Patrik Engellau
Med tanke på hur mycket engagemang svenskarna ägnar åt att anklaga varandra för rasism är det konstigt hur lite intellektuell energi som satsas på att förstå företeelsen lite mer på djupet. Fast egentligen är det inte alls konstigt, för den sociala nyttan av begreppet rasism är inte att förstå något utan att okväda den vite mannen och övertyga honom om att han är ond och därför ska skämmas.
Mohamed Omar
I en artikel på SVT Opinion efter den jihadistiska massakern i Nice undrade författaren Marcus Birro vart de muslimska samfunden var i den här debatten. Strax därefter, den 18 juli, får han ett svar från Kashif Virk, en imam inom ahmadiyya-samfundet i Sverige. Ahmadiyya är en reformrörelse som grundades av Mirza Ghulam Ahmad i 1800-talets Brittiska Indien. Det mest kontroversiella inslaget i deras lära är att de ser Ahmed som en ny profet, eller hos vissa ”nästan en profet”, efter den arabiske profeten Muhammed. Ahmadierna är diskriminerade och förföljda i flera islamiska länder. I stort sett alla muslimska teologer är överens om att ahmadierna inte är muslimer.
I sitt svar till Birro berättar Virk om hur han reser runt och talar på skolor och på seminarier i Sverige för att övertyga människor om att islam är en fredlig religion. Ahmadiyya är en missionerande rörelse och jag förstår att det är viktigt för Virk att nå ut till icke-muslimer. Men när det kommer till frågan om jihadism, att ta till vapen för genomföra islamismen, är det framför allt muslimer han bör rikta sig till. Alla jihadister är nämligen muslimer. Ledarna inom den jihadistiska rörelsen är dessutom väl bevandrade i islam. De kan sin Koran. De kan den så bra att de med religiösa argument och svärmiska predikningar förmått övertyga tiotusentals av sina trosfränder om att Gud och Muhammed kräver att de strider för sin tro.
Mohamed Omar
Det är nu klart att det blir en ny Indiana Jones-film, den femte i ordningen. Filmen ska upp på biograferna sommaren 2019. Vart ska han resa den här gången?
I den första filmen, ”Jakten på den försvunna skatten”, som kom ut 1981 när huvudrollsinnehavaren Harrison Ford var en stilig 39-åring, reser arkeologiprofessor Jones till Egypten. Året är 1936 och hjälten ska stoppa nazisterna från att få tag på Förbundsarken, som de vill använda för att bygga en odödlig armé.
Patrik Engellau
Det tog fyra dagar för Dagens Nyheters kulturredaktion att åtminstone delvis urskulda Mohamed Lahouaiej-Bouhlel för terroristmassakern i Nice. Massakern inträffade den 14 juli och den 18 juli publicerade DN en artikel av Olle Svenning som visserligen ställvis är lurigt oklar och rentav lite pladdrig – om jag fått en sådan artikel mig tillskickad i egenskap av redaktör så hade skribenten fått den tillbaka full med kommentarer av typ ”Det där resonemanget förstår jag inte” och ”Vad har det med saken att göra?” -, men ändå på den avgörande punkten är otvetydig: terrorismen beror på eftersatta unga mäns taskiga levnadsvillkor i utsatta områden samt på den västerländska kolonialismen.
Vår kultur innefattar det som är utmärkande för vårt sätt att tänka och leva. Sådana nedärvda levnadsmönster finns i alla samhällen och avspeglas i såväl lagstiftning som mellanmänskliga relationer. Få saker påverkar en människas liv mer än hennes kulturella kontext. Det är därför ingen överdrift att säga att kultur är bland det viktigaste som finns.
En kultur kan inte frigöras från sin historia. Inte heller hade den historiska utvecklingen varit densamma utan sitt kulturella sammanhang. Kulturen är också sammanflätad med sitt språk. Alla som lärt sig ett främmande språk vet att man i språkets uppbyggnad kan hitta koder som röjer dess kulturella själ. Historien och språket ingår i det skelett som bär upp den kulturella muskulaturen.
Patrik Engellau
Häromdagen beslöt den israeliska riksdagen, knesset, att stifta en lag enligt vilken Non Governmental Organizations, NGOs, som jobbar i Israel och som får mer än hälften av sina pengar från främmande länders regeringar ska tydliggöra detta, med angivande av donatorer, på sina hemsidor och i sina relationer med den israeliska omvärlden.
Det har såklart tagit hus i helsike bland de NGOs som kommer att beröras. De uppskattas till några dussin stycken (se exempelvis här). Dessa berörda, som nästan undantagslöst arbetar mot den israeliska regeringen och för palestiniers rättigheter, är upprörda över att andra NGOs, som inte får pengar från regeringar, utan från det civila samhället, läs rika amerikaner, och som för det mesta stödjer den israeliska regeringen inklusive bosättningspolitiken, inte ska behöva vara transparenta med finansieringen.
