I söndags skulle vi, min fru och jag, stiga ned på bryggan vid hemön efter att ha varit i Dalarö för att fylla på våra karantänsförråd.
Hon gick först, tog ett steg, tog ett till – och stöp. Bryggan var täckt av tunn, osynlig is. Hon bröt båda piporna på högra benet. Waxholmsbåten hade inte lagt ut. Ett par matroser hoppade av, hjälpte henne ombord och skaffade henne en plats att ligga på. Under färden in till Dalarö ringde de efter en ambulans som stod på kajen och väntade. Ett halvt dygn senare var hon opererad. Dagen efteråt skulle hon skickas hem. Det skrämde henne så att hon började gråta. (Jag var kvar på ön för att ta hand om allt olåst, dra upp båten och göra i ordning allt inför en längre bortovaro). Då fick hon stanna ett dygn till. Dagen därpå hjälpte grannen henne att provisoriskt komma i gång, i det hem som vi lämnat åtta månader tidigare.