För ett par månader sedan infördes vistelseförbud i vissa utsatta stadsdelar och förorter, bland annat i Rågsveds centrum söder om Stockholms innerstad. Toppen, tycker invånarna, men Diskrimineringsombudsmannen Lars Arrhenius är bekymrad. Han menar att vistelseförbud är – ”diskriminerande”.

Och visst, det är det ju på sätt och vis. Mot kriminella. Men varför DO värnar dessa element mer än vanligt, skötsamt folk vet bara han själv.

Vi har många underliga kristna representanter i det här landet. Svenskkyrkliga prästen Anna Karin Hammar är en sådan – sedan den 7 oktober har hennes Facebookflöde formligen svämmat över inte bara av Israelhat utan också av uppenbart antisemitiska inlägg, något som jag tidigare sktivit om här. En annan är socialdemokraten Anna Ardin.

Ett land är dess värderingar. Dessa är i sin tur till väsentlig del en följd av den bild som media förmedlar. Ett icke politiskt korrekt public service hade exempelvis betytt ett helt annorlunda Sverige utan ett gigantiskt utanförskap i förorterna, skjutningar, heders- och kvinnoförtryck, antisemitism, homofobi och mycket annat förglömt. Ett icke politiskt korrekt public service hade gett mer utrymme till de som kritiserat Sveriges minst sagt problematiska utveckling.

Rubriken låter kanske urtrist, men om du har förstått den fundamentala skillnaden mellan negativa och positiva mänskliga rättigheter så har du förstått grunderna för de senaste 250 årens politiska utveckling i västerlandet. (Varför man säger negativa och positiva rättigheter har jag aldrig begripit. Man kunde lika gärna följa diabetesnomenklaturan och säga mänskliga rättigheter typ 1 och typ 2.) 

För en tid sedan kunde vi läsa om att Greta Thunberg gripits av polis i Nederländerna. Den numera vuxna kvinnan, 21 år gammal, åker alltså fortfarande runt och demonstrerar på samma fjortismässiga vis och kostar både det svenska samhället och andra samhällen pengar. Men varför gör hon det? Svaret är betydligt enklare än hennes aningslösa påhejare vill förstå. Greta gör det Greta gör för att hon vet att hon, tack vare sina överklassprivilegier, kommer undan med det.

Douglas Murrays bok ’Kriget mot Väst’ kom ut 2022 i ursprunglig engelsk version, därefter utmärkt översatt till svenska 2023 och utgiven av pigga Nopolar Publishing. Det här betyder, med erfarenhet av vad flitiga författare och alerta förlag kan åstadkomma, att boken författats under 2021 och 2022. Med andra ord efter MeToo med start runt 2017 – 2019 och efter Black Lives Matter-sommaren 2020 – men före Rysslands storangrepp på Ukraina i februari 2022. Och definitivt före 7 oktober 2023 då Hamas med aktivt/passivt stöd av FN/UNRWA attackerade och massakrerade tusentals israeler och andra västerlänningar.

Filosofen Peter Singer (bilden), vars skrifter jag inte besvärat mig med att läsa, har gjort sig känd för åtminstone två märkvärdiga uppfattningar, nämligen att det är OK att döda handikappade spädbarn samt att djur har rättigheter. Av följande skäl har han fel:

  1. Man ska inte ha ihjäl människor.
  2. Djur har inga rättigheter.

Nu ska jag analysera 2. i ytterligare detalj. 1. får vänta till en annan gång.

Uhu buhu! Vi och våra föräldrar fick flytta till Sverige från muslimska oroshärdar och krig i Mellanöstern och Afrika, och vad var tacken för att vi gjorde oss allt det besväret? Jo, vi fick gå i svensk skola. Men fattar ni – svensk!! Trots att vi kommer från Mellanöstern och Afrika. Och skolan tog inte minsta lilla hänsyn till oss som aldrig gått i en svensk skola tidigare.