Patrik Engellau
Skillnaden mellan ett arketypiskt i-land och ett arketypiskt u-land har alltid varit kvaliteten och kraften hos det utvecklingsarbete som respektive folk förmått ådagalägga av sig själv. När staten – ibland den egna, ibland kolonialmakten, sedermera det utländska biståndet – väl lagt institutionerna till rätta – skapat ett rättsväsende, inrättat skolor, byggt en bro, etablerat lantmäteri samt polis och militär och så vidare – i vilken utsträckning har då folket förmått tillvarata det utrymme för individuellt företagande och goda frivilliga gemensamma insatser som därmed öppnats?
Ulf Larsson
Diskussionerna om migration och svenskhet pågår som bekant för fullt i massmedia, inte minst såhär i Almedalskölvattnet. Gamla favoritfloskler blandas friskt med ett och annat mer otippat inslag. Förra helgen publicerades några synnerligen spännande artiklar i dessa ämnen på SvD:s debattsida – ”Vägen framåt är en genomtänkt invandring” av Sara Karlsson, tf ordförande i Migrationspolitiska S-föreningen och ”Nu pågår slaget om svenskheten” av Dana Pourkomeylian, Sveriges ungdomsrepresentant i EU. I ljuset av den relativa kursändring som den senaste tiden har kunnat skönjas i det offentliga samtalet fann jag texterna så intressanta, ja ställvis rentav uppseendeväckande, att jag nu har gjort ett litet kompilat av dem. De filologiskt intresserade DGS-läsarna välkomnas att, som lite semesterpyssel, gissa de olika textdelarnas ursprung. Rätt svar fås genom att läsa originalartiklarna. Här följer nu kompilatet:
För lite mer än ett år sedan publicerade jag ett uppsnappat protokoll från ett styrelsesammanträde i det välfärdsindustriella komplexet (https://detgodasamhallet.com/2015/03/20/protokoll-fran-styrelsesammantrade-i-det-valfardsindustriella-komplexet/). Nu har jag snappat upp ett till.
Att miljöpartitoppen uttalat stöd för ministrar och andra med för svenskar kulturellt udda (islamistiska) idéer har förvånat och förvirrat såväl miljöpartister som andra.
Om Miljöpartiets kopplingar till islamismen var resultatet av en medveten strategi för att nå muslimska väljare eller en följd av naivitet var någonting som media aldrig lyckades reda ut under dreven som föregick kongressen i våras.
Patrik Engellau
Var och varannan svensk man träffar framför sin uppfattning att migranter måste lära sig svenska och att det borde finnas någon sorts skolplikt. Nu har även Anna Kinberg Batra, moderatledare, kommit ut som skolpliktsaktivist för migranter, antagligen efter noggranna opinionsundersökningar om vad folk vill höra.
Mohamed Omar
En 31-årig jihadist vid namn Mohamed Lahouaiej Bouhlel massakrerade mer än åttio människor i Nice i södra Frankrike. Han körde över dem med en tung lastbil. Barn krossades. Jihadisten kom ursprungligen från Tunisien, invandrade till Frankrike och fick uppehållstillstånd. Av hans ideologi och handlingar att döma kan vi dock dra slutsatsen att han hatade allt vad Frankrike står för av upplysning, demokrati och vetenskap. Ja, allt det som man var ute och firade på nationaldagen den 14 juli.
De jihadistiska attackerna mot västvärlden kommer så ofta nu. Jag tror att det kommer en tid då man inte hinner med att utlysa sorgedagar, manifestera, hålla tal och tända ljus. Jag kanske låter pessimistisk men min insyn i den islamistiska miljön, vad jag hört, sett och läst, har gjort mig medveten om det bottenlösa hatet mot väst. Jag tror att terrorattackerna kommer att bli fler och större och komma allt tätare inpå varandra. Frågan är när terrorism och kontraterrorism övergår i regelrätt krig.
Nationalism har länge setts som grunden till olycka och elände och denna uppfattning har blivit ett slags rättesnöre i vår tids postmodernistiska föreställningsvärld. Det exempel som främst förs fram är det nazistiska Tyskland, men inte minst vänsterrörelsen har sett de europeiska nationalstaterna i allmänhet som något negativt som måste omformas eller överges. Allt bör därför göras, enligt dess uppfattning, för att omfamna internationalismen och på detta sätt skapa en global superstat. Men vad gör man om denna överstat utvecklas på ett otrevligt sätt?
Patrik Engellau
Med underutveckling menar jag inte jungfrulig ekonomisk orördhet, utan det trista, obalanserade ekonomiska avancemang som karaktäriserar de flesta av världens länder, där en liten grupp människor lever som om de bott i Täby och resten på sophögar eller i kriminella slumområden.
I hela mitt liv har jag funderat över varför det blir så på en del ställen och varför andra ställen, exempelvis Sverige, utvecklats till ekonomiska Edens lustgårdar med hög och relativt jämn levnadsstandard. Jag har sannolikt varit anhängare av samtliga kända förklaringsteorier, åtminstone under någon kort period.
I dag handlar mitt inlägg om utlandssvenskarna, en inte oviktig grupp bland dem som oroar sig för och debatterar samhällsutvecklingen i vårt land.
Att välja att arbeta utomlands är en högriskverksamhet. Den dag man tar det djärva steget att återvända till Sverige blir Jantelagen en högst påtaglig realitet. Upplevelserna i fjärran land bemöts med besvärat ointresse och misstanken att ”man ska tro att man är något” hänger i luften som ett ständigt närvarande Damoklessvärd.
E 18 mellan Sundbyberg och Bålsta är kända trakter. I barndomen plockades svamp på Thorestas ägor och badstället hette Kalmarsand. På sjuttiotalet hade jag lärartjänst i Kungsängen. Där lästes fortfarande Enköpings-Posten och UNT i kollegierummet, även om länsindelningen ändrats. Det gjordes utflykter till Lejondalssjön, åts middagar i Västra Ryd. Sedan ett par decennier färdas jag här under första sträckan på vägen ut till skrivarstugan i Giresta, mellan Uppsala och Enköping.
Patrik Engellau
Förhållandena är mycket växlande på mitt sommarnöje i Bohuslän. Det händer saker hela tiden. Den ena dagen blåser det från väst och nästa från sydväst. Bara sådär! Man förstår ingenting.
Jag har läst att mänskligheten ibland råkar ut för ännu mer dramatiska skiften än vindkantringar. Till exempel som när sillen gick till i dessa trakter och folk blev rika som troll av att sälja sill och tran:
Under höstmånaderna 1752 hade sillen, enligt kommerskollegiet, ”uti otrolig ymnighet och mängd stigit till Stranderna i Södra Skiärettgården emillan Giötheborg och Marstrand”.
Patrik Engellau
Fram till för ungefär trettio år sedan genomfördes ett intressant socialt experiment som hette Sovjetunionen. Experimentet byggde på en hypotes som utformats av dess vetenskaplige ledare, en Vladimir Lenin. Lenin hade noterat att framgångsrika kapitalistiska företag i sig själva var planekonomier även om de simmade runt i ett marknadshav utan medveten planering. Hur mycket effektivare skulle det då inte vara om man planerade inte bara de enskilda företagen, utan en hel nations ekonomi? frågade sig Lenin och hans vetenskapliga medarbetare.
Stefan Hedlund
Årets politikervecka i Almedalen har alla förutsättningar att gå till historien som en tid då Sveriges politiska karta ritades om i grunden. I tal efter tal tävlade politiker med varandra om att hylla Sverige och att framhäva vikten av svenska värderingar. Om detta hade skett bara några månader tidigare hade den politiskt korrekta delen av landets journalistkår stämt upp i ett gemensamt bröl om rasism och främlingsfientlighet. Nu kom det bara spridda försök att hålla de invanda ställningarna. Det är uppenbart att någonting har hänt. Frågan är bara vad.
Nyligen röt EU-parlament till. I en resolution, med brett stöd, förklarades att den nyvalda polska regeringens trixande med landets författningsdomstol var ett hot mot både demokrati och rättsordning. Därmed oförenlig med EUs anda såsom den uttrycks i Lissabonfördraget.
EU-parlamentarikernas tilltag är intressant av åtminstone två skäl.
Patrik Engellau
För mig är det mycket lättare är för alla andra att skriva dagliga texter, för om inspirationen tryter kan jag alltid söka upp mina intellektuella husgudar, filosofartistkomikerna från universiteten i São Paulo, hos vilka det normalt finns något intressant att sno. Nyss lyssnade jag på en timslång föreläsning om den privata äganderätten av Leandro Karnal.
Till exempel insåg jag något som egentligen borde ha varit självklart, nämligen att den privata äganderätten inte plötsligt uppstod fix och färdig som om Gud skapat den på den sjätte dagen, utan tvärtom gradvis utvecklats, förfinats och till och med tidvis lokalt tillbakabildats.
Patrik Engellau
Denna text är inspirerad av en debattartikel i Svenska Dagbladet där den ”nationella samordnaren för unga som varken arbetar eller studerar”, en tjänst inom Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, exercerar många av de pretentiösa och egennyttiga floskler som representanter för välfärdsindustrin vanligen använder. Intervjusvaren nedan består av en ordagrann återgivning av en stor del av debattartikeln bortsett från att den nationella samordnarens mandat är ändrat med ty åtföljande minimala justeringar.
Jessica Ahnbring-Zuleimalides, 28, (JAZ) är nationell samordnare mot döden. Här intervjuas hon av Patrik Engellau (PE).
Ulf Larsson
Såhär i början av juli är två sinsemellan rätt annorlunda sjok högaktuella i Sverige, nämligen semester och Almedalsveckan. I denna mix av sommarledighet, verbala dimridåer och klichéfrosseri av sällan skådat slag blev jag inspirerad till en liten betraktelse över den senaste tidens inrikespolitiska läge i Sverige.
Patrik Engellau
Almedalsveckan ägnades till stor del, enligt medierapporteringen, åt diskussioner kring ”svenska värderingar”. Saken är a) ny och b) yrvaken.
Att den är ny och har tilltagande betydelse är lätt att bevisa. Jag googlade på ”svenska värderingar” den åttonde juli på kvällen. Beroende på vald tidsperiod fick jag olika antal träffar. Det senaste dygnet visade sig saken ha varit jättehet. Om den hade varit lika het det senaste året hade årets träffar varit sju gånger fler än de faktiskt var. Motsvarande siffra för den senaste månaden är tre gånger fler och för den senaste veckan 1,4 gånger fler. Så ämnet har tydligen gradvis fått ökad vikt och nu liksom brustit ut. Blivit en blomma, typ.
Mohamed Omar
Det finns något som kallas ”jämlikhetsmärkning” av film. Ja, det finns människor som sysslar med sådant på allvar. De fanns med på filmfestivalen i Cannes. Men när de gick fram till den danske skådespelaren Mads Mikkelsen för att prata om ”representation” i filmer sa han: ”Om det här handlar om en svensk feministisk grej är jag inte intresserad.”
Patrik Engellau
Jag har sett människor som lever på sophögar, som i många länder kan vara riktiga berg, i syfte att hitta matrester och andra nyttiga saker. Jag har betraktat detta som den yttersta misären och ekonomiska förnedringen.
Men som bekant är livet rikare och mer fullt av variation och upplevelser än man någonsin kan föreställa sig och därför kunde jag inte annat än bli positivt överraskad av den mänskliga godhet som dokumenteras i en kort dokumentärfilm som jag just hamnade på (tyvärr bara på portugisiska, men i alla fall).
Krister Thelin
Det råder politiskt enighet om att något måste göras åt brottsligheten i våra förorter. Just nu koncentreras intresset till våld mot “blåljuspersonal”, det vill säga ambulansförare, brandmän och poliser (!). Fler av de senare och “hårdare” straff skrivs ut som recept. Saken förekom till och med i statsministerns 10-punktsprogram som presenterades i Almedalen nyligen. Ännu har inget politiskt ljushuvud föreslagit en ny brottsrubricering, men det kanske kommer.
Patrik Engellau
Alla vet att USA alltid har varit det stora invandringslandet. Invandrare har varit välkomna. Så här lyder de mest kända raderna i inskriptionen på Frihetsgudinnan:
Give me your tired, your poor,
Your huddled masses, yearning to breathe free,
The wretched refuse of your teeming shore,
Send these, the homeless, tempest-tossed to me,
I lift my lamp beside the golden door.
Patrik Engellau
Påven Franciskus har sagt så här till den amerikanska kongressen; min översättning:
Näringsverksamhet är en värdig syssla som ägnas att producera rikedom och förbättra världen. Den kan vara en betydelsefull källa till framsteg i det område där den verkar, särskilt om den betraktar skapandet av arbeten som en betydelsefull del av dess tjänster till det gemensamma goda.
Om påven i förväg hade skickat mig sitt tal hade jag framfört två synpunkter.
Patrik Engellau
Jag hoppas att jag inte förolämpar någon läsare, men jag tycker vi svenskar på det hela taget är rätt provinsiella. Ursäkta om jag sätter mig på höga hästar och påstår mig kosmopolit. Provinsiell definieras i detta fall som i avsaknad av insikt om att det existerar radikalt annorlunda kulturkretsar än den egna. Den som bara lärt känna folk i den egna provinsen, där alla tycker i stort sett lika, har inte fått tillfälle att konfronteras med någon riktigt främmande kultur och utgår därför från att det inte finns några radikalt annorlunda kulturkretsar. Den provinsielle tror att alla världens folk i grunden har samma föreställningar och värden som han själv. En provinsiell svensk tror ärligt och uppriktigt att alla andra människor lever i kulturer som i grunden är som den svenska, att alla andra människor egentligen tänker som han själv.
DET GODA SAMHÄLLET 