte nedlåta sig till. Men jag kan göra det eftersom jag inte har någon vetenskaplig prestige som kan ta skada.
En utgångspunkt kan vara kryssningsfartyget Diamond Princess med 3 711 personer ombord – besättning och passagerare – som fick ligga i karantän utanför Japans kust i några veckor vilket måste betyda att alla ombord utsattes för smitta. Bara 17 procent, 634 personer, fick viruset trots utsattheten. Dessa personer testade alltså positivt för viruset. Hälften av dem var asymtomatiska och hälften uppvisade symtom. Sju personer dog vilket betyder 1,1 procent av de 634 smittade. Till saken hör att kryssningsfartyg lockar till sig en oproportionerlig andel gamla människor vilket kan överdriva dödligheten. Några bedömare menar att siffran kan behöva sänkas till 0,6 eller 0,7 procent.
Det kanske allra mest skrämmande med coronaviruset är att utbrottet i ett slag har blottlagt hur djupt rötan i svensk politik och i svensk offentlig förvaltning har gått. Det har länge varit diffust bekant att begrepp som ”krisberedskap” och ”krishantering” saknar egentlig relevans, för den verklighet våra politiker så uppenbart känner sig allt mindre intresserade av att hantera. Politikens orala inkontinens har nått sådan kraft att varje tanke på att man kanske skulle göra något praktiskt effektivt kommer att sköljas bort.
Mediebranschen är i panik. Annonsintäkterna rasar, frilansjournalister står utan uppdrag och oron sprider sig. Därför vill Tidningsutgivarna, TU, och Journalistförbundet att regeringen vidtar åtgärder för att dämpa det ekonomiska bakslaget. Vad som nu behövs är ett riktat stöd till mediebranschen, menar Ulrika Hyllert, ordförande för Journalistförbundet.
Efter att ha frilansat som skribent i över 30 år är jag väl medveten om osäkerheten i branschen. Vissa månader var det knappt inkomsterna räckte till hyran – månaden därefter blev det en rejäl slant över när alla löpande utgifter var betalda. Och det är inte alltid lätt att hantera en sådan osäkerhet i vardagen, särskilt inte om man har familj. Samtidigt innebär det förstås en enorm frihet, om man bara kan få det att gå runt.
KULTUR Efter den jihadistiska terrorattacken i Bryssel för fyra år sedan den 22 mars 2016 blev det populärt att dela bilder av en ledsen Tintin i sociala medier. Tintin skapades ju av den belgiske tecknaren Georges Remi (1907-1983), mera känd som Hergé, och har blivit en symbol för landet, särskilt huvudstaden. När Belgien är i sorg gråter Tintin.
Det är ett sätt att hantera händelsen, ett annat sätt är vrede. Själv delade jag en bild av en röd och ursinnig kapten Haddock som vrålade Hämnd!” under rubriken: ”Arg belgare reagerar”.
I ett reportage i tidskriften Vice beskrivs oron för att coronapandemin kan försena ”livsräddande” könsbytesoperationer: ”As Hospitals Prepare for COVID-19, Life-Saving Trans Surgeries Are Delayed” (19/3 2020).
Pandemin har visat hur omsorgen om transgenderpersoner ses som icke-nödvändig (non-essential). Men könsbytesoperationerna har i själva verket stor betydelse för transgenderpersonernas hälsa och livskvalitet:
IDÉ OCH KULTUR Paula Ternström skriver om avskildhet och kreativitet. När epidemier härjar kan dödens plötsliga påtaglighet skrämma, men den kan också skapa medvetenhet om betydelsen av att använda vår tid väl. I en kris kan vi få syn på oss själva och på vad som är viktigt. Men isoleringen kan också leda till kreativitet. Isaac Newton fann tid och kraft att formulera sin gravitationsteori under en period då han satt hemma i karantän på grund av böldpestens härjningar.
Så här står det på Folkhälsomyndighetens hemsida:
”För att undvika att bli smittad uppmanar Folkhälsomyndigheten dig som är 70 år och äldre att stanna hemma. Du bör låta bli att åka buss och tunnelbana, handla i butiker eller vistas i lokaler där det finns många människor samtidigt.”
I min hemstad Uppsala är det flera som är över sjuttio år gamla som har inneboende. De hyr ut rum till yngre personer. Det kan vara studenter, men även andra. Vad ska dessa äldre göra för att följa myndighetens råd? Vissa klarar inte av att betala hyran utan sina inneboende. Ska staten betala hyran åt de äldre och fixa fram bostäder åt de yngre hyresgästerna? I Uppsala har det rått en extrem bostadsbrist i decennier. Och det har knappast blivit bättre av massinvandringen.
Knappt har jag läst den katolske biskopens coronatext, och tagit mig för pannan över budskapet att viruset är sänt från Gud för att människor bättre ska tillgodogöra sig det kristna budskapet, förrän jag får anledning att ta mig för pannan än en gång. Nu är det tyska fotbollslandslagets huvudtränare Joachim Löw som tar till orda, och som har ungefär samma budskap – fast denna gång är coronaviruset inte Guds straff utan jordens.
”Världen upplever en kollektiv utbränning. Det verkar som att jorden försvarar sig mot mänskligheten, som alltid tror att den kan göra allt och vet allt.” sa fotbollstränaren.
DET GODA SAMHÄLLET 