Vänskap ser inte alltid ut som man tror. När jag började högstadiet skrämdes jag halvt till döds av skolans tuffaste tjej, som drog rökrutans djupaste halsbloss och kände exakt alla som man skulle känna. Om någon hade sagt då, att hon en dag skulle bli en av mina allra närmaste vänner skulle jag bara ha skakat på huvudet. Men så blev det. Och vänskapen höll i sig, genom stormar och stiltjen och trots att våra liv blev fullkomligt olika.

Jag vet inte om föreställningen om västerlandets skamkänslor är vedertagen, men jag tror det. Åtminstone är den uppenbar för mig. Idag läste jag i tidningen att några hundra kannibalskallar ska skickas tillbaka till Söderhavet från Karolinska Institutet som förvarat dem efter det att någon upptäcktsresande snott dem för 150 år sedan. Hela föreställningen lyser av skam. Hur kunde vi västerlänningar vara så ondskefulla att vi inte bara tvingade dem att jobba i gruvor och på sockerplantager, utan dessutom stal deras kranier?

Efter påtryckningar från islamistvurmande krafter har allt fler artister börjat hoppa av Eurovision. Nu handlar det förstås inte om några storheter, utan om högst mediokra artister som Dotter och Titiyo, men det är uppenbart att den moraliska kompassen är en smula skev. Mest skev är den ändå hos ledningen för Malmö Pride, om det nu är så att de väljer att hoppa av för att de tar avstånd från Israel.

Som svenskar är vi vana vid att vara bäst och göra rättast i alla frågor där det (som Olof Palme lär ha sagt om Alva Myrdal) gäller att ”sjunga med änglarna” och få någon av Sverige finansierad ideell organisation att vitsorda vår internationella särställning. Vi är snällast mot djuren och har den lägsta barnadödligheten och slår andra länder i fråga om friheter utom friheten att aga sina barn.

Den 13 april sedan avfyrade den islamiska republiken Iran en salva raketer och drönare mot Israel. Det var första gången Iran attackerade Israel direkt.

Syftet var att visa muskler.

Och det verkar ha fungerat. För svaret på attacken tycks bestå av nya västerländska ekonomiska sanktioner mot Iran. Dessa är symboliska kommer knappast att orsaka någon större skada. Irans största handelspartner är Kina. Iran är medlem i två stora internationella ekonomiska organisationer: BRICS och Shanghai Cooperation Organisation.

Som så många andra snåla pensionärer snokar jag hellre i mina egna hyllor på jakt efter något läsbart än jag köper dyra böcker i affärer. Bibliotek är det inte tal om ty de flesta böcker tröttnar jag på och glömmer i någon vrå i stället för att återlämna till kommunen. Förresten är jag rimligt säker på att hyllböckerna går att läsa eftersom jag tydligen gjort det tidigare utan att kassera dem.

Till skillnad från mig har du troligen djupa kunskaper i nationalekonomi vilket gör att du med dödsföraktet hos en mexikansk klippdykare kan kasta dig in i en debattartikel av finansministern om nationens ekonomiska tillstånd och sedan, som grädde på moset, mumla något insiktsfullt om att jodå, föralldel, så kan man nog lite förenklat se det hela, varmed du antyder att din egen analys är åtskilliga snäpp skarpare.  

Jag växte upp i en högst ordinär arbetarfamilj, med en far som arbetade inom industrin och en mor som var hemmafru fram tills jag började skolan och som senare började jobba inom hemtjänsten. De var båda uppvuxna på landet och hade kärleken till småbruket och jorden med sig till det nya livet i stan. Något överflöd fanns det inte i vår familj – vi levde enkelt, fyra personer i en liten funkistvåa, åt enkel husmanskost i säsong och cyklade eller åkte buss när vi skulle ta oss någonstans.

Vad händer i byn när en missdådare och våldsverkare flyttar in? Byn begåvas med hans närvaro och konsekvenserna av hans närvaro, förstås. Men det händer inte så mycket mer. Alla känner honom och vet att de måste akta sig och sina tillhörigheter. Han må vara våldsam, men han kan inte gömma sig i anonymitet och blir därför alltid i ofarlig minoritet (om man inte råkar möta honom ensam på en skogsstig, förstås.